För de deltagare i 1930-talets barnomsorgsdiskurs som här presenterats - Myrdals och Heckschers, barnträdgårdsrörelsen representerad av Fröbelförbundet, befolkningskommissionen - gäller att deras bidrag till debatten tydligt återgick på en föreställning om barnet. De talade uttryckligen om barnet: vad det är, vad det bör bli, vad det behöver. Diskursen vilade på en tankefigur. Men det är också tydligt att tankefiguren inte hade samma innehåll för alla deltagare. Från 30-talet och framåt präglas barnomsorgsdiskursen ständigt av spänningen mellan dem som, likt Myrdals, ansåg att barnomsorgen utan problem kan utsträckas till hel-
dagsomsorg också för de yngsta förskolebarnen, och dem som ville se en begränsning till kortare vistelsetider och senare inskolning. Att välja mellan dessa alternativ är att välja mellan olika föreställningar om vad barn är.
Men trots den iögonfallande spänningen mellan heldags och halvdags barnomsorg, mellan daghem och lekskola, fanns det väsentliga likheter mellan barnet sådant Myrdals såg det, så som det uppfattades av befolknings-kommissionen, och så som den äldre barnträdgårdstraditionen föreställde sig det.
Vad som förenade dessa deltagare i diskursen var att de allihopa såg barnet som ett socialt projekt.
Pedagogen Gunilla Halldén har, i en studie av materialet från den studiecirkel i föräldrakunskap som Alva Myrdal ledde 1931, beskrivit just denna syn på barnet som projekt. I föreställningen om barnet ingår som ett viktigt moment dess fostran till social anpassning.40 Och detta är gemensamt för Myrdals, Fröbel-tradi-tionen och befolkningskommissionen: från den ålder då barnet, enligt tidens upp-fattning, börjar bli en social varelse med förmåga att tillgodogöra sig samvaro och samverkan med andra, inte minst andra barn, bör barnet också erbjudas denna sociala gemenskap, så viktig för anpassningen till rollen som vuxen, välfunge-rande samhällsmedborgare.
Det är ett synsätt som anknyter till en äldre fostrartradition. Etnologen Helene Brembeck har identifierat tre stadier i det gamla bondesamhällets barn-uppfostringsmönster: En kravlös spädbarnstid, upp till 3-4 års ålder; en intensivt fostrande period där lydnadsfostran var det viktigaste av allt; och från 7-årsåldern en begynnande inskolning i arbetslivet.41 Parallellerna är tydliga, också i denna tradition kan man om man så vill urskilja ett ”projekt” bestående i att barnet under åren närmast före skolåldern genom målmedvetet fostras till ett önskvärt socialt beteende.
Men det finns samtidigt skillnader mellan denna äldre fostrartradition och tankegångarna i 1930-talets barnomsorgsdiskurs. Tyngdpunkten har förskjutits från en yttre disciplinering byggd på en tydligt hierarkisk lydnadsprincip mot en betydligt mjukare inre disciplinering där barnet självt skulle internalisera goda normer, i sitt uppträdande följa en ”inre röst” hellre än att blint lyda en yttre auktoritet. En i detta sammanhang viktigare skillnad, som talar för att uppfattningen om barnet som socialt projekt bör ses som något nytt för 1930-talet, är att denna fostran ska utformas i enlighet med vetenskaplig expert-kunskap, att statsmakten bör engagera sig i denna uppgift genom barn-omsorgsinstitutioner som ger föräldrarna stöd i denna fostran, och slutligen att detta engagemang ska omfatta alla barn. Vanartiga och socialt missanpassade barn hade länge varit sociala projekt, som med offentliga insatser och på vetenskaplig grund skulle återanpassas till samhället. Nu skrevs också de mest välartade in i det sociala projektet.
Gunilla Halldén kontrasterar denna bild av barnet som projekt mot vad hon beskriver som en mer traditionell syn på barnet som varande, där barnets växande ses som något naturgivet som varken kan eller bör påverkas.42 Jag menar att bar-net som varande och barbar-net som socialt projekt snarare bör ses som två sidor av
samma barn, två förhållningssätt som utmärkt kan förenas i samma tankefigur.
Skillnaden ligger i åldern på det barn man föreställer sig.
