Även om barnomsorgens former var satta under debatt var det knappast någon som invände mot den bild av barnet som återspeglades i befolkningsutredningens betänkande och i propositionen. Möjligen utgjorde Harald Halléns inlägg ett undantag. Hans avståndstagande från, i hans ögon, överdrivna kollektiva insatser tycks ha gällt lekskolor likaväl som daghem.
Vad som hände var istället att barnbilden, som i allt väsentligt målats upp redan i befolkningskommissionens betänkande från 1938, gjordes ännu lite tydligare med hjälp av argument hämtade från psykologin.
De var inte alltid så precisa. De kunde ibland användas helt enkelt för att motivera ett engagemang för barn i förskoleåldern, som när Bengt Elmgren i riksdagsdebatten, med hänvisning till ”en av våra psykologer”, påpekade att ”för-skoleåldern är människoblivandet och personlighetsbildningens gyllene tidsålder”.48 Psykologin fanns i bakgrunden, när lekskolans förespråkare talade om vikten av att stimulera barnens intellektuella och sociala förmåga.49 Och psykologin förstärkte slutligen bilden av barnet som en varelse med starkt behov av en trygg förankring i hemmet, vilket ju rimmade väl med tanken på daghem-met som en olycklig nödlösning.
Att barnets känslomässiga utveckling var något att ta på allvar, och något som kunde påverkas, positivt eller negativt, av barnomsorgen, var väl ingen helt ny tanke. Den kan t ex spåras bakom den kritik som Ebba och Eli Heckscher riktade mot Alva och Gunnar Myrdal i debatten om Kris i befolkningsfrågan. Däremot var det vid den här tiden ännu ovanligt att sådana tankar gavs karaktären av vetenskaplighet och expertuppfattning. Det skedde dock i ett remissvar på befolk-ningsutredningens betänkande, där Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet skrev:
”Barn i småbarnsåldern behöva för sin psykiska hälsa framför allt känna sig trygga och säkra i tillvaron. Så snart osäkerhetskänslor uppkomma, banas vägen för nervösa och psykiska symtom, i många fall även för allvarliga felanpassningsreaktioner och uppfost-ringssvårigheter. Barnens känsla av säkerhet i livet sammanhänger till stor del med att de få stå i intim kontakt med föräldrarna, särskilt med modern, vilket lättare kan ske om barnen efter blott några timmars lek
och uppfostrande samvaro med jämnåriga återbördas till hemmet.”50
Remissvaret är undertecknat av barnläkaren Arvid Wallgren, som i egenskap av expert medverkat i befolkningskommissionens betänkande 1938 med en bilaga ägnad medicinska synpunkter på barnomsorgen. Det är intressant att notera att Wallgren fem år före undertecknandet av remissvaret inte alls resonerat i sådana banor, utan istället sett daghemmets främsta risker dels i infektionsrisken, dels i faran för att moderns pliktkänslor och hennes ansvar för barnet försvagades.51
Därmed inte sagt att Wallgren tagit till sig ett utvecklingspsykologiskt synsätt.
Att han undertecknade remissvaret behöver inte betyda att han skrev det. Och även om så var fallet, kan han ha anfört argumentet för att han trodde på dess verkan snarare än på dess innehåll. Utan att kunna säga något bestämt om detta vittnar remissvaret likväl om att utvecklingspsykologiska teorier om barnens emotionella utveckling, ansågs ha relevans i debatten om barnomsorg. Det är en stor skillnad mellan den daghemskritik som läkaren Wallgren med sin underskrift sanktionerade och den som kom från hans kollegor i provinsialläkarföreningen, som inte oroade sig för barnets trygghet utan för att en daglig vistelse skild från föräldrarna skulle få barnet att förlora sin tro på föräldrarnas auktoritet.52 Wallgrens svar är ett tidigt exempel på ett nytt inslag i debatten, en påverkan från psykoanalytisk teoribildning som ännu inte fått någon större spridning men som skulle komma att spela stor roll för bilden av barnet och för barnomsorgsdebatten, från 1940-talet och framåt.
Sammanfattning
1938 hade befolkningskommissionen motiverat sitt förslag om stöd till barnomsorg huvudsakligen genom att hänvisa till barnen och deras behov. I konsekvens därmed hade man föreslagit stöd endast till lekskolan, den vårdform som bäst tog till vara barnens intressen. Hur nödvändiga daghemmen än kunde vara skulle de inte stödjas av staten.
1943 såg befolkningsutredningen, och regeringen, annorlunda på saken. Just för att de var nödvändiga borde också daghemmen få stöd. De var inte den bästa tänkbara vårdformen men trots allt bättre än de alternativ som i praktiken stod till buds: en kanske bristfällig tillsyn av släktingar eller grannar och i värsta fall fos-terhem. Befolkningsutredningen såg för den skull inte annorlunda på barnen än vad dess företrädare gjort. Tvärtom, den bild av barnet som framträder i de bägge utredningarna är i allt väsentligt densamma. Man drog bara en annan slutsats:
också daghemmen kunde försvaras med att de faktiskt kunde förbättra villkoren för många barn.
Men befolkningsutredningen, och i ännu högre grad den följande pro-positionen, hänvisade inte bara till barnen när de förordade statligt stöd till barnomsorgen. Barnomsorgsinstitutioner, och då särskilt daghemmen, var också
ett stöd och en hjälp för mödrarna, särskilt mödrar från arbetarfamiljer - det betonades särskilt av Gustav Möller i propositionen. Och de hade en samhällsekonomisk betydelse eftersom de frigjorde kvinnlig arbetskraft, något som befolkningsutredningens ordförande, Tage Erlander, framhöll i riksdagsdebatten.
Diskursen om barnomsorgen hade härigenom fått ett nytt innehåll: Budskapet i både utredning och proposition var att inte bara lekskolan utan också daghemmet var en statlig angelägenhet. Detta kan inte förklaras med hänvisningar till förändringar på basnivån - krigsårens speciella villkor till trots var den väsentligen densamma som fem år tidigare. Däremot lades större vikt vid något som redan var känt: det faktum att det fanns mödrar, såväl gifta som ensamstående, som förvärvsarbetade. Man gjorde även den bedömningen att kvinnors, även mödrars, förvärvsarbete inte var något övergående utan tvärtom kunde bli vanligare i framtiden.
Och åtminstone i Gustav Möllers anförande i propositionen kan man urskilja vad som kan kallas en modernistisk ambition: Utvecklingen går, obönhörligt, i riktning mot allt fler förvärvsarbetande kvinnor. Statens politiska uppgift kan inte vara att kämpa emot eller negligera utvecklingen utan att genomdriva reformer som underlättar medborgarnas anpassning till en förändrad värld.
Tankefiguren barn kvarstod likväl i stort sett oförändrad från 1938 års utredning. Det är viktigt att lägga märke till att diskurs och tankefigur därmed gick i otakt - ja, tankefiguren barn, liksom sådana tankefigurer som kvinnan och familjen, hade satts i gungning av en diskurs som påminde om att alla inte kunde leva upp till det önskvärda idealet, den trygga familjen där kvinnan vårdar barnet.
Om befolkningsutredningen och regeringen nöjt sig med att hänvisa till barnen när man föreslog stöd till både lekskolor och daghem, hade kanske kritikerna fått svårare att hävda sig. Ingen kunde förneka att det fanns barn vars mödrar av olika skäl var tvingade till förvärvsarbete. Ingen kunde förneka att daghemmen, trots deras brister, skulle förbättra uppväxtvillkoren för många barn.
I teorin fanns det alternativ som, enligt tidens sätt att se, skulle vara ännu bättre för barnen: nämligen någon form av kontantbidrag som skulle göra det möjligt för modern att stanna hemma hos barnet under dess första levnadsår. I praktiken var sådana lösningar om inte ouppnåeliga så iallafall förlagda till en avlägsen framtid.
Men de nya argumenten öppnade för nya motargument. Det var fel, ansåg de kritiska debattörerna, att låta arbetsmarknadshänsyn eller de förvärvsarbetande kvinnornas intressen diktera hur barnen bäst skulle tas om hand, att inte först och främst se till barnens bästa. Och den invändningen kunde göras såväl av dem som brydde sig om barnen som av dem som först och främst oroades av att centrala tankefigurer satts i gungning, som ville värna en ordning där den gifta kvinnan hölls utanför arbetsmarknaden.
När daghemsförespråkare som Tage Erlander försökte undanröja de kritiska synpunkterna genom att antyda att daghemsvistelsen inte var så mycket längre än en dag i lekskolan - ”en relativt kort tid av dagen”, ”sex timmar i vissa fall” - möttes de omedelbart av invändningen att en anpassning till arbetsmarknadens
svårligen kunde förklara hur barn, vars mödrar faktiskt var tvungna att arbeta, skulle tas om hand, så hade daghemsförespråkarna lika svårt att förklara hur en ettåring skulle få en trygg förankring hos föräldrarna i hemmet om han eller hon skulle tillbringa åtta-tio timmar om dagen på daghem.
Den principdebatten skulle fortsätta. Riksdagsbeslutet var ju av provisorie-karaktär, statsstödet till barnomsorgen först och främst en beredskapsåtgärd.
Befolkningsutredningen hade inte avslutat sitt uppdrag, och frågan om den framtida barnomsorgen var ingalunda färdigutredd.