I maj 1973 kom regeringens proposition. Och liksom barnstugeutredningens betänkande satte regeringen två reformförslag i centrum. Dels skulle alla sexåringar erbjudas allmän förskola, färdigutbyggd redan 1975, dels skulle man fortsätta med en snabb utbyggnad av daghem för barn med förvärvsarbetande eller studerande föräldrar. För att klara av den utbyggnaden skulle kommunerna åläggas ett planansvar.65
Återigen var det ett omfattande utbyggnadsmål som sattes upp. 1960-talets satsningar hade visserligen givit resultat. 1965 fanns knappt 12 000 daghemsplatser, 1970 var siffran 29 000 - och med en viss överinskrivning hade man berett plats åt 33 500 barn. Lekskoleplatserna hade också, trots de slopade statsbidragen, blivit fler: 72 000 år 1970 mot 52 000 fem år tidigare.66 Men behovet var inte täckt. 1980 beräknades 300 000 barn i åldrarna 6 månader till 6 år behöva daghemsplats, och vid sidan av dessa fanns ytterligare 120 000 5- och 6-åringar som skulle ha plats i allmän förskola på minst deltid.67
Förskolan skulle alltså bereda plats för barnen redan från sex månaders ålder, den uppfattningen delade regeringen med utredningen.68 De kritiska synpunkter på en så tidig debut i barnomsorgen som framkommit i remissbehandlingen fick alltså inget genomslag i propositionen - de nämndes över huvud taget inte.
Tvärtom framhöll Camilla Odhnoff i propositionen att pedagogisk fostran och social stimulans var viktig också för de yngsta förskolebarnen:
”Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av att även de yngsta barnen erbjuds en verksamhet med en god pedagogisk standard. Av tradition finns en tendens att vid vård av små barn - i hemmet eller i förskolan - betona den
tellektuell, språklig och social stimulans är emellertid lika viktig för barnen i småbarnsgrupperna som för syskongruppsbarnen.”69
Förskolan, sådan den utformats i barnstugeutredningens huvudbetänkande, var alltså bra. Den gav barnen både trygghet och en personlighetsutvecklande uppväxtmiljö, den gav de förvärvsarbetande föräldrarna trygghet i vetskapen om att barnen togs om hand på ett lämpligt sätt, och den gynnade utvecklingen i riktning mot jämställdhet mellan män och kvinnor.70
Skulle då också riksdagen instämma i den bedömningen? Bara några år tidigare hade debatten varit hård om det riktiga i att bygga ut barnomsorgen för att underlätta förvärvsarbete också för de yngsta barnens föräldrar. Och debatten blev intensiv även 1973 - men om en helt annan fråga.
Enligt propositionens lagförslag var den föreslagna allmänna förskolan, för alla sexåringar, en rent kommunal angelägenhet. Det betydde att fristående förskolor, till exempel i kyrklig regi, inte kunde räknas som just allmänna förskolor. Den frågan väckte debatt. Fem motioner (och flera reservationer i utskottet) värnade om dessa fristående förskolor, och frågan om deras villkor kom att helt dominera den diskussion som till slut fyllde 130 sidor riksdagsproto-koll.71
Men att förskolans verksamhet skulle omfatta barn från sex månaders ålder, att daghemsutbyggnad för de förvärvsarbetande föräldrarnas barn också i fortsättningen skulle prioriteras, väckte ingen debatt. Kritiken från pedagoger, psykologer och läkare nådde aldrig in i kanslihus eller riksdag - den föreslagna lagen om förskola blev antagen.
Tvåförsörjarfamiljen var ännu inte det vanligaste familjemönstret i Sverige.
Men med föräldraförsäkringen och den nya förskolan hade planritningarna fastställts. Tvåförsörjarfamiljen skulle bli den nya normalfamiljen, och förskolebarnet skulle bli det nya normalbarnet.
Sammanfattning
1972 presenterades två skilda utredningar med en gemensam syn på barn-omsorgen, dess syfte och innehåll.
