För Myrdals var kvinnornas behov och önskemål legitima och viktiga att ta hänsyn till. Men det tyngst vägande skälet för barnomsorg var ett annat. Barnen behövde ett komplement till familjefostran, helt enkelt därför att hemmen inte längre var en god uppfostringsmiljö.
Återigen jämfördes det moderna industrisamhället och industristaden med agrarsamhället. Den bild av livet på landet som tecknades var ganska idyllisk - lantliv tycks för Myrdals varit livet på ett välskött familjejordbruk, där barnen hela tiden fanns nära föräldrarna och följde dem i arbetet, där omvårdnad, uppfostran, utbildning och socialisation växte ihop till en helhet integrerad i vardagslivet. I industristaden, där produktion skilts från reproduktion, det offent-liga skilts från det privata och barnens värld skilts från de vuxnas, hade denna helhet gått förlorad.
Att industrisamhället inte bara var ett samhälle med ett nytt sätt att producera varor utan ett samhälle med ett nytt sätt att leva, ett som stod i skarp kontrast till levnadssättet i jordbrukssamhället, hade länge varit hörnstenen i en kritik av industrialismen. Kritiken var lika gammal som industrialismen själv, det är den vi
industrialismens ”dark, Satanic Mills” en gång ska försvinna och ett nytt Jerusa-lem byggas i ”England’s green & pleasant Land”.
För 1800-talets civilisationskritiker var en lösning på samtidsproblemen - sedernas förfall, ungdomens förvildning, sjukdomar, social oro - att mitt i industrisamhället bevara en idylliserad agrar livsstil. Familjeliv i det egna hemmet, med en egen trädgård i grönskande omgivningar, var idealet bakom filantropiska brukspatroners små mönstersamhällen, bakom egnahemsrörelser och trädgårdsstadsritningar, bakom högstämda tal på internationella kongresser. Det var på en gång ett mer naturligt, genuint mänskligt och ett moraliskt fostrande, karaktärsdanande sätt att leva.5
Och en alldeles särskild betydelse hade detta levnadssätt för barnen. Det trygga, välordnade hemmet var ett skydd mot stadens laster och lockelser, men det var inte hela poängen. En nära kontakt med naturen, en livsstil där agrara samhällsmönster återskapades så gott det gick, hade ett värde som gick djupare än så. Det var en tanke som kunde motiveras på skilda sätt. För Friedrich Fröbel, det stora namnet bakom den barnträdgårdsrörelse som runt sekelskiftet spreds över Europa och Nordamerika, var den nära kontakten med naturen ett medel att nå insikt om Gud och Hans skapande kraft.6 Den goda barnträdgården hade därför gärna en trädgård, köksväxter och kanske husdjur. Psykologen G Stanley Hall var lika övertygad om att barn behövde kontakt med naturen, att lantlivet var värdefullt för deras utveckling. Men hans förklaring var en annan. Hall var inspirerad av Ernst Haeckels rekapitulationsteori, tanken att ”ontogenesen rekapitulerar fylogenesen” - eller med andra ord att varje individ i sin utveckling går igenom släktets utvecklingsstadier. I moderlivet har vi en tid gälar, liksom vå-ra föregångare bland ryggvå-radsdjuren. När vi föds som människor går vi igenom mänsklighetens kulturella utveckling. Vår första begreppsbildning liknar, hävdade Hall, de primitiva folkens. Vi ska också passera en period som svarar mot människans liv i jordbrukarsamhället. Kontakten med lantlivet blir därför en viktig fas i en naturlig utveckling.7
Myrdals erkände varken Fröbels religiösa mysticism eller den spekulativa rekapitulationsteorin. Försöken att efterlikna ett äldre samhälles uppfostran och socialisation var för dem något artificiellt, ett löst påklistrande av element som var främmande för det moderna samhället och därför fungerade dåligt. Med leksaker och bilderböcker, skrev de, försöker vi i industrisamhället skapa ersätt-ningar för de direkt livsorienterande verksamheter som stått öppna för landsbyg-dens och agrarsamhällets barn. Men svårigheterna är stora när vi med konstlade medel ska försöka förmedla upplevelser av kulturmiljön som helhet, att ge barnen kontakt med den framtida livsmiljön, lära dem samarbete. Familjemiljön, hemmiljön, är helt enkelt otillräcklig:
”Den traditionella barnuppfödningen är numera irra-tionell framför allt under tiden fram till skolåldern.
