Vad händer då om denna tankefigur i förändring placeras in i Johan Asplunds analysmodell? I den berättelse om barnomsorgen som jag tecknat i min avhandling har tankefiguren sin självklara plats i brännpunkten mellan diskursens överbyggnad och den materiella basen, ständigt påverkad från båda håll.
Betraktar man tankefiguren barn, den bild av barnet som framträder ur diskursen om barnomsorg, är det två tendenser som är särskilt tydliga.
För det första nedtonas barnets beroende av de egna föräldrarna, dess behov av ständigt bekräftad trygghet och kärlek i den egna familjen. Det är inte något som försvinner, 1970 års barn behöver också sina föräldrar, den egna familjen står fortfarande i centrum. Men detta centrum är inte längre lika stort, inte längre det allt överskuggande i barnets värld.
Den andra tendensen är en spegelbild av den första: en allt starkare betoning av barnet som social varelse eller, mer exakt, någon som behöver tränas till att bli en social varelse. I successivt stigande grad betonas barnets behov av social fostran, föräldrarnas svårigheter att på egen hand introducera barnet i ett allt mer komplext samhälle, och barnets förmåga att redan i tidig ålder vidga sitt sociala sammanhang utanför det egna hemmets väggar.
Vilka förändringar kan då urskiljas på de övriga nivåerna i Asplunds modell?
På basnivån måste i första hand framhållas den kraftiga ökningen av kvinnors förvärvsarbete. Bara var tionde gift kvinna arbetade halvtid eller mera på 1930-talet, mer än var tredje år 1970 (och var fjärde gift kvinna med barn under 3 år).
Detta berodde dels på stor efterfrågan på arbetskraft under 1950- och 1960-talets högkonjunktur, dels på en annan förändring: den stigande levnadsstandarden, till exempel rymligare och modernare bostäder. Standardhöjningen var dock inte gra-tis. Det blev allt svårare att försörja en familj på en inkomst, tvåförsörjarfamiljen blev en nödvändighet. Och de nya bostäderna låg inte sällan i en förort - det betydde att reproduktionens centrum, familjen, i än högre grad skildes från pro-duktionen. Med hemmet geografiskt skilt från så många andra av samhällets
funktioner blev det allt svårare för föräldrarna att på egen hand svara för barnens sociala fostran, inskolningen i samhällets mångfald.
På diskursens nivå är den mest iögonfallande förändringen att barnet, ursprungligen diskursens absoluta huvudperson, i allt större utsträckning fick dela utrymmet med andra. Under 1950- och 1960-talen kom diskursen istället allt mer att kretsa kring barnomsorgens betydelse för arbetsmarknaden och för kvinnors villkor. Det skedde genom direkt hänvisning till de krav som ställdes av föränd-ringarna i basen - arbetskraftsbehovet, de förvärvsarbetande kvinnornas behov av barnomsorg. Men också ideologiska förändringar spelade roll. Under 1960-talet blev jämställdhet en uttalad målsättning i socialdemokratisk politik. Centralt i jämställdhetspolitiken blev kvinnans rätt till förvärvsarbete vilket dels gjorde henne ekonomiskt oberoende av mannen, dels gav henne tillträde till arbetslivets sociala gemenskap. Tvåförsörjarfamiljen blev en familjeform att programmatiskt stödja, och barnomsorg, i daghemmets form, blev en förutsättning för jämställd-heten.
Paradoxalt nog förblev den del av diskursen som direkt ägnade sig åt barnet i stort sett oförändrad. I utvecklingspsykologisk teori betonades kraftigt vikten av en nära relation mellan barn och förälder, särskilt mellan det späda barnet och modern. Psykoanalytisk teoribildning, särskilt den brittiska objektrelationsteorin (Klein, Winnicott, Bowlby) inskärpte ytterligare betydelsen av relationen mellan barnet och vårdaren liksom riskerna med framtvingade separationer. På den grun-den kritiserade psykologer och läkare ännu vid 1970-talets början en barnomsorg där spädbarn från sex månaders ålder skulle skolas in i daghem på heltid. Denna diskursens dissonans blev undertryckt - de kritiska synpunkter som lämnades i remissyttrandena över barnstugeutredningen fick inga återverkningar i de politiska besluten. I stället gavs utrymme för socialpsykologiska analyser som framhöll riskerna för en bristfällig social anpassning till följd av föräldrarnas otillräckliga eller inkompetenta fostran.
Under åren kring 1970 gick kritiken av familjen ofta längre. Den var inte bara otillräcklig eller bristfällig utan en i grunden destruktiv struktur, ett uttryck för borgerligt förtryck. När radikaliteten gick som längst förnekades varje särskild kvalitet i relationen förälder-barn. Kärnfamiljen borde ersättas med andra, kollektiva samlevnadsformer, barnen skulle vara allas barn.18 Så långt gick inte den officiella barnomsorgsdiskursen. Familjen var fortfarande viktig - men eftersom den också var en riskfaktor blev barnomsorgen som komplement så viktig, liksom behovet av föräldrafostran.