I sitt betänkande Familjestöd hävdade familjepolitiska kommittén att ekonomisk trygghet för barnfamiljer bäst kunde garanteras om båda föräldrarna fick möjlighet att förvärvsarbeta. Under barnets första sex levnadsmånader skulle modern eller fadern ha rätt att stanna hemma från arbetet, med ersättning från försäkringskassan. När den tiden förflutit skulle det finnas plats på daghem, så att föräldrarna kunde återgå till arbetet tryggt förvissade om att deras barn hade det bra. En sådan reform, som tryggade både friheten för föräldrarna att välja vem som skulle stanna hemma under den första tiden och friheten för dem bägge att sedan gå ut i arbete, skulle också vara till gagn för jämställdheten.
Och i det digra betänkandet Förskolan deklarerade barnstugeutredningen att barnomsorgen mycket väl skulle kunna ta på sig en sådan uppgift.
Daghemsplatser från sex månaders ålder åt de barn vars föräldrar arbetade eller studerade, kombinerat med allmän förskola för alla sexåringar skulle ge barnen en social kompetens och förbereda dem för ett liv som välanpassade medborgare i ett demokratiskt samhälle. Att ta hand om också de yngsta barnen skulle inte vara något problem. I väl avvägda doser var social träning och fostran något som barnen redan vid 8 månader kunde tillgodogöra sig.
I diskursen var barnomsorg nu närmast fullständigt likställd med daghem. Det kan ses som en konsolidering av besluten sex år tidigare, då daghemmen fick absolut prioritet i bidragshänseende. Men där det 1966 kvarstod en motsättning mellan en daghemsorienterad diskurs och förhärskande uppfattningar om barns behov, vilade diskursen av år 1972 på en förändrad tankefigur, en ny bild av bar-net.
Under decenniers barnomsorgsdebatt hade barnet varit något som först och främst hörde hemmet och föräldrarna till. Visst var barnomsorg något positivt när den handlade om kamratsamvaro och social fostran i lagom doser för de lite äldre förskolebarnen. Men ju yngre barnen var, desto viktigare var hemmet och föräldrarna, desto svårare var det att kombinera föräldraskap och förvärvsarbete.
Under de två utredningarna från 1972 skymtar en annan bild av barnet. Det är ett barn som förvisso behöver känsloanknytning till föräldrarna. Men det är inte längre ett barn som de första två-tre åren skulle kunna kallas pre-socialt. Dess kapacitet är större än så. Det kan känna trygghet inte bara i en unik relation till modern, utan till flera vuxna om de bara inte är för många eller växlar för mycket, det kan ha utbyte av sociala relationer med lite äldre barn redan under sitt andra levnadshalvår. Och den viktiga anknytningen till föräldrarna behöver inte heller äventyras av långa dagar i barnomsorgen, ty kvalitet i relationen mellan barn och föräldrar är viktigare än kvantitet.
Det gjordes invändningar mot den bilden. I remissyttranden över barn-stugeutredningens betänkande invände pedagoger, psykologer och läkare att sex månader var en mycket känslig ålder för inskolning på daghem. Samtidens erkända utvecklingspsykologiska teorier framhöll att perioden mellan 6 och 18 månader var en särskilt känslig fas i barnets frigörelse från vårdaren. Att då forcera fram långa dagliga separationer kunde vara riskfyllt. Mot det invände den nya tankefigurens anhängare att det inte fanns några undersökningar som visade att daghemsvistelse skulle vara skadligt för barn. Det fanns visserligen inte särskilt många undersökningar över huvud taget, men riskerna var bara teoretiska, de hade aldrig bekräftats.
Och det nya barnet, daghemsbarnet, accepterades också av riksdagen när den behandlade de propositioner som följde på utredningarna. Från 1930-tal till 1960-tal hade riksdagen alltid intensivt debatterat barnomsorgens anknytning till föräldrarnas, mödrarnas, förvärvsarbete. Hela tiden hade det funnits förespråkare för att föräldrarna skulle stanna hemma hos barnen under de första åren, att
mödrarna skulle ha frihet att välja: frihet att gå ut i arbetslivet men också frihet att stanna hemma. Hela tiden hade det höjts protester mot vad man uppfattat som tendenser att stimulera mödrarnas förvärvsarbete på bekostnad av barnens bästa.
