Befolkningskommissionen hade uttryckligen hävdat att statens stöd till barnomsorgen borde begränsas till halvdagsomsorgen, med motiveringen att det endast var den som direkt såg till barnens bästa. Därför hade man också föreslagit en bidragsform där statsstödet utgick med ett bestämt belopp per barn och dag, lika för halvdagsinstitutionerna, barnträdgårdarna, och de heldagsinstitutioner, daghem, som erbjöd barnen motsvarande pedagogiska verksamhet. Daghemmen fick alltså ingen extra kompensation för att deras driftskostnader var betydligt högre på grund av större personal, att barnen där måste få mat under dagen och att lokalerna var mer kostsamma.
Befolkningsutredningen vände upp och ner på detta. Den föreslog bidrag dels till lönekostnaderna, dels i form av kostbidrag. Därmed fick daghemmen
kompensation för sina merkostnader och likställdes med barnträdgårdar och lekskolor.
Som redan nämnts byggde befolkningsutredningens betänkande i stora stycken på befolkningskommissionens arbete. Likt föregångaren gjorde man en tydlig åtskillnad mellan heldags- och halvdagsomsorgen, där det bara var den sistnämnda som kunde rekommenderas om man såg till barnens bästa:
”Det torde ha framgått, att hel- och halvdagsvården teore-tiskt stå i visst motsatsförhållande till varandra, i det den förra vårdformen måste betraktas som en nödfallsutväg, under det att den senare är önskvärd som ett komplement till uppfostran av småbarn i hemmet.”8
Men likväl föreslog man statsbidrag även till denna vårdform. Det kunde tolkas som en inkonsekvens, en motsägelse - något som befolknings-kommissionen undvikt genom att kategoriskt förklara att det endast var halvdags barnomsorg som borde bli föremål för statligt stöd. När den proposition som följ-de på befolkningsutredningens betänkanfölj-de följ-debatterafölj-des i riksdagen, var följ-det också flera talare som vände sig mot vad man uppfattade som inkonsekvens.
Som redogörelsen för riksdagsdebatten så småningom kommer att visa, hade utredningens talesmän svårt att försvara sin uppfattning på ett motsägelsefritt sätt.
Ändå var inkonsekvensen åtminstone delvis skenbar. Det var rimligen detta som utredningen uttryckte när man (i citatet ovan) kallade motsatsförhållandet teoretiskt. I praktiken var många mödrar tvungna att arbeta, och för deras barn var daghemmen trots allt att föredra. Om de inte direkt kunde rekommenderas, var de ändå långt bättre än alternativen. I värsta fall kunde barnen placeras i fosterhem eller barnhem och helt skiljas från sin egen mor.9
Men denna omtanke om barnen var ändå bara ett av flera skäl för en heldags barnomsorg. Och detta var en viktig skillnad i förhållande till halvdagsvården.
För den vårdformen var barnens bästa det allt överskuggande argumentet, även om kvalitativt befolkningspolitiska skäl också kunde anföras. För ett stöd till heldagsomsorgen kunde befolkningsutredningen anföra fyra argument.
För det första var den alltså till för barnens skull - inte för alla barn, men för dem som till följd av mödrarnas tvungna förvärvsarbete befann sig i en socialt utsatt situation.
För det andra menade utredningen att det kvantitativt befolkningspolitiska argumentet vägde särskilt tungt när det gällde förvärvsarbetande kvinnor:
”För den förvärvsarbetande modern måste vissheten om att barnets ankomst hindrar henne från att fortsätta sitt förvärvsarbete, vara ett av de i nativitetshänseende mest återhållande motiven. I den mån man kan skapa en social hjälpmöjlighet, som reducerar anledningarna till dylika farhågor, har man samtidigt vidtagit en åtgärd av positivt befolkningsfrämjande innebörd.”10
För det tredje var de arbetsmarknadspolitiska skälen visserligen ovanligt påtagliga just under beredskapsåren, men de skulle inte försvinna när krisen var över:
”Väl vore det önskvärt, att varje moder hade möjlighet stanna i hemmet för att vårda sitt barn. I praktiken måste man emellertid räkna med att det inom överskådlig framtid kommer att finnas ett ej ringa antal mödrar, som icke kunna uppgiva sitt yrkesarbete, utan att familjens ekonomiska standard högst väsentligt sänkes, och vilkas arbete i förvärvslivet av andra skäl är önskvärt ur pro-duktionens synpunkt.”11
För det fjärde fanns det, när frågan sågs ur de förvärvsarbetande mödrarnas synpunkt, rättviseskäl för ett stöd också till heldags barnomsorg. Det handlade inte om rättvisa i det avseendet att kvinnan, likaväl som mannen, hade rätt till för-värvsarbete. Av de hittills anförda citaten står det väl klart, att utredningen såg det som både självklart och önskvärt att en gift kvinna i normalfallet stannade hemma och skötte hem och barn. Nej, vad rättvisan fordrade var att också de mödrar som inte hade råd att anställa barnsköterska eller hembiträde skulle få tillträde till normala anställningsformer inom industri- eller tjänstesektorn. De skulle inte vara hänvisade enbart till tunga och dåligt betalda deltidsarbeten på morgnar och kvällar, som tvätt och städning.12
Detta faktum, att flera argument talade för heldags barnomsorg jämfört med halvdags, gav frågan om den offentliga barnomsorgen en alldeles speciell laddning. 1938 hade befolkningskommissionen gjort det enkelt för sig genom ställningstagandet att staten enbart skulle stödja den pedagogiskt motiverade halvdagsomsorgen, för alla barns bästa. Socialpolitiska insatser var inte statens angelägenhet. Arbetsmarknadsskäl och rättviseargument diskuterades över huvud taget inte.
