Under 1960-talet började denna bild att förändras alltmer. Att den egna familjen var ett omistligt centrum i barnens värld ifrågasattes inte, men behövde det verkligen vara så omfattande, särskilt när det gällde tiden? Var det inte kvaliteten i relationen mellan barn och föräldrar, snarare än kvantiteten, som var avgörande?
Det var inget nytt argument. I mitt källmaterial kan jag spåra det tillbaka till 1948, då en yrkesarbetande mor, Brita Åkerström, vid ett diskussionsmöte om barnomsorgen framhöll att hon, trots sitt förvärvsarbete, fick en och en halv timmes intensiv samvaro med sitt barn varje dag.6 1962 kunde LO, i en debattskrift om barnomsorgen, slå fast argumentet som en nära nog absolut san-ning.7
Och visst lät det bestickande. Det var svårt att invända mot LOs vidareutveckling av resonemanget:
”En hemmamamma som inte ägnar sina barn något in-tresse är sannolikt inte bättre för barnens vårdnad än en moder som förvärvsarbetar, men har ett kärleksfullt förhållande till sina barn de tider hon är i hemmet”.8
Det var också svårt att invända mot tanken att en mor som trivdes med sitt förvärvsarbete var mera harmonisk också i föräldrarollen än om hon mot sin vilja gett upp arbetet för en hemmafrutillvaro. Och det är lätt att föreställa sig att för-äldrar som trivdes med sitt arbete, och samtidigt hade god kontakt med sina barn som i sin tur trivdes på dagis, tog till sig budskapet att det var kvalitet och inte kvantitet som räknades.
Men argumentet var inte logiskt oomkullrunkeligt. LOs jämförelse mellan den ointresserade hemmamamman och den engagerade förvärvsarbetande modern i all ära, men om också hemmamamman hade ett kärleksfullt förhållande till sina barn, gjorde det någon skillnad? Var kvaliteten inte alls beroende av kvantiteten?
Någonstans borde det rimligtvis finnas en gräns, där en aldrig så kärleksfull kon-takt mellan barn och förälder likväl blev otillräcklig.
Dessutom tycktes de utvecklingspsykologiska teorier som utvecklades under 1950- och 1960-talen svåra att förena med resonemanget att kvantiteten var av underordnad betydelse. Vid 1960-talets slut var den uppfattningen väl etablerad att barnet under slutet av första och början av andra levnadsåret allt mer frigjorde sig från sin vårdare, som nästan alltid var modern - den process som Margaret Mahler kallade ”barnets psykiska födelse”.9 Men de som anslöt sig till dessa teorier betonade också risken med att forcera frigörelsen - vårdaren borde finnas till hands, att tryggt återvända till när det behövdes. En sådan mjuk frigörelseprocess var inte lätt att förena med en ordning där föräldrarnas arbetstider styrde den dagliga separationens längd.
Men tankarna om kvalitetens avgörande roll vägde likväl tungt. Det var också till dem som barnstugeutredningen återkom, när man diskuterade problemet med daghemsplacering redan under första levnadsåret. Det var, skrev utredningen, fråga om en kritisk period, där kontaktbrott mellan föräldrar och barn kunde få allvarliga konsekvenser. Men daghemsvistelsen innebar inte ett totalt kontaktbrott, föräldrar och barn möttes varje dag. Och så kom det:
”Dessutom kan sägas att det kvalitativa innehållet i sam-varon mellan mor - far - barn - de tider som de har till-sammans - spelar en stor roll.”10
Kännetecknande för den syn på barnomsorgen som växte fram under 1960-talet, tydlig just i resonemanget om kvantitet kontra kvalitet, är att barnomsorgen inte skulle ses som en kompensation, inte ens när den utsträcks till barnomsorg på heltid även för de yngsta förskolebarnen. Den viktiga förankringen i hemmet, tryggheten i föräldrakontakten, kunde mycket väl uppnås under de timmar som återstod av arbetsdagarna och under veckosluten, om bara kvaliteten var till-räckligt hög. Samtidigt poängterades barnomsorgens kompletterande roll på ett sätt som gjorde att den tenderade att utsträckas också till de yngre förskolebarnen, de som ännu inte nått den ålder då gruppgemenskapen traditionellt borde begynna. Så framhöll t ex barnstugeutredningen det värdefulla i att barn redan vid åtta - nio månaders ålder tränades att utöka sitt kontaktregister genom sociala lekar, inte med jämnåriga men med vuxna och med äldre barn. Att daghemmet
likaväl som lekskolan borde ses som ett komplement och inte som en kompensation uttrycktes också i det allt vanligare påpekandet att skillnaden mellan vårdformerna inte bestod i något annat än vistelsetidens längd - det pedagogiska innehållet, liksom personalens utbildning, var gemensamma. Detta underströks också av barnstugeutredningen, som föreslog att de två begreppen daghem och lekskola skulle försvinna och ersättas med den gemensamma beteckningen förskola.11
Dessutom kan man i 1960-talsdebatten spåra en tydlig tendens att understryka behovet av en komplettering av föräldrarnas vård. Att familjen som institution var otillräcklig i det moderna samhället hade länge hävdats - vad som nu allt oftare ifrågasattes var föräldrarnas förmåga som individer att ge sina barn en god fostran, att faktiskt upprätthålla den där goda kvaliteten. Ett exempel är den familjesociologiska analys som Rita Liljeström skrev på uppdrag av barnstugeutredningen och som tydligt påverkats av Ronald Laings och David Coopers ”antipsykiatri”, en skolbildning som menade att också grava psykoser kunde förklaras av känslomässiga störda föräldrars oförmåga till goda relationer till barnen. Här återkom bilden av familjen som ”patologisk uppfostringsmiljö”
som Myrdals talat om på 1930-talet men som varit otänkbar under ett mera fami-ljecentrerat 1950-tal. Till detta kom tonvikten vid och preciseringen av den demokratiska fostran, där det ofta framskymtar tvivel på föräldrarnas förmåga att till exempel bryta invanda könsrollsmönster. Ett drastiskt uttryck fick detta när en kull blivande förskollärare som studerat barnstugeutredningens diskussions-PM skulle svara på studiematerialets fråga om barnomsorgen behövdes som komplement:
”Den behövs för att barnet inte skall bli för präglat av för-äldrarna.”12
Det barn för vilket den nya förskolan skapats var inte så väldigt annorlunda än sin föregångare, lekskolans idealbarn. Fortfarande gällde att den egna familjen spelade stor roll, att de egna föräldrarna var centrum för känslomässig trygghet som successivt skulle kompletteras med en allt större social gemenskap. Men samtidigt fanns viktiga skillnader. För det sena 1960-talets förskolebarn var den trygga förankringen hos föräldrarna inte längre beroende av en lång och obruten tid tillsammans med dem. Gränsen mellan det pre-sociala och det sociala barnet var inte längre entydigt fixerad till det tredje levnadsåret - långt tidigare hade barnet en social förmåga som kunde och borde stimuleras.
Vid 1960-talets slut kunde alltså barnomsorgen, också i daghemmets form, framstå som ett värdefullt komplement, samtidigt som bilden av den som en i värsta fall otillräcklig ersättning för den allra bästa vården, föräldrarnas, nästan helt utraderats. De enda som i sina remissyttranden framhärdade i kritiken mot långa förskoledagar och tidig inskolning var psykologerna, vars expertstatus dock inte var tillräckligt stor för att deras åsikter också skulle få genomslag.