I den äldre agrara tradition som Helene Brembeck beskriver, liksom i barnträdgårdens Fröbel-tradition och i befolkningskommissionens betänkande, gick det en skarp gräns mellan det späda och det något äldre förskolebarnet. Den sociala fostran hade sin tid. Den borde begynna omkring 3 års ålder, då blev barnet ett ”socialt” barn och därför också ett socialt projekt. Men dessförinnan var barnet i någon mening ”o-socialt”, eller kanske bättre uttryckt ”pre-socialt”. Det betydde inte att dess relationer till omvärlden sågs som oviktiga. Tvärtom betona-des, i befolkningskommissionens betänkande och i debattinlägg som Heckschers, dess starka behov av föräldrakontakt och förankring i hemmet. Men spädbarnet hörde ännu inte hemma i barnomsorgens sociala värld. Det var en privatangelä-genhet, inte ett offentligt intresse. Och det var denna tankefigur som inte fick plats i Myrdals vision om en barnomsorg som utan problem skulle kunna ta hand om barn också i heldagsvård, också från späd ålder.
Myrdals ”sociala” barn var egentligen detsamma som befolkningskom-missionens och barnträdgårdsrörelsens. Det var först när barnet närmat sig 3 års ålder som barnomsorgens pedagogiska och psykologiska förtjänster kunde göra sig gällande. Att de likväl accepterade en mer omfattande barnomsorg berodde inte på att de såg också spädbarnet som ”socialt”. Tvärtom framstår spädbarnet hos Alva Myrdal som nära nog fullkomligt ”pre-socialt”, enligt Gunilla Halldén så till den grad att dess relationer till föräldrarna saknar betydelse.43 Förklaringen kan nog till en del sökas i Alva Myrdals egen personlighet, uttryckt i hennes redan citerade påpekande att spädbarnsvård är så opersonlig och arbetsam att den med fördel kan överlämnas åt experter; till en del i hennes förankring i den ut-vecklingspsykologiska tradition, med Arnold Gesell som främsta namn, som såg spädbarnets utveckling som först och främst en mognadsprocess styrd av inneboende, medfödda faktorer. Spädbarnet som Alva Myrdal såg det stod så helt vid sidan av hennes allt överskuggande intresse, den sociala anpassningen, att frå-gan om dess rätta plats, hemmet eller daghemmet, blev okontroversiell - för att inte säga ointressant.
Sammanfattning
Under 1930-talets första år började ett nytt perspektiv på familj, barn och barnomsorg göra sig gällande i debatten. Detta funktionssociologiska synsätt utgick från att familjen i det moderna industrisamhället hade stora svårigheter att upprätthålla sina tidigare funktioner, i synnerhet den att svara för barnens fostran och anpassning till samhället. Familjen hade inte längre direkt kontakt med vare sig produktionen eller det sociala liv som i stor utsträckning förlagts till en värld utanför hemmets väggar. Familjen hade mer och mer blivit en isolerad ö, som inte längre kunde förmedla en förståelse av sociala sammanhang, av kollektiv gemen-
skap. Därför var det ett viktigt samhällsintresse att skapa nya institutioner för för-skolebarnens fostran.
Det funktionssociologiska synsättet spelade stor roll för funktionalistisk bostads- och samhällsplanering. Alva och Gunnar Myrdal förde in det i diskussionen om befolkningsfrågan. Det kom att prägla befolk-ningskommissionens betänkande om barnomsorgen och fick därmed fotfäste i debatten om barnomsorgen som statligt, socialpolitiskt projekt.
Under 1930-talet vilade debattens huvudlinje stadigt på två väletablerade tankefigurer, barnet och familjen. Barnet hade en självklar förankring i familjen, det var där och bara där det kunde få sina behov av trygghet och stabilitet till-fredsställda. Och familjen bestod lika självklart av fadern-försörjaren och modern-vårdaren som tog hand om barnen i ett välskött hem.
Men barnet var inte bara en privat angelägenhet vars värld begränsades av hemmets väggar. Det var också ett socialt projekt. Från 3-årsåldern var barnets sociala fostran, enligt riktlinjer från pedagogisk och psykologisk expertis, ett offentligt intresse som utsträcktes till alla barn, inte bara till dem som hade sär-skilda problem och svårigheter i sin uppväxtmiljö. Och om man accepterade den funktionssociologiska analys som tycktes visa att familjen fått allt svårare att en-sam svara för denna sociala fostran, då accepterade man också barnomsorgen.
Barnomsorgen skulle dock bara vara ett komplement till familjefostran. Den skulle ges den redan existerande barnträdgårdens form, den skulle ta hand om barnen när de nått den ålder då de kunde tillgodogöra sig social gemenskap, kam-ratsamvaro och kamratfostran - från omkring 3 års ålder - och under så lång tid per dag som de orkade tillgodogöra sig detta - 3 à 4 timmar.
