Gustav Möller hade ju uppdragit åt kommissionen att granska barnomsorgen som ett stöd åt de förvärvsarbetande mödrarna. Men när kommissionen skrev sitt betänkande, konstaterade man redan i inledningen att dessa direktiv var alltför snävt hållna.31
Kommissionen var inte ensam om detta vidgade perspektiv. I debatten om befolkningsfrågan hade flera röster höjts för att en allmän barnomsorg, inte enbart beroende av mödrarnas eventuella förvärvsarbete, måste tas upp till diskussion.
Svenska Fröbelförbundet, barnträdgårdsverksamhetens intresseorganisation, hade i en skrivelse till socialministern 1935 påtalat behovet av statligt stöd till den viktiga barnträdgårdsfostran. 1936 hade Fröbelföreningen i Norrköping begärt statsanslag till sin verksamhet, och även om anhållan avslogs, just med hänvisning till den pågående utredningen, underströk Medicinalstyrelsen i sitt yttrande att barnträdgårdsverksamheten måste anses vara av stort värde. Liknande
uppfattningar framfördes av Centralförbundet för socialt arbete, CSA, vid en konferens 1937 och i en riksdagsmotion av Carl Hoppe samma år.32
I själva verket skulle kommissionen knappast alls diskutera de förvärvs-arbetande kvinnornas dubbla arbetsbörda och det stöd en utbyggd barnomsorg skulle kunna erbjuda dem. Fokus i betänkandet kom istället att ligga på barnen.
Vilka barn hade särskilt stort behov av samhälleligt stöd för sin vård och fostran?
Kommissionens genomgång började med barn i familjer där modern för-värvsarbetade.33 Allt fler gifta kvinnor förvärvsarbetar, konstaterade kommittén, och det är därför nödvändigt med någon form av ”vikarierande vårdmöjlighet” för barnen. Nödvändigt, inte önskvärt - enligt kommissionen var det i många (men inte i alla) fall att föredra att modern avbröt förvärvsarbetet för längre eller kortare tid vid barnets födelse, både för barnets och moderns egen skull. Men man var väl medveten om att detta inte var möjligt i alla familjer. Än mer nöd-vändig var förstås barnomsorgen för de ensamstående mödrarnas barn, där kommissionen såg den som ett klart överlägset alternativ till barnhems- eller fosterhemsplacering.
Hur många barn som behövde barnomsorg till följd av mödrarnas förvärvs-arbete visste befolkningskommissionen ingenting om. Enligt 1930 års folkräkning förvärvsarbetade omkring tio procent av de gifta kvinnorna, helt eller delvis, men statistiken ger inget besked om deras barn, varken antal eller ålder. Detsamma gäller för de ensamstående kvinnorna. Däremot kunde kommissionen med statistik belägga behovet av barnomsorg för en annan grupp av barn, de trång-bodda.
I städer och tätorter, sade kommissionen, är en så stor andel som 58 procent av barnen under 15 år trångbodda. Och trångboddheten efter dåtidens normer betydde mer än 1½ person per rumsenhet, där ett barn räknades som en halv person och köket som ett halvt rum - två vuxna och tre barn i två rum och kök var således inte trångbodda.
Kommissionen illustrerade trångboddhetens konsekvenser med ett citat från en konferensrapport: De trångbodda barnen behöver få tillgång till en miljö direkt avsedd för barn, med plats för lek och aktivitet. Trångboddheten är också ett hin-der för uppfostran enligt rationella principer - isolering, den enda acceptabla be-straffningsformen, förutsätter ju ett tomt rum dit dörren kan stängas.
En annan aspekt på uppfostran, nämligen värdet av grupp- och kamratfostran, skiljde ut ännu en grupp med behov av barnomsorg, de syskonