Den industriella reservarmén

Teorin om den industriella reservarmén, även kallad den relativa överbefolk-ningen, har en längre historia och man finner dess ursprung under första delen av 1800-talet. Arbetslöshet som fenomen började främst uppmärksammas i och med industrialiseringen. Det uppstod återkommande problem med människor som enbart hade lönearbete att förlita sig på för sin överlevnad, och när kon-junkturen sviktade stod de utan försörjning. Problemet med arbetslöshet hade funnits före industrialiseringen, men hade varit mer geografiskt utspritt och i större utsträckning varit ett problem för den enskilde. När de arbetslösa blev påfallande många på samma plats utvecklades arbetslöshet från ett indivi-duellt problem till en samhällsangelägenhet. De klassiska ekonomerna, som Smith, Ricardo, Malthus, Say och Nassau, hade dock ett marginellt intresse för arbetslöshet. De var på det stora hela taget överens om att arbetslösheten skulle försvinna om bara marknaden fick fungera ostört. I det korta perspektivet var flera av dem medvetna om de sociala problem som arbetslösheten skapade, men detta låg utanför deras primära intresse, då de sociala problemen inte påverkade marknaden som helhet. Längst av dem gick Malthus, som i An Essay on the

Principle of Population, publicerad år 1798, skriver om överskottsbefolkningen

och att det var meningslöst att införa fattigvårdslagar, eftersom befolkningen

74 Lindbeck (1980). 75 Ibid.,

TEORI

tenderade att öka snabbare än livsmedelsförsörjningen76. De fattiga måste förbli

fattiga. Arbetslösheten och fattigdomen gick inte att regleras och fattigvården skulle bara öka och förlänga lidandet. En stor del av mänskligheten var såle-des dömd att leva på svältgränsen, processen var automatisk och oundviklig. Malthus vände sig mot de brittiska fattigvårdslagarna i Speenhamsystemet som infördes år 1795, som innebar att arbetslösa fick viss arbetslöshetsersättning. Enligt Malthus uppmuntrades därmed befolkningen att skaffa fler barn, vil-ket i slutändan innebar att än fler människor skulle svälta. Han föreslog att

institutionaliserad fattigvårdshjälp skulle avskaffas successivt77.

Karl Marx vände sig både emot det ointresse som fanns för arbetslöshet och mot den minimala betydelse som de övriga, klassiska ekonomerna hade tillskrivit arbetslösheten som fenomen, och formulerade sina idéer i Kapitalet: Kritik av

den politiska ekonomin, publicerad år 1867. Marx var dock inte först med att

använda detta begrepp eller se denna arbetslöshetens betydelse i ekonomin: En av Malthus främsta antagonister i frågan om fattigvård var den brittiske fredsdomaren John Weyland, som i boken A Short Inquiry into the Policy,

Humanity and Past Effects of the Poor Laws från år 1807 försvarar de engelska

fattigvårdslagarna med huvudargumentet att ett överskott av arbetskraft var nödvändigt för att ekonomin skulle kunna växa, varför det låg i samhällets

intresse att människor inte skulle svälta ihjäl78. Weylands idé blev således en

föregångare till Marx teori om den industriella reservarmén. Själva begreppet industriell reservarmé myntades först av radikaler i den brittiska arbetarrörelsen, den chartistiska ledaren Bronterre O’Brien skrev om den industriella

reservar-mén i tidningen Northern Star år 183979. Den franska ekonomen Eugène Buret

studerade och skrev också om den flytande befolkningen i de stora städerna i boken La misère des classes laborieuses en France et en Angleterre, publicerad år 1840. Buret skrev då att:

76 Malthus (1986). 77 Ibid.,

78 Weyland (1807).

79 Denning (2010) s. 84. Northern Star var en dagstidning som fanns i England mellan 1837 och 1852. NS hade den näst största spridningen av alla Englands dagstidningar år 1839. Bronterre O’Brien var utbildad advokat och tidningsman samt ledare för den chartistiska rörelsen: en arbetarklassrörelse som kämpade för rösträtt och politiska reformer. Den chartistiska rörelsen existerade mellan åren 1838 och 1858.

För att föras framgångsrikt kräver det industriella kriget stora arméer som kan koncentreras till ett ställe och förgöras. Och det är varken hängivenhet eller pliktkänsla som får soldaterna i denna armé att uthärda mödorna som läggs på dem; det är bara för att undgå hungerns krassa ofrånkomlighet […] den industri som tar arbetarna i anspråk låter dem bara leva när den behöver dem, men så snart den klarar sig utan dessa arméer överger den dem utan minsta tvekan, och arbetarna med dem.80

Marx samarbetspartner och vän Friedrich Engels använde också begreppet reservarmé i De arbetande klassernas läge i England från 1844. Engels skrev att:

[…] den engelska industrin alltid, utom under de korta perioder då högkon-junkturen når sin höjdpunkt, måste ha en arbetslös reservarmé av arbetare, för att vara i stånd att producera de mängder av varor som marknaden kräver under de månader då aktiviteten är som högst. Denna reservarmé växlar i storlek allteftersom marknadsläget ger anledning att anställa en större eller mindre del av dess medlemmar.81