Hemmet är alltför fattigt som social värld för de små.”8
Den sociala världen stod i centrum för makarna Myrdal. Deras dystra bild av familjen - irrationell, patologisk, föga ändamålsenlig9 - bottnade just i detta: för barnens sociala fostran och anpassning var den otillräcklig. Dels därför att familjen isolerats, för att så mycket av samhälleligt liv inte längre var direkt observerbart från dess horisont, och dels därför att familjen krympt. Att nöja sig med ett eller högst två barn blev allt vanligare. Men lekkamrater och samvaro med jämnåriga var en förutsättning för ”verklighet, fullständighet och kollektivitet i sociala relationer”.10
Om nu inte familjen längre kunde ge barnen detta, var det nödvändigt att skapa en ny miljö för barnens fostran till ett socialt liv. Inte bara för barnens skull, utan för hela samhällets:
”Man skulle möjligen genom en sådan fostran i nästa generation kunna dämpa den asociala, neurotiska indi-vidualism, som tyvärr i alltför hög grad präglar hela vår generation och som även sätter djupa märken i vår kultur och i våra politiska inställningar.”11
Men barnens sociala anpassning var inte det enda skälet att komplettera familjefostran. Livet i den lilla moderna familjen hotade den psykiska hälsan hos både föräldrar och barn. Myrdals fann det orimligt att reproduktivt arbete i famil-jen - eller, som de uttryckte det, att ”ägna sin dag åt hemmet endast för eftersynen åt ett eller möjligen två barn” - skulle ses som fullvärdig verksamhet för en vuxen människa. Följden skulle bli att föräldrar och barn skulle slita på varandra, fresta på varandras nerver i en miljö som för var dag tömdes allt mer på sitt innehåll.12
Slutligen kunde en fostran som kompletterade familjen betyda rent materiella förbättringar, till gagn för barnens utveckling såväl socialt som psykiskt och fysiskt. De kunde få tillgång till leksaker alltför bullriga, skrymmande eller dyr-bara för att finnas i ett hem, de kunde få ordentlig mat, och slutligen kunde de hållas under uppsikt av läkare och psykologer. En välorganiserad kollektiv barnomsorg skulle därmed betyda ”dilettantismens ersättande med expertis”.13
Huvudtemat för Myrdals var familjens svårighet att passa in i det moderna industrisamhället. Genom att den förlorat funktioner den tidigare haft framstod den alltmer som en isolerad ö. Problemet var generellt och en ofrånkomlig följd av samhällsförändringen. Men när Myrdals kontrasterade familjefostrans dilettantism mot barnomsorgens experter tog de upp ett väsentligt sidotema: Det var inte bara familjen som institution, utan föräldrarna som individer, som inte fullt ut räckte till. Där brast det i kunskap, där frodades fördomar, sentimentalitet och en alltför familjeindividualistisk moral.
Visserligen talade Myrdals om de svenska familjerna som medvetna och ansvarsfulla, när de valde att inte sätta flera barn till världen än de ansåg sig kunna sörja för. Men tilliten till denna ansvarsfullhet och medvetenhet var begränsad. Därför såg de hellre att socialpolitiken byggde på naturaförmåner och subventionering av ”nyttig” konsumtion än på kontantbidrag - för vem kunde vara säker på vad föräldrarna gjorde med pengarna? Därför månade de om en
föräldrautbildning, som fick far och mor att förstå att barnet tidigt måste lösgöras från den privata familjekretsen och fostras in i ett större socialt sammanhang.
Därför var det viktigt att dilettanterna fick ge plats åt experterna.