Att frågan om barnomsorg inte bara handlade om barn, utan också om arbetsmarknad och arbetskraft, blev under 1960-talet något självklart, även om alla inte var överens om hur stort utrymme arbetsmarknadsargumenten borde få.
Hur var det då med den förvärvsarbetande kvinnan - hade hon också blivit
själv-I skriften Daghemsfrågan - ett arbetsmarknadsproblem hade LO accepterat henne fullt ut. Kvinnan skulle ha frihet att välja förvärvsarbetet och välja bort hemmafrutillvaron. Det var den friheten som både 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården och 1954 års familjeutredning ansett förtjäna både respekt och samhällets stöd i form av daghemsplatser. Men valfriheten innefattade naturligtvis också friheten att välja den traditionella hemmafrurollen. Att förorda kvinnans valfrihet blev därför också ett sätt att uttrycka respekt för det reprodukti-va arbete som kvinnor utförde i sina hem. Inte minst kunde reprodukti-valfriheten förenas med ”trefasmodellen”: kvinnan kunde välja både förvärvsarbete och moderskap genom att i ett skede av livet välja den ena, i ett annat skede den andra arbetsupp-giften.
Valfrihetstanken var ett elegant sätt att överbrygga åsiktsskillnader i en kontroversiell fråga. Den användes också flitigt i regeringens argumentation.78 Men allt tal om valfrihet förutsätter minst två alternativ att välja mellan. Om samhället understödde kvinnornas frihet att välja förvärvsarbete genom stats-bidrag till barnomsorgen, borde inte också de kvinnor som valde hemarbetet få motsvarande stöd? Det vore logiskt, men det skulle också bli mycket kostsamt, utan vinster i arbetskraftsutbud eller produktivitetsökningar.
Under 1960-talets första år började riksdagen likväl diskutera frågan. I anslutning till 1963 års proposition om höjda daghemsbidrag lade centerpartiet en motion där man hävdade att om samhället genom bidrag till barnomsorgen skulle ge kvinnorna frihet att välja förvärvsarbete, vore det också rimligt att genom bidrag ge dem frihet att välja arbete i hemmet. Den friheten fanns inte, så länge det för många kvinnor var en ekonomisk nödvändighet att arbeta.79
Statsutskottet, på vars bord ärendet legat, tog upp motionens tankar i sitt utlåtande och förordade att regeringen utredde också frågan om någon form av bidrag till hemarbetande mödrar.80 Det mest vältaliga stödet för en sådan utredning kom inte från motionärerna eller någon av deras partikamrater utan från socialdemokraten Alva Myrdal. Hon poängterade visserligen att hon varmt uppskattade barnstugorna,
”...men även vi som gör det och som dessutom har kvnornas valfrihet som ett ännu mer om hjärtat liggande in-tresse måste vara angelägna om att ett nytänkande kommer till stånd om vilken väg man verkligen önskar att utvecklingen skall gå. Frågan kan ju inte i längden förbli begränsad till hur stora summor samhället skall skjuta till för den speciella kategori av småbarnsmödrar som utnytt-jar den kollektiva barntillsynen, utan det blir en fråga om samhällsplanering i större skala för mödrarna på ar-betsmarknaden och i hemmen, alltså en samhällsplane-ring för barnfamiljerna. Vilken är den bästa lösningen för dem ur ekonomisk synpunkt men också ur psykologisk synpunkt?”81
Vad Alva Myrdal menade med en ”samhällsplanering i större skala” framgår inte av hennes anförande - kanske helt enkelt att alla familjepolitiska stödåtgärder - barnomsorg, bostadsbidrag, barnbidrag osv - måste ses i ett sammanhang. Ulla Lindström, som talade för propositionen i båda kamrarna, lovade också att familjeberedningen i sitt fortsatta arbete skulle ta upp ”serviceåtgärder för familjerna över hela fältet”, men markerade samtidigt att hon fann tankarna på ett vårdnadsbidrag som tryggade valfriheten ganska orealistiska. Ett bidrag till familjer med barn under tre år, av samma storlek som de statliga och kommunala subventionerna till daghemmen, skulle kosta uppemot en miljard kronor per år.
Partierna kanske ville tänka över konsekvenserna i form av skattehöjningar och annat, konstaterade statsrådet syrligt.82
När familjeberedningen år 1964 presenterade sina tankar kring vård-nadsbidrag instämde man i stort sett i Ulla Lindströms kalkyl. En rimlig nivå på bidraget var 2 500 - 3 000 kronor per år, skrev man. Om bidraget skulle utgå till alla barn upp till tre års ålder och varje årskull omfattade omkring 110 000 barn hamnade man på en miljard kronor. Konsekvenser i form av skattehöjningar funderade man dock inte på:
”Huruvida belopp av denna storleksordning kan inpassas i samhällsekonomin undandrar sig familjeberedningens bedömande. Beredningen har endast - för att hörsamma riksdagens beställning - velat redovisa de skäl som kan anföras pro et contra särskilda vårdbidrag och ange vilka olika verkningar som ett vårdbidrag skulle kunna få.”83
Vilka var då skälen, och vilka var verkningarna? Ja, verkningarna var mycket svårbedömda, påpekade familjeberedningen, det var inte säkert att någon skulle få bevittna den verkan han eller hon önskat sig. Skälen för och emot var lättare att granska.
Rättviseskälet hade tagits upp i 1963 års riksdagsdebatt, och det återgavs nu i betänkandet. De föräldrar som lyckats få daghemsplats åt sina barn fick därmed sina vårdkostnader mer eller mindre subventionerade av samhället, medan de som köade för plats och måste ordna barntillsynen på annat sätt, liksom de som valde hemarbete för den ena föräldern, inte fick någon ersättning.
Ett vårdbidrag skulle därmed också bidra till valfriheten. En utbyggd barnomsorg motiverades ofta med att ingen skulle hindras att välja förvärvsarbete till följd av brist på daghemsplatser. På samma sätt borde ingen hindras att stanna hemma för att familjeekonomin tvingade till förvärvsarbete. Ett vårdbidrag skulle underlätta för en förälder att stanna hemma, och samtidigt ge ett rejält bidrag till barntillsynskostnaderna i de familjer där båda förvärvsarbetade.
Slutligen fanns argumentet att ett bidrag som gjorde det möjligt för modern att stanna hemma under barnets första år var till gagn för barnen. I hemmet fick de en lugnare och mer harmonisk utveckling, och särskilt viktiga var just de första levnadsåren, då intimiteten och den emotionella kontakten med en viss vuxen var
Familjeberedningen tycktes instämma i rättviseargumentet, det ifrågasattes i vart fall inte. Likaså verkade man hålla med om att det kunde vara positivt om modern gavs möjlighet att stanna hemma under spädbarnsstiden, även om man påminde om att daghemsvistelse också kunde vara positiv, inte minst för de barn, omkring tredjedelen, som saknade syskon.
Att vårdbidraget också skulle vara en effektiv garanti för valfrihet var dock enligt familjeberedningen inte alldeles självklart. Det fanns kritiska röster som menade att vårdbidraget istället skulle fungera som en moralisk pekpinne som ökade det sociala trycket på småbarnsmammorna att stanna hemma hos sina barn, särskilt i ett konjunkturläge då de var mindre välkomna på arbetsmarknaden. Och när bidraget efter en viss tid upphörde, skulle detta i sin tur kunna uppfattas som ett moraliskt tryck på mödrarna att gå ut i förvärvsarbetet, om det fanns bruk för dem just då. Beredningen bedömde dock risken att vårdbidraget skulle bli en kvinnofälla, för att använda ett sentida uttryck, som ganska liten. Åtminstone för de heltidsarbetande kvinnorna var förvärvsarbetets vinster, i form av nettoinkomst, ATP-poäng och sjukpenning liksom i värdet av den kontinuerliga kontakten med yrkeslivet, så stora att de med all säkerhet skulle fortsätta att ar-beta även om vårdnadsbidraget infördes - det skulle istället användas som ett bidrag till daghemskostnaderna.84
Familjeberedningen stannade slutligen för ett principiellt ja till vårdbidrag.
Det borde i första hand utgå så länge barnet var i späd ålder, det skulle utgå till alla familjer, oavsett om föräldrarna förvärvsarbetade eller inte; om de valde att själva stanna hemma eller ordna barntillsynen på annat sätt skulle de själva avgöra. Ersättningen borde vara realistisk - det innebar att bidraget hellre borde täcka en rimlig del av vårdkostnaderna under en kortare tid än utgå med ett otill-räckligt belopp under en längre. Slutligen borde man undersöka möjligheterna att kombinera det med moderskapsförsäkringen - bidraget skulle alltså kunna konstrueras som en avgiftsfinansierad socialförsäkring.85
Något mer detaljerat förslag utarbetades aldrig av familjeberedningen.
Vårdbidraget kom istället att ärvas av ännu en utredning, familjepolitiska kommittén, som tillsatts 1965. I ett delbetänkande, presenterat 1967, tog man upp vårdbidraget till förnyad granskning. Familjeberedningens principiella ”ja”
ersattes nu av ett försiktigt ”kanske”.
I familjepolitiska kommitténs arbetsmaterial fanns remissvaren på familjeberedningens principförslag, och de visade sig gå i alla de riktningar, för och emot, som beredningen tagit upp i sin genomgång av argumenten.
Socialstyrelsen och Medicinalstyrelsen uppskattade särskilt att ett vårdbidrag skulle göra det möjligt för de yngsta barnen att stanna i hemmet och vårdas av modern. Socialdemokratiska kvinnoförbundet och SSU hörde till dem som gillade att vårdbidraget skulle öka friheten att välja mellan hem- och för-värvsarbete.
Skulle bidraget också fungera som en pekpinne och styra valet i ena eller andra riktningen? Länsstyrelsen i Värmland förutsåg att ett bidrag enligt familjeberedningens principer snarast skulle stimulera till förvärvsarbete, medan länsstyrelsen i Östergötland var övertygad om motsatsen - hemmamammorna
skulle bli fler. Det var en olycklig utveckling, hette det. Vårdnadsbidraget borde hellre utgå bara till förvärvsarbetande mödrar. Det skulle då fungera som stimulans till förvärvsarbete och samtidigt utgöra en kompensation för mödrarnas dubbla samhällsinsats.
Bland kritikerna fanns också de som menade att ett vårdbidrag inte borde utgå bara under barnens första år. Mat och kläder kostade ju pengar också för en tonåring. SACO, Folkpartiets kvinnoförbund och Yrkeskvinnors klubbars Riksförbund förordade därför ett höjt barnbidrag framför ett särskilt vårdbidrag under spädbarnsåren.86
Familjepolitiska kommitténs betänkande var ett delbetänkande, och frågan var inte på något sätt avgjord. I sin tveksamhet lutade kommittén dock snarare åt ett nej än åt ett ja. Utgångspunkten var återigen ett valfrihetsresonemang.
Valfriheten, resonerade kommittén, var inskränkt åt två håll. Föräldrar som ville stanna hemma tvingades av familjeekonomiska skäl att ta arbete, och föräldrar som ville ha ett förvärvsarbete tvingades stanna hemma till följd av platsbrist i barnomsorgen.
Den första gruppen visste man i stort sett ingenting om, fortsatte kommittén, varken hur stor den var eller i vilken utsträckning ett bidrag skulle få effekt på deras benägenhet att förvärvsarbeta. Däremot visste man, genom famljebered-ningens undersökningar, att över 200 000 hemarbetande småbarnsmödrar var beredda att välja förvärvsarbete om bara barntillsynen kunde ordnas. För den gruppen var det en fortsatt utbyggnad av barnomsorgen, snarare än vårdbidrag, som garanterade valfrihet.87
Familjepolitiska kommittén tycks i sitt betänkande stannat för uppfattningen att i valet mellan att lösa ett känt och noga kartlagt problem å ena sidan, ett mindre väldefinierat å den andra - och ett begränsat ekonomiskt utrymme nödvändiggjorde någon form av val - var det första alternativet att föredra. På detta stadium av utredningen slutförde man sitt resonemang med följande påpekande:
”I ett val mellan olika i och för sig önskvärda åtgärder bör behovet av en fortsatt utbyggnad av den av samhället organiserade barntillsynen särskilt beaktas.”88
Valfrihet var alltså ett flitigt använt argument i debatten. Det gjorde kopp-lingen mellan barnomsorg och kvinnors förvärvsarbete mindre laddad;
kombinationen daghem/förvärvsarbete var något som kvinnor själva valde. Att välja hemarbete medan barnen var små, att därmed upprätthålla den allmänt accepterade ”trefasmodellen” för kvinnors liv, var åtminstone i teorin lika möjligt. Valfrihetsargumentet var ideologiskt okontroversiellt.
Men valet att stanna hemma började bli alltmer teoretiskt. Under 1960-talet steg bland annat bostadsstandarden, och därmed boendekostnaderna. Att klara familjen på en lön blev allt svårare. Om friheten att välja hemarbete också skulle bli en reell frihet tycktes det förutsätta omfattande bidrag; ur samhällsekonomisk synpunkt började valfriheten bli svårhanterlig.