Redan detta ställningstagande väckte invändningar. Flera debattörer invände mot att staten skulle stödja en verksamhet som kunde verka upplösande på hemmet och familjen.13 Till detta kom kostnadsfrågan. Skulle man behöva använda skattemedel för att utbilda och avlöna barnens fostrare? Det som kvinnor klarat av i alla tider?14
Så länge statsstödet reserverades för lekskolorna kunde den första in-vändningen bemötas med att det alls inte var fråga om att ersätta hemuppfostran, blott att komplettera den. Kostnadsfrågan var besvärligare, ty även om man i princip godtog lekskolans förtjänster gällde det att acceptera kostsamma reformer idag i utbyte mot immateriella vinster - lyckligare och mer välanpassade barn - i en avlägsen framtid.
För daghemmen talade flera skäl. De kunde, på ett annat sätt än lekskolorna, vara till gagn för både befolkningsutvecklingen och arbetsmarknaden - alltså inte bara för det enskilda barnet utan för nationen. Tidsperspektivet blev ett annat: när
effekter i form av ökad industriproduktion. Men samtidigt blev det svårare att avvärja anklagelserna om barnomsorgen som hot mot hem och familj. Och svårigheterna blev inte mindre av att befolkningsutredningen höll med om att vårdformen inte var önskad. Den var betänklig, riskfylld och i grund och botten en nödfallsutväg.15 Likväl föreslog man att även daghemmen borde få statligt stöd.
Den familj som daghemmens kritiker ville värna om var enförsörjarfamiljen, hemmafrufamiljen - den där mannen förvärvsarbetade och kvinnan hade ansvaret för hemmet och barnen. Befolkningsutredningen delade helt och hållet denna familjesyn. Så borde det vara. Men vad befolkningsutredningen, till skillnad från kritikerna, öppet erkände var att detta ideal låg utom räckhåll för många familjer.
Daghemmen var inte den enda tänkbara lösningen. Direkta bidrag kunde göra det möjligt för åtminstone spädbarnsmödrar att avstå från förvärvsarbete för att i stället stanna hemma hos barnet. En sådan lösning vore enligt utredningen i princip att föredra - men den låg tyvärr inte inom räckhåll inom rimlig tid.16 Alltså nödgades man acceptera daghem, också för spädbarn, eftersom alternativen var ännu sämre.
Det var ingen enkel position utredningen manövrerat sig in i. Man såg som sitt ideal barnets fostran i hemmet, hos modern, kompletterad med halvdagsomsorg, lekskola, från det att barnet blivit 4 år. Men samtidigt visste man att idealet inte alltid kunde förverkligas - därför måste också heldags barnomsorg stödjas. Samti-digt som mödrarna borde avstå från förvärvsarbete för att i stället stanna hemma, skulle staten alltså understödja deras möjligheter att yrkesarbeta. Nödfallsutvägen var inte mera katastrofal än att den kunde permanentas, eller åtminstone accepteras på ganska lång sikt. Och för denna lösning talade inte enbart sociala skäl, utan även hänsynen till arbetsmarknadens behov.
De olika argumenten kunde lätt spelas ut mot varandra. Och kritikerna, till daghem eller till barnomsorg över huvud taget, utnyttjade också möjligheten, till exempel genom att hävda att det vore fel att låta arbetsmarknadsintressen avgöra hur barnen skulle vårdas och fostras. Detta skulle också visa sig i den fortsatta debatten om befolkningsutredningens förslag.