1973, när lagen om föräldraförsäkring och lagen om förskola lades på riksdagens bord, var de åsikterna som bortblåsta. Ingen invände längre mot att förskolan skulle erbjuda plats för barnen från sex månaders ålder. Ingen invände mot att män och kvinnor, efter att ha delat på vårdnaden under barnets första sex månader, båda två skulle gå ut i förvärvslivet. Ingen ledamot citerade de kritiska remissinstanserna. Efter nära 40 år av barnomsorgsdebatt, där föreställningar om barnet, kvinnan, jämställdheten, arbetsmarknaden ständigt befunnit sig på kollisionskurs hade, åtminstone på pappret, motsättningarna försvunnit. Diskurs, tankefigur och grundläggande materiella villkor tycktes bilda en harmonisk enhet.
Det nya barnet var också det moderna barnet, precis som den nya familjen, tvåförsörjarfamiljen, var en modern familj. I barnomsorgen socialiserades barnet till att sakligt och rationellt, utan störande känsloutbrott, samspela och samarbeta i en ständigt föränderlig värld. Det var knappast någon tillfällighet att barnstu-geutredningen rekommenderade Alva Myrdals bok Stadsbarn, skriven 1935, för dess helt moderna, ännu ej realiserade idéer.72 I 1930-talets debatt framstod Alva och Gunnar Myrdal som de mest konsekventa förespråkarna för en socialpolitik i det moderna projektets tjänst. I deras vision sågs
”...hustrun stå vid mannens sida såsom kamrat även i det produktiva arbetet, och barnens rätt till en för deras fram-tida liv ändamålsenligt fostrande existens skall ånyo vara tryggad.”73
Och den visionen tycktes, tack vare föräldraförsäkringen och barnomsorgen, inte längre vara utom räckhåll.
Kapitel VIII:
Avslutning
Det statliga stödet till barnomsorgen har i den politiska retoriken alltid motiverats med att beslutsfattarna velat värna om barnets bästa. Att barnomsorgen också varit en förutsättning för mödrars förvärvsarbete har varit en bieffekt, men aldrig dess främsta syfte.1
De som utifrån studerat den offentliga barnomsorgens framväxt har ofta kommit till motsatt slutsats: Det statliga engagemanget har först och främst syftat till att frigöra en potentiell arbetskraftsresurs, småbarnsmödrarna.2
Den berättelse om barnomsorgen som tecknats i de föregående kapitlen kan sägas bekräfta båda dessa påståenden. Barnens intressen och barnens harmoniska utveckling har givits stort utrymme i alla de förslag som genom åren lagts fram, i utredning efter utredning, och argumenten har byggts på goda om än inte alltid oomtvistade grunder.
Men samtidigt har de förverkligade förslagen först och främst varit de som också kunnat spela en arbetsmarknadspolitisk roll. De speciella villkoren under beredskapsåren, med en hotande arbetskraftsbrist till följd av inkallelserna som bara kunde avvärjas genom att ””reservarbetskraften” - kvinnorna - mobili-serades, var avgörande när riksdagen för första gången beslöt att bevilja stats-bidrag till barnomsorgen. De stora satsningarna på daghemsutbyggnad under 1960-talet var också direkt beroende av en vilja att främja kvinnornas uttåg på arbetsmarknaden - dels för att man fruktade arbetskraftsbrist, dels för att jäm-ställdhet blev ett allt viktigare begrepp i den politiska debatten. Och jämjäm-ställdhet uppfattades ofta som kvinnans rätt till förvärvsarbete på de villkor som dittills, och alltfort, var mannens - utan bundenhet vid reproduktionen, vid barnens vård och fostran.
Vad som förhoppningsvis också framgått av föregående kapitel är att föreställningen om barnens bästa, som barnomsorgen alltid har att värna om, förändrats från 30-tal till 70-tal. Förändringen har haft en tydlig tendens: de första decennierna var det en självklarhet, och samtidigt ett dilemma för utredare och beslutsfattare, att den barnomsorg som var den bästa för barnen inte var särskilt väl anpassad till arbetsmarknadens villkor. Barnet hade det bäst om det fick tillbringa sina första två-tre år i hemmet med modern, för att sedan erbjudas tre-fyra timmars daglig vistelse i lekskolan. Under 60-talet tycktes det alltmera möjligt att barnomsorgen på en och samma gång kunde vara till gagn för både barnen och förvärvsarbetet. Inte bara lekskolan, utan också daghemmet där barnet tillbringade 8-10 timmar om dagen från sex månaders ålder, var en omsorgsform som väl kunde mäta sig med hemmets.