Fattigvårdslagen från år 1918

I Sverige präglades socialpolitiken under de första två decennierna av 1900-talet av 1871 års fattigvårdslag – en strikt lag som bara berättigade fattigvård till äldre och föräldralösa barn. När denna lag instiftades, var den stora stötestenen frågan om hur man inom fattigvården borde förhålla sig till de arbetslösa. I den tidigare fattigvårdslagen från år 1847 hade det legat på kommunernas bord att hjälpa den som blivit arbetslös, såvida man inte ansåg att arbetslösheten var den

135 Nasenius och Ritter (1974), kapitel 2, Elmér (1960). 136 Halleröd (1991) s. 38–49.

137 Puide (2000) Kapitel 3 Tapio Salonen s. 42, Salonen (1993) s. 107. 138 Korpi (1978) s. 123.

DE ARBETSLÖSA INOM FATTIGVÅRDEN sökandes eget fel. Fattigvårdsstyrelserna skulle enligt 1847 års lag försöka skapa arbeten och starta större arbetsföretag för att sysselsätta de arbetslösa under

sämre ekonomiska tider, på fattigvårdens bekostnad139. På grund av att det inföll

flera missväxtår i rad under slutet av 1860-talet, hade antalet understödstagare stigit. Detta hade i sin tur skapat en ekonomiskt betungande situation för fat-tigvården i många kommuner, vilket bidragit till att det gjordes en översyn av fattigvårdslagen. I förarbetet till 1871 års fattigvårdslag menade man dock att den tidigare fattigvårdslagen, från år 1847, hade skapat fattigdom genom lagens generösa konstruktion, och att det var problematiskt och icke önskvärt att de

som behövde understöd tog den för given140. I 1871 års fattigvårdslag skrev man

istället att En var, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande

försörja sig själv och sina minderåriga barn, så ock arbetsför man sin hustru141. I denna lag hade också kraven på kommunerna att tillhandahålla arbeten tagits

bort142. Grundtanken i 1871 års lag gick i linje med tanken om att en generös

fattigvård i själva verket var ett gissel för den fattige och för samhället i stort. Genom att skärpa fattigvårdslagen skulle människor ta ett större eget ansvar för sin egen levnadssituation.

Detta fattigvårdssystem varade i nästan 50 år. Senare utredningar och studier har pekat på att de mest nödlidande mot slutet av 1800-talet och början av

1900-talet var jordbrukets underklass, den lösa arbetande klassen143. År 1885

upphäv-des även den så kallade försvarslöshetsstadgan och ersattes av en lösdriverilag. Försvarslösstadgan var en lag som i princip kriminaliserade arbetslöshet. Den som stod utan arbete och inte kunde försörja sig genom egendom eller tjänst, stod utan laga försvar och sattes i tvångsarbete. Stadgans upphävande innebar att arbetslöshet erkändes kunna vara oförvållat, då den nya lösdriverilagen

inte var lika restriktiv som försvarslösstadgan144. Härigenom blev de arbetslösa

139 Fattigvårdsförordning 1847:23.

140 Underdånigt betänkande, med förslag till förordning angående fattigvården i riket M. M.

(1871), s. 2–3.

141 Förordning ang. fattigvården af den 9 juni 1871, jemte tillhörande författningar. (1871) s. 3 paragraf 3.

142 Nya fattigvårdslagen af den 9 juni 1871 (1871).

143 Nasenius och Ritter (1974) s. 15, Skogh (1963) s. 124. Till lösa arbetare räknas tillfällig arbetskraft i form av daglönare, backstugusittare etc., de som varken hade jordbruk eller fasta arbeten.