Ser vi barnomsorgen som ett exempel på välfärdssamhället som modernistiskt projekt, kan det tyckas paradoxalt att barnomsorgsdiskursen urholkat familjens auktoritet och reducerat dess betydelse som arena för socialisationen. Just famil-jen har ofta setts som det kanske främsta redskapet för en socialisation till rationalismen, till det moderna, en tanke som utvecklats av Jacques Donzelot.19 Ingeborg Moqvist hävdar rent av att detta utnyttjande av familjen varit särskilt framgångsrikt i Sverige. Samtidigt som ”det sociala” - Donzelots term för samhällets samtidiga kontroll av och service till familjerna - understryker
familjens roll i socialisationen, erbjuder det professionella institutioner (barnstugor, rådgivningsbyråer, BVC, BUP) som till en del tar över föräldrarnas uppgifter (samhället in loco parentis) men också föreskriver hur familjen ska sköta sina kvarvarande åligganden på önskvärt sätt.20
Men det finns alltså en gräns för hur långt barnomsorgsdiskursen går när det gäller att ifrågasätta familjen. Även 1972 framhölls familjens betydelse som ett känslolivets reservat. Samtidigt har familjen, med sin viktiga uppgift att svara för det goda känslolivet, blivit instabil. De livslånga äktenskapen blir allt ovanligare.
Familjen som samlevnadsform har dock inte försvunnit, efter en skilsmässa söker sig många till ett nytt parförhållande. Dess viktiga roll som känslolivets centrum å den ena sidan, dess instabilitet och föränderlighet å den andra, kanske därför förstärker banden mellan familjen och ”det sociala”. Familjeinstitutionen är just precis lagom svag för att utan obstruktion spela sin roll som redskap för en socialisering till det moderna.
Den förändring som tankefiguren barn genomgått harmonierar väl med förändringarna i bas och diskurs. Det är förstås bara i undantagsfall möjligt att direkt se hur en förändring i bas eller diskurs resulterar i tankefigurens omvand-ling. Harmonin gör det likväl möjligt att studera barnomsorgsdebatten, och barnet i denna debatt, med hjälp av Johan Asplunds modell. En poäng med ett sådant tillvägagångssätt är att det då blir tydligt hur flera olika faktorer påverkat barnomsorgen som politiskt projekt. En annan, och kanske viktigare, är att barnomsorgsdiskursen - den debatt som förts i utredningar, i propositioner och i riksdagens behandling av barnomsorgsfrågan - inte bara passivt återspeglar en redan förhärskande föreställning om barnet och dess behov. Samtidigt som diskursen återspeglar en tankefigur så påverkar den i ett växelspel tankefiguren.
Barnomsorgsdebatten har själv bidragit till att forma bilden av förskolebarnet.
En förändrad bild av barnet var en förutsättning för projektets slutliga utformning. Om barnet som tankefigur varit detsamma 1972 som 1938 skulle barnomsorgsutredningen aldrig kunnat skriva det slutbetänkande man gjorde.
Men denna förändring var inte ett resultat av ökad kunskap om barnet i sig - tvärt-om värjde sig de stvärt-om hade att förvalta denna kunskap, psykologerna, mot en alltför förändrad tankefigur. Förändringen låter sig bättre förstås som en långvarig, växelvis påverkan av förändringar i bas, tankefigur och diskurs. Inte beroende på en psykologisk eller pedagogisk teoribildning, inte beroende på ett ideologiskt ställningstagande eller en konjunktursvängning utan på en mångfald av ibland samverkande, ibland motverkande faktorer. Och resultatet blev ett barn bättre anpassat till jämställdhetens och den sociala kompetensens krav, bättre an-passat till arbetsmarknadens behov av föräldrarnas arbetskraft.
I diskursen rådde alltså harmoni. Men det kan finnas skäl att fråga sig om livet blev harmoniskt också för de föräldrar och barn som skulle finna sig till rätta i den förverkligade diskursen. Studier av svensk familjepraxis visar snarare att bilden av ett barn som klarar sig utmärkt på dagis från sex månaders ålder aldrig fått total acceptans. Många föräldrar väljer istället obetald tjänstledighet, deltids-arbete, skiftgång omlott för att få mer tid tillsammans med barnen, och väljer ett
”lagom” komplement till familjefostran - lekskola, öppen förskola, kyrkans barntimmar.21 Och nya offentliga utredningar har visat att livet i förskolan åt-minstone för de yngsta barnen kanske inte var så enkelt som det tidiga 1970-talets experter och beslutsfattare menat.22
Den föränderliga tankefigur av barnet som tecknats i denna avhandling är en social konstruktion. För en del blir detta faktum kanske extra tydligt vid betraktandet av 1940-talets barn, som hade det bäst i hemmet, hos mamma - ett barn perfekt anpassat till förhärskande genusstrukturer. Andra åter ser 1970-talets dagisbarn som en konstruktion gjord att passa in i tidens retorik om solidaritet och kollektiv gemenskap.
Men någonstans bakom alla sociala konstruktioner finns ett verkligt barn, med essentiella egenskaper och behov. Några biologiskt grundade, några socialt betingade, och några, för att tala med Susan Riley som försökt överbrygga den ofruktbara dikotomin biologiskt/socialt, som tar formen av ”socialt utlevd biologi”.23 Ekonomhistorikern Susanna Hedenborg har hävdat att barnhistorisk forskning inte får stanna vid den sociala konstruktionen och acceptera ett relativiserande perspektiv på barn. Vi måste våga ställa frågan om vilken kon-struktion av barnet som bäst stämmer med vad barnet egentligen är.24
Det är en uppfattning som jag helt och fullt delar. I denna avhandling har jag inte ens försökt besvara frågan om vilken bild av barnet som bäst överensstämmer med barnet självt. Men frågan är härmed ställd. Var och en som läst ända hit kan själv fundera över den. Förhoppningsvis med en större förståelse av hur också skeva och felaktiga bilder av barnet kan växa fram och spela en roll i samhället.