Marx var därmed inte först med begreppet reservarmé, men han blev den som utvecklade en mer omfattande teori kring det. I sin kritik av Malthus i

Kapitalet menade Marx att Malthus förstår behovet av en överbefolkning för

den moderna industrin, men att han förklarar denna ökning som en följd av oförsiktiga levnadsvanor inom äktenskapet. Malthus insåg inte att den kapita-listiska produktionen alltid kommer att behöva en fattig, disponibel arbetskraft som skapades av befolkningstillväxten. Det var inte människor som på grund av sitt leverne blev fattiga, utan det kapitalistiska systemet behövde för sin obegränsade aktivitet en industriell reservarmé som var oberoende av Malthus

befolkningsteori82. För att förklara vilken roll de arbetslösa fyllde i det

kapi-talistiska systemet, skapade Marx den allmänna lagen för den kapikapi-talistiska ackumulationen, även kallad ökningen av kapitalets organiska sammansätt-ning. Här pekar Marx på att när kapitalet expanderar behövs flera arbetare (variabelt kapital), som anställs i produktionen. Denna utveckling har ofta innefattat att de tidigare har berövats sina produktionsmedel och förlorat sina

80 Buret (1840) s. 68–69. Originalcitat: La guerre industrielle demande, pour être conduite avec

succès, des armées nombreuses qu’elle puisse entasser sur le même point et décimer largement. Et ce n’est ni par dévouement, ni par devoir, que les soldats de cette armée supportent les fatigues qu’on leur impose; c’est uniquement pour échapper à la dure nécessité de la faim. [...] l’industrie qui les a convoquées ne les fait vivre que quand elle a besoin d’elles, et, sitôt qu’elle peut s’en passer, elle les abandonne sans le moindre souci; et les ouvriers.

81 Engels (1983) s. 89. 82 Marx (1974) s. 560.

TEORI andra försörjningsmöjligheter, och på så sätt blivit lönearbetare som inte har några andra försörjningsmöjligheter än att sälja sin arbetskraft. Vid ekonomiska rationaliseringar har det variabla kapitalet, som arbetarna utgjort, ersatts med investeringar i nya typer av maskiner och ny, arbetsbesparande teknik. Marx menar att när kapitalisterna investerar i anläggningar, utrustning och material (konstant kapital), leder detta till en ökning av den organiska sammansätt-ningen av kapitalet, där satsningarna på teknik övertrumfar investeringarna i arbetskraft. När denna utveckling äger rum på kapitalmarknaden, sker en förflyttning från variabelt kapital till konstant kapital och arbetsinsatsen per produktionsenhet minskar. Enligt Marx skulle detta leda till att arbetslösheten

ökar83. Inom den marxistiska teorin går därmed konfliktlinjen mellan

arbetskö-pare och arbetare. Dessa två grupper har helt olika ekonomiska intressen, men arbetsköparen kan utnyttja den industriella reservarmén som ett konkurrenshot mot dem som har fast lönearbete för att hålla nere lönerna. På så sätt spelar man ut två grupper emot varandra, trots att de enligt den marxistiska teorin har gemensamma intressen. Konkurrens om arbetena och lönerna ökar, vilket minskar löneandelen men ökar vinstandelen inom företagen.

Om den industriella reservarmén skulle bli för liten, uppstod primärt två pro-blem för kapitalismen, enligt Marx. För det första att det blir färre arbetare som kan träda in på arbetsmarknaden under högkonjunktur, och för det andra att en minskad reservarmé skulle bidra till att minska konkurrensen om arbeten och driva upp lönerna. Med modern, ekonomisk terminologi fungerar den industriella reservarmén som en inflationsdämpare. Företag kan därmed öka vinstandelen på bekostnad av en minskad löneandel. Marx menade därför att arbetslösheten är en oundgänglig faktor i det kapitalistiska systemet och den huvudsakliga hävstången i kapitalackumulationen. Han skriver i Kapitalet att Den moderna industrins hela rörelseform alltså beror på att en del av

arbe-tarna ständigt går arbetslösa eller delvis arbetslösa84. Det var endast under det ekonomiska uppsvinget som full sysselsättning tillfälligt kunde uppnås, och den industriella reservarmén för ett ögonblick kunde upphöra, för att sedan återkomma när ekonomin befann sig på väg ned mot ekonomisk depression eller recession. Marx betraktade följaktligen arbetslösheten som ett fullkomligt centralt fenomen för kapitalismens utveckling.

83 Ibid., s. 540. 84 Ibid., s. 559.

Under den industriella reservarmén på samhällsstegen placerade Marx även en grupp som han kom att kalla för trasproletariatet, eller på tyska Lumpenproletariat: en grupp som bestod av tjuvar, tiggare, prostituerade, strejkbrytare etc., vilka Marx inte hade mycket till övers för, då de aldrig skulle kunna utveckla en klassmedvetenhet. De hade ingen central plats i produktionen och var inte heller till någon nytta för den revolutionära kampen, och kanske till och med ett hinder för förverkligandet av ett klasslöst samhälle enligt Marx. I avsnitt 4.3 diskuteras varför denna grupp inte inkluderas i denna avhandlings klassanalys.