144 Swärd och Egerö, (2008) Johan Edman visar på s. 133 i kapitlet Lösdriverilagen och den

formellt sett berättigade till fattigvård. Det skedde följaktligen motsägelse-fulla lagändringar under slutet av 1800-talet, just som exemplet att arbetslösa enligt 1871 års fattigvårdslag inte skulle vara berättigade till fattigvård, men enligt upphävandet av försvarslösstadgan ändå kunde ha legitima skäl att vara arbetslösa. Detta skapade en något förvirrad och motsägelsefull situation för många arbetslösa som kom i kläm mellan olika synsätt och förordningar om arbetslöshet och rätt till understöd. Förvirringen gällde även myndigheterna, som nu hade två motstridiga lagar att förhålla sig till.

Problemen med den restriktiva fattigvården blev än tydligare under början av 1900-talet. Den tilltagande urbaniseringen och industrialiseringen, samt den ekonomiska recessionen under första världskriget, hade skapat en ny klassam-mansättning med omfattande och återkommande arbetslöshet. Vid införandet av den äldre fattigvårdslagen år 1871 bodde knappt 13 procent av den svenska befolkningen i städerna, år 1910 hade denna siffra stigit till 25 procent och år

1930 var cirka 33 procent av Sveriges befolkning stadsbor145. Det hade

följ-aktligen ägt rum en omfattande urbanisering efter 1871 års fattigvårdslag, vilket skapade en annan form av försörjningssituation för många människor. Enligt utredningen som gjordes av 1915 års Fattigvårdskommitté, utgjorde de

arbetslösa år 1907 endast 0,7 procent av samtliga fattigvårdsunderstödda146. I

den stora undersökningen från Arbetslöshetskommissionen som publicerades år 1924, menar man att under perioden före första världskrigets utbrott hade

den siffran (0,7 procent) inte förändrats i någon väsentlig grad147. Före år 1914

var det följaktligen mycket få arbetslösa som fick fattigvård, om man får tro den officiella statistiken. Den nya ekonomiska och sociala situationen hade dock satt press på de rådande systemen och ledde fram till en översyn av fattigvårds-lagen. Under 1910-talet initierades ett utredningsarbete med att modernisera 1871 års lag. I utredningsmaterialet för 1918 års fattigvårdslag skriver man:

ningen såsom en följd härav befinner sig i mer eller mindre snabb tillväxt, i samma mån växer också storleken af de jämförelsevis mera lösa befolk-ningselementen, ur vilka fattigvårdstagarna till största del torde rekryteras. Härtill kommer, hvad särskildt storstäderna beträffar, den starka drag-ningskraft på befolkningen, som dess särskildt under goda konjunkturer af åtskilliga orsaker utöfva. På detta sätt kommer nämligen hemortsrätt inom

145 Statistisk årsbok, Nasenius och Ritter (1974) s. 19.

146 Fattigvårdslagstiftningen. D. 1, förslag till lag om fattigvården m.fl. författningar (1915) s. 118. 147 Det svenska samhället och arbetslösheten 1914–1924, s. 512.

DE ARBETSLÖSA INOM FATTIGVÅRDEN

dessa städer att vinna af en stor mängd människor, som under försämrade ekonomiska konjunkturer icke äro i stånd att hålla sig uppe, utan förr eller senare nödgas anlita den offentliga fattigvården.148

Rörelsen av människor från landsbygden till städerna hade skapat en ny klasstruktur i städerna, i synnerhet en ökning av tillfälligarbetare. Här antyds också att fattigvård gick till arbetslösa även om detta inte syns i den samtida sta-tistiken. Denna allt mer problematiska stadssituation drev på utvecklingen av en ny fattigvårdslag. I 1915 års utredningsmaterial för fattigvården hade man också helt vänt i frågan huruvida en generös fattigvård skapade fattigdom. När man närmare hade studerat fattigvårdsstatistiken som följde efter 1871 fattigvårds-lag, framkom att det hade skett en oavbruten stegring av fattigvårdsunderstödet från år 1874 till år 1895, trots den skärpta fattigvårdslagen, och därmed slog man fast att det inte fanns några belägg för att en mer restriktiv fattigvårdslag

mins-kade antalet understödstagare i fattigvården149. Vad man istället nu menade var