I direktiven till befolkningskommissionens arbete var frågan om barnomsorg direkt kopplad till de förvärvsarbetande mödrarnas villkor. Det funktions-sociologiska perspektivet och fokuseringen på barnet gjorde det möjligt att bryta denna koppling. Frågan om barnomsorgen kunde därmed skiljas från den kontroversiella frågan om den gifta kvinnans, särskilt den gifta moderns, förvärvsarbete. Diskursens huvudlinje, vilande på en bild av barnet som i sin tur säkerligen var påverkad av diskursdeltagarnas bild av kvinnan som maka och mor, förutsatte att den gifta kvinnan stannade hemma hos barnet de första späd-barnsåren för att sedan förvärvsarbeta allra högst halvtid. Barnomsorgen kunde alltså debatteras utan att man ifrågasatte de etablerade tankefigurerna barnet, kvinnan, familjen. Barnomsorg var inte liktydigt med kvinnors förvärvsarbete, hemmens upplösning och rotlösa anstaltsbarn.
Men den funktionssociologiska analys som anammats kunde också leda i en annan riktning. För Myrdals, som förenade analysen med ett tveklöst bejakande av det moderna industrisamhället, var det inte givet att familjen i sin traditionella idealform fortfarande var en funktionell enhet. Det var inte heller givet att barnens vård och fostran i första hand var en angelägenhet för familjen och blott behövde ett kompletterande stöd från barnomsorgen. En barnomsorg som mer eller mindre ersatte familjefostran, som utvidgades till heltid och var öppen också för de yngsta förskolebarnen var fullt tänkbar. Om barnomsorgen byggde på den
tankefiguren, där spädbarnsålderns behov av nära och omfattande föräldrarela-tioner inte hade samma utrymme, kunde den, fastän fortfarande i huvudsak till-kommen i barnets intresse, samtidigt göra kvinnans förvärvsarbete möjligt.
Men den dominerande tankefiguren var alltså ett barn som först och främst hörde hemma i familjen, i föräldrarnas vård. Låt oss placera in den figuren i Asplunds förklaringsmodell och granska de omgivande nivåerna.
På basnivå kan först konstateras att den vanligast förekommande famil-jestrukturen inte på något sätt kom i konflikt med tankefiguren. Utanför jordbruket var nio av tio gifta kvinnor hemmafruar, eller arbetade mindre än halvtid. Efterfrågan på arbetskraft var inte särskilt hög. Vid denna tid kunde man till och med fortfarande diskutera om gifta kvinnor över huvud taget hade rätt till förvärvsarbete. Visst fanns det många familjer där kvinnans förvärvsarbete var nödvändigt. Men det var något närmast onormalt, en följd av olyckliga omständigheter. Att hjälpa en sådan familj med barnomsorg var en angelägenhet för fattigvården, alltså en kommunal fråga - inte ett statligt ansvar.
Så långt finns det ingenting i bas eller tankefigur som ens motiverar att det över huvud taget uppstod en diskurs om en statsunderstödd offentlig barnomsorg.
Två andra faktorer spelade en avgörande roll: de låga födelsetalen och de nya lev-nadsvillkor som industrisamhället fört med sig.
För att stimulera till ökat barnafödande skulle barnfamiljerna få stöd och hjälp. Föräldraskapet skulle göras mindre betungande. Och ett sätt att hjälpa var att direkt bistå vid barnets fostran och socialisation, särskilt viktigt i den nya värld där produktion skilts från reproduktion, där hemmet och familjen alltmer framstod som en isolerad enklav i ett komplext samhälle.
I denna barnomsorgens diskurs kan vi se hur modernismen gör sig gällande.
Det nya samhället bejakades. Till det, till dess rörlighet och föränderligt skulle barnen socialiseras. Och denna process skulle understödjas genom politiska reformer, genom att professionella institutioner på saklig, vetenskaplig grund bistod föräldrarna och kompletterade familjen.
Nästan övertydlig är denna modernistiska ambition hos Alva och Gunnar Myrdal. Deras synsätt var också alltför radikalt för att vinna någon bred anslutning. När befolkningsutredningen förordade en statligt stödd barnomsorg vars främsta syfte var att bidra till barnets socialisation, och därmed accentuerade en bild av barnet som ett socialt projekt, var det ändå ett modernt projekt man drog upp ritningarna till - om än försiktigt.