Den duala välfärden

Teorin om den duala välfärden utvecklades först av Dale Tussing i arti-keln The Dual Welfare system, och anpassades till svenska förhållanden av Staffan Marklund och Stefan Svallfors i Dual Welfare-Segmentation and Work

Enforcement in the Swedish Welfare systems121. Marklund och Svallfors pekar på hur relationen på arbetsmarknaden ligger till grund för var man befinner sig i välfärdssystemen, men de betonar också att välfärdssystemet inte bara är en passiv återspegling av en dual arbetsmarknad, utan försvarar i sig själv en stark dualism. Socialförsäkringarnas koppling till inkomster är inte det enda kriterium som tas i beaktande för att få de inkomstbaserade bidragen. Regelbundenhet och stadigvarande arbete är också viktiga faktorer för att man ska vara berättigad till understöd. Marklund och Svallfors drar upp skiljelinjen i den duala välfärden så här:

Välfärdssystemet är strikt underordnat prestationen på arbetsmarknaden. Marginaliserade arbetare och icke-arbetare kommer att få en marginell position inom välfärdssystemet, medan den arbetande befolkningen tar del av välfärdsystemen som medlemmar i de grundläggande, inkomstrelaterade programmen. Den avgörande faktorn för din position i välfärdssystemen är graden och beständigheten av din position som lönearbetare.122

I synnerhet diskriminerar det duala välfärdssystemet människor som inte arbetar alls eller bara har arbetat under kortare tidsperioder. Således går

skil-121 Tussing (1974) s. 50–58, Marklund och Svallfors (1987).

122 Marklund och Svallfors (1987) s. 39. (Originalcitat: […] the welfare system is strictly

subordinated to labour market performance. Marginal labourers and non- labourers will receive marginal positions in the welfare system, while the working population is taking part in the welfare system as members of the core income-related programmes. The decisive factor in deciding your position in the welfare system is the degree and permanence of your position as a wage labourer)

jelinjen i den duala välfärdens struktur mellan dem som arbetar regelbundet och reservarmén som inte arbetar alls eller arbetar oregelbundet […].123

Marklund och Svallfors drar gränsen i dualismen mellan marginella välfärds-program, baserade på låga schablonbelopp, tillhandahållande och behovspröv-ning å ena sidan, och socialförsäkringar byggda på tidigare inkomster å andra sidan. De som inte har haft full sysselsättning, utan tillfälliga arbeten, har haft det betydligt svårare att kvalificera sig för de sistnämnda socialförsäkringarna. Det finns således ett segment av arbetare som utgör kärnan av arbetskraften genom permanenta lönearbeten och kollektivavtal, som är berättigade till de mer generösa socialförsäkringarna, och en annan grupp med tillfälliga anställningar som är hänvisade till behovsprövade bidrag när de står utan arbete. Den senare gruppen kallar också Marklund och Svallfors för en reservarmé och anknyter därmed till den marxistiska klassuppdelningen. Staffan Marklund listar i skrif-ten Garanterad fattigdom eller garanterat grundskydd de fyra grundläggande kriterier som är avgörande för en dual uppdelning av välfärden:

• Arbetsmarknadsdeltagande • Lönenivå

• Arbetstid

• Sammanlagd längd på anställningen124

Det är enligt denna teori inte bara arbetsmarknadsdeltagande som är det cen-trala, utan även andra faktorer skapar en grupp innanför och en grupp utanför välfärdsstrukturen. Marklunds och Svallfors idéer om den duala välfärden härstammar från början av 1980-talet, och även om de inte ger någon tydlig tidsram för när dessa teorier är applicerbara verkar det vara efterkrigstid och

perioden då socialförsäkringarna baserades på inkomstbortfallsprincipen125

som åsyftas. Deras egen empiri sträcker sig tillbaka till början av 1970-talet. Andra välfärdsteoretiker har också påpekat hur socialförsäkringar förändrar

123 Marklund och Svallfors (1987) s. 17. (Originalcitat: In particular, the dual welfare system

discriminates against people that do not work at all or have only worked for short periods of time. Thus, the dividing line in the dual welfare structure goes between stable working and the non-working or irregularly non-working reserve-army.)

124 Marklund (1987) s. 34.

125 Inkomstbortfallsprincipen är en princip som bygger på att socialförsäkringens utbetalning baseras på tidigare intjänad inkomst.

TEORI synen på den industriella reservarmén, Claus Offe skriver till exempel följande i Some contradictions of the modern welfare state:

Storskaliga arbetslöshetsförsäkringar som täcker större delen av den arbe-tande befolkningen gör arbetslösheten mindre oönskad för många arbetare och därmed hindras i synnerhet reservarmémekanismen. Sammantaget har välfärdsstaten gjort exploateringen av arbetskraft mer komplicerad och mindre förutsägbar.126

Sammanfattningsvis hävdas här att välfärdsstaten har lett till att det har blivit svårare att exploatera arbetskraft. Välfärdsstatens, och i synnerhet arbetslös-hetsförsäkringens, uppbyggnad är därmed enligt Offe en hämsko på kapita-lismens utbredning. I synnerhet arbetslöshetsförsäkringarna har förändrat den industriella reservarmén i det moderna samhället. Andra teoretiker har pekat på att utvecklingen inom den behovsprövade socialhjälpen ställer allt hårdare krav på bidragstagarna. Dessutom pekar de på att utvecklingen av så kallade workfareprogram inom den behovsprövade välfärden har skapat och förstärkt den industriella reservarméns position för dem som är hänvisade till behovsprövad socialhjälp och står utanför socialförsäkringarna. Paul Cammack skriver i artikeln Making Poverty Work från 2009:

Logiken inom workfareprogrammen är dubbelbottnad. För det första är de utformade för att bara attrahera dem som inte kan finna arbete inom det lägsta segmentet av arbetsmarknaden. För det andra innefattar de initiativ som syftar till att maximera sannolikheten för att de som är anställda förblir tillgängliga för att återinträda på arbetsmarknaden i framtiden. I princip bevarar båda följaktligen en reservarmé under återkommande kristider, och gör att den totala arbetskraften behålls på sin maximala storlek över tid.127

126 Offe (1982) s. 10. (Originalcitat: Large scale unemployment insurance covering most of

the working population makes unemployment less undesirable for many workers and thus in particularly obstruct the reserve army mechanism. In sum, the welfare state has made exploitation of labour more complicated and less predictable.)

127 Cammack (2009) s. 202. (Originalcitat: The logic of workfare programmes is two-folded. First

they are structured to attract only those who cannot find work at the bottom end of the labour market. Second, they incorporate initiatives intended to maximize the likelihood that those who are employed will remain available to re-enter the labour market in the future. In principle, therefore, they both preserve a reserve army of labour in time of recurrent crisis, and keep the total labour force at its maximum size over time.)

Cammack hävdar därmed att workfareprogram är ett sätt att hålla en stor industriell reservarmé intakt, samt att göra socialhjälpen så motbjudande som möjligt för att öka flexibiliteten hos dem som utgör den industriella reservarmén. Det har därmed gjorts en klar åtskillnad här mellan dem som kvalificerar sig för socialförsäkringarna och dem som är hänvisade till behovsprövad social-hjälp, där de senare utpekas som samtidens industriella reservarmé, medan de som får ta del av socialförsäkringar är så pass ekonomiskt skyddade att de inte längre kan betraktas som en sådan armé.