att de inskränkningar som skett av fattigvården, hade minskat myndigheternas möjlighet att kontrollera arbetslösa medborgare och hjälpa dem att komma i arbete. Den tidigare fattigvårdslagen hade haft motsatt verkan på arbetslös-heten, vilket hade lett till ökad fattigdom, enligt utredningen. Målet med den nya fattigvårdslagen blev istället att bidra till att myndigheterna skulle kunna sätta fattigvårdstagare i arbete. I utredningsmaterialet till 1918 års fattigvårdslag skriver man om hur framtidens fattigvård bör vara utformad. Det påpekas i materialet för fattigvårdsutredningen att den temporära arbetslösheten var ett

särskilt stort problem under början av 1900-talet i de svenska städerna150. Om

inte fattigvården hade möjlighet att övervaka de arbetslösa och tillsammans med de lokala arbetsförmedlingarna kunde sätta dem i arbete, hade man en

än mer problematisk situation att vänta151. Genom instiftandet av 1918 års

fattigvårdslag fick fattigvårdsstyrelsen större inflytanden över de arbetslösa än de haft tidigare. De arbetslösa som levde på fattigvård skulle kunna anvisas arbeten och fattigvården skulle börja samarbeta med arbetsförmedlingen. Här initieras det som kom bli den aktiva arbetsmarknadspolitiken under 1900-talet.

148 Fattigvårdslagstiftningen. D. 3, Statistiska undersökningar rörande den svenska fattigvården

(1915) s. 109.

149 Fattigvårdslagstiftningen. D. 1, Förslag till lag om fattigvården m.fl. författningar (1915) s. 17. 150 Fattigvårdslagstiftningen. D. 3, Statistiska undersökningar rörande den svenska fattigvården

(1915) s. 109.

Man började i liten skala arbeta över institutionsgränserna mellan fattigvården och de mindre arbetsförmedlingar som fanns i kommunerna, för att minska behovet av fattigvård och sätta människor i arbete.

Den nya fattigvårdslagen som följde på utredningsarbetet var en tydlig libera-lisering jämför med 1871 års fattigvårdsslag. I 1918 års fattigvårdslag deklare-rades sedan att en person som saknade förmåga att försörja sig själv på grund av ålderdom, sjukdom och fysiskt eller mentalt handikapp var berättigad att erhålla hjälp från samhället, förutsatt att ingen släkting eller arbetsköpare kunde hjälpa denne. Inom fattigvården gjordes det en klar uppdelning i frivillig och obligatorisk fattigvård, där den obligatoriska fattigvården skulle gälla prak-tiskt taget alla oförmögna. Man skrev följande angående den frivilliga hjälp som skulle utgå till de arbetslösa: Den som är arbetsför, dvs har förmågan att

förvärfa sig hvad till lifvets uppehållanden erfordras, måste antas kunna försörja sig själft, och bör därför ej vara berättigad till obligatorisk fattigvård. Arbetslöshet i och för sig bör ej berättiga till dylik152. De arbetslösa omfattades följaktligen

enbart av den frivilliga hjälp som kommunerna själva bestämde över och var ej berättigade till obligatorisk hjälp. Den arbetslöse fick enligt denna lag inte erhålla fattigvård, men hade denne familj, kunde understödet gå till dem. Enligt paragraf 1 i fattigvårdslagen måste den arbetslösa ta första bästa arbete som erbjöds. Alla understödstagare blev också automatiskt omyndigförklarade av den lokala fattigvårdsförordningen. De understödda fick inte heller lov att gifta sig eller delta i allmänna val före år 1945. Fattigvårdslagen från år 1918 var alltså förhållandevis restriktiv och hårda krav ställdes på fattigvårdens mottagare samtidigt som lagen begränsade fattigvårdstagarnas medborgerliga rättigheter. Inom den nya lagen fanns det ändå möjligheter för arbetslösa med familjer att få understöd, vilket det inte hade gjort i 1871 års fattigvårdslag.