Lekskolan, som under 1940- och 1950-talen ansetts vara en viktig samhällelig angelägenhet, den barnomsorgsform som ensam satte barnets bästa i främsta rummet, var alltså inte längre något som staten borde stödja. Statsbidragen skulle inte bara i första hand utgå till den form av barntillsyn som underlättade föräldrarnas förvärvsarbete, som i riksdagsbeslutet från 1963, utan endast till sådan barntillsyn. En smula tillspetsat kan det uttryckas så, att enligt 1966 års proposition var det inte längre barnomsorgen som skulle få statsbidrag, utan dag-hemmen.
Grundvalen för denna nya inriktning var enkel. Som familjeberedningen kunde konstatera i sin promemoria, hade under perioden 1950-1964 lekskolornas kapacitet ökat med 140 procent, daghemmens med blott 14.40 Att statsbidragen till daghemmen höjts extra mycket vid tre tillfällen hade inte fått någon nämnvärd effekt. Eftersom platsbehovet ingalunda var täckt, behövdes en ytterligare stimulans till daghemsutbyggnaden. Och eftersom lekskolorna byggts ut så kraftigt, trots det blygsamma statsbidraget om 100 kronor per plats och år, fann regeringen det rimligt att slopa lekskolebidraget och koncentrera resurserna dit där de skulle göra större nytta.41
1963, när regeringen föreslagit en kraftig höjning av daghemsbidraget och ett oförändrat bidrag till lekskolan hade detta i stort sett accepterats. Den redan existerande platsbristen var så stor, att också de som var kritiska till en ökad för-värvsfrekvens bland de gifta kvinnorna eller bevarade 1940-talets syn på daghem-met som en nödlösning kunde se det akuta behovet. Men samtidigt poängterades från flera håll att den ensidiga satsningen på daghem borde vara en kortsiktig åt-gärd och att lekskolorna inte fick glömmas bort i framtiden. Skolöverstyrelsen
framhöll att också lekskolorna behövde byggas ut, och betydligt snabbare än dittills. Förskollärarnas Riksförbund var av samma mening:
”SFR inser till fullo nödvändigheten av att daghemmen och fritidshemmen måste utbyggas och att den stimulans som statsbidragen kan ge i viss grad reserveras för dessa ändamål. Förbundet önskar dock framhålla att denna poli-tik måste föras under en viss begränsad tidsrymd, så att inte utbyggnaden av lekskolor bromsas. Det visar sig alltmer i vårt nutida komplicerade samhälle, med bl a barnfamiljerna koncentrerade till vissa områden, att lekskolorna har en stor uppgift att fylla för både barnen och hemmen. Det stöd man ger förskoleinstitutionerna bör alltså inte på lång sikt utformas så, att lekskolornas utbyggnad stagnerar.”42
I riksdagsdebatten underströk andrakammarledamoten Gunvor Ryding (k) att platsbristen vid lekskolorna fortfarande var stor och förklarade att hon hoppades att familjeberedningen i en inte alltför avlägsen framtid skulle återkomma med förslag i just den frågan.43
Och tre år senare kom alltså regeringens besked om hur man såg på lekskolans framtid: den var inte längre en statlig angelägenhet, den klarade sig ändå. Visserligen skulle, som statsrådet Ulla Lindström framhöll i propositionen, de lekskoleplatser som integrerades i de nya daghemmen få samma stöd som daghemsplatserna, och det var ju en kraftig ökning. Men de platserna skulle inte bli särskilt många: i familjeberedningens föreslagna ”modellbarnstugor” utgjorde lekskoleplatserna bara en sjättedel.
Det var nog gott och väl att det behövdes mer än 10 000 daghemsplatser, när 110 000 gifta småbarnsmödrar arbetade minst halvtid. Men 50 000 lekskoleplatser var, proportionellt sett, inte så många fler eftersom det fanns en halv miljon småbarnsmödrar som inte arbetade alls eller mindre än halvtid. Om det fortfarande stämde, det som sagts av 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården i dess stora betänkande från 1951, att lekskolans pedagogiska värde var så stort att där borde finnas plats för alla barn från det att de uppnått ”grupp-mogen” ålder, omkring 3 år, så verkade det en smula märkligt att regeringen inte längre ansåg den förtjänt av statligt stöd.
Redan i remissvaren på familjeberedningens PM och den åtföljande departementspromemorian om nya bidragsregler kritiserades förslaget att slopa statsbidraget till lekskolan. Bland kritikerna fanns tunga remissinstanser som Socialstyrelsen och Skolöverstyrelsen liksom Svenska Stadsförbundet och barna-vårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Örebro, Västerås, Uppsala och Borås. Även förskollärarna opponerade sig mot förslaget:
”Enligt SFRs mening är det i hög grad beklagligt att det allt mer läggs enbart ekonomiska och
arbetsmark-inser att daghem och fritidshem för närvarande behöver allt stöd, men anser samtidigt att det är skrämmande att förståelsen för det pedagogiska arbetet på lekskolorna är så litet. Lekskolorna fyller en viktig uppgift i den förebyggande barnavård, som samhället, enligt bestämmelserna, skall stimulera. Lekskolorna är inte en form av lyxkonsumtion utan ett pedagogiskt väl motiverat komplement till hemmets fostran och en god utvecklingsmiljö för barnen. SFR vill bestämt hävda att ett statsstöd, som inte på längre sikt inrymmer också lekskolorna är ett steg tillbaka, när det gäller att tillgodose barnen under den viktiga förskolåldern och att ge dem en god start i gruppanpassning och arbete.”44
I tre riksdagsmotioner föreslogs också att statsbidraget till lekskolan skulle behållas. Folkpartiet föreslog ett bidrag om 200 kronor per lekskoleplats och år, vilket betydde att det totala driftsanslaget blev 5 miljoner kronor högre än i rege-ringsförslaget. Högerpartiet ville ha oförändrat bidrag till daghemmen och, liksom folkpartiet, en fördubbling av lekskolebidraget. I andra kammaren hade slutligen lagts en socialdemokratisk motion som föreslog oförändrat statsbidrag till lekskolan, åtminstone tills vidare.45
I riksdagsdebatten återkom så argument, väl kända från 1940- och 1950-talets barnomsorgsdiskussioner: Det var skillnad på lekskolor och daghem, de hade olika syften. Per Jacobsson (fp), som deltagit i utskottets arbete och där formulerat en reservation till stöd för folkpartiets motion, uttryckte det så att daghemmen berörde en begränsad grupp barn och föräldrar medan lekskolan var en angelägenhet för alla barn, som borde betraktas som en naturlig förberedelse för grundskolan. Inga barn skulle behöva uppleva handikappet av att inte fått plats i lekskola.
Visserligen, fortsatte Per Jacobsson, var bidraget litet. Men det hade ändå en symbolisk betydelse, det var en markering av att statsmakterna erkände barnomsorgens pedagogiska betydelse för alla barn.46
Propositionens försvarare vände upp och ner på detta resonemang. Det hade funnits en tydlig gränsdragning mellan daghem och lekskola, sade Ulla Lindström när hon talade för sin proposition i andra kammaren. Den hade sin historiska bakgrund i gränsdragningen mellan barnkrubban, där fattiga mödrar som var tvingade att arbeta lämnade sina barn som ett slags inlämningsgods, och kindergarten, där huvudsaken var att ge de välbeställda familjernas barn god uppfostran och tillfälle till pedagogisk lek.
Men så var det inte längre, fortsatte statsrådet Lindström. Det pedagogiska innehållet var detsamma i både daghem och lekskola, samma slags personal ledde verksamheten, barnen i båda tillsynsformerna kom nu från alla samhällsklasser.
Det var bara vistelsetidens längd som skilde verksamheten åt, och var det verkligen vettigt att upprätthålla två olika institutionstyper enbart av den anledningen?47
Lekskolan som institutionsform skulle alltså, enligt propositionens förslag, förlora sitt statsbidrag. Men det pedagogiskt värdefulla innehållet, som reservanterna talade så varmt för, skulle ju leva vidare i den nya, integrerade barnstugan. Varför då bråka så mycket? tycktes regeringen säga.
Opponenterna höll inte med. Dels var det ofrånkomligen så, att de föreslagna bidragsreglerna skulle innebära att en lång rad lekskolor förlorade sina bidrag, och det skulle ta lång tid innan motsvarande platser inrättades i den nya förskole-formen. Centerpartisten Nilsson i Tvärålund bidrog till debatten med ett litet räkneexempel:
”År 1964 fanns det 49 116 platser i lekskolor medan an-talet daghemsplatser uppgick till 11 073. Om man gör tankeexperimentet att alla platser som vid detta tillfälle fanns i lekskolor skulle integreras i barnstugan, skulle man behöva ungefär femdubbla antalet platser i denna för att ge möjlighet till de höga bidragen till lekskoleplatserna Var och en förstår väl att detta är orimligt.”48
Dels menade man att propositionen, liksom familjeberedningen, dåligt tänkt igenom hur det pedagogiska arbetet i den integrerade förskolan skulle utformas i praktiken. När familjeberedningen skisserat några tänkta alternativ för hur halvdags- och heldagsomsorg skulle kunna integreras, var en tänkt möjlighet att i samma avdelning bereda plats dels för heldagsbarn, dels för två grupper av halvdagsbarn, en på förmiddagen och en på eftermiddagen. Om nu båda dessa halvdagsgrupper skulle få samma pedagogiska stimulans, blev alltså en daghems-dag detsamma som två lekskoledaghems-dagar efter varandra. Det var inte rimligt, invände kritikerna. Så mycket pedagogisk aktivitet var det tveksamt om en femåring orkade med, och det vore galet att låta heldagsbarnen, en aning trötta på efter-middagen, blandas med en ny grupp halvdagsbarn, pigga och fyllda av aktivitets-lust.
Redan när familjeberedningen skrev sin promemoria var meningarna delade.
Beredningens skolexpert, Karin Strömberg-Lind, tyckte att en dubblering av halvdagsgrupperna var betänklig, och andra ledamöter delade hennes uppfattning.
Majoriteten var inte övertygad - om heldagsbarnen fått en sovstund borde de vara utvilade, och för övrigt kunde en ny barngrupp innebära ”ett tillskott av nytt in-tresse för barnstugans verksamhet”. Man enades om att frågan borde bli föremål för fortsatt forskning.49 Men enbart det att möjligheten antytts väckte alltså kri-tik. I remissvaren på familjeberedningens PM kom invändningar från Social-styrelsen, Skolöverstyrelsen och förskollärarna, och de sistnämnda skrädde inte orden:
”Förslagen vittnar om en skrämmande brist på kunskap om hur förskolebarn reagerar och brist på kunskap om hur lekskolans och daghemmets pedagogiska arbete läggs
Och samma kritik togs, som nämnts, upp i riksdagsdebatten, inte minst det faktum att familjeberedningens egen expert ifrågasatt de mest långtgående formerna av integrering.51
Kritiken kan tyckas överdriven, eftersom familjeberedningen ju deklarerat att det behövdes mer forskning om lämpliga integrationsformer och eftersom propositionen i sig inte innehöll några detaljerade anvisningar om hur den integrerade barnstugan skulle se ut. Detta räckte dock inte för att lugna dem som oroades för att regeringen satte kvantitet före kvalitet när det gällde att lösa de förvärvsarbetande mödrarnas barnomsorgsproblem. Och den som ville, kunde hitta tecken på att så också var fallet.
Regeringen försökte inte dölja att man var angelägen om att så snabbt som möjligt öka antalet daghemsplatser. Ulla Lindström framhöll i riksdagsdebatten att den integrerade barnstugans förtjänster var att den var så flexibel. Genom sin smidighet kunde den ”utnyttjas maximalt”.52 Den gjorde det möjligt
”...att öka barntillsynens kapacitet i ett läge, där de allt talrikare kvinnorna på arbetsmarknaden alltmer högljutt efterlyser denna service.”53
Dessutom anförde regeringen i sin proposition att det knappast var möjligt att som villkor för statsbidrag begära att barnstugorna uppfyllde de normer när det gällde utbildad personal som Socialstyrelsen satt upp i sina anvisningar. Det målet kunde förverkligas först på längre sikt. Tillskottet av nyutbildade förskollärare borde i första hand utnyttjas för att utöka barnstugornas platsantal.54
För förskollärarna var detta en bekräftelse på misstanken att ekonomiska aspekter blev utslagsgivande, när samhället engagerade sig i barnens vård och fostran.55 Och tillsammans med förslaget om ett slopat statsbidrag till lekskolorna låg den tolkningen nära till hands att regeringen inte brydde sig om något annat än att ordna så många daghemsplatser som möjligt, att barnomsorgens främsta uppgift var att frigöra arbetskraft och att dess pedagogiska förtjänster kom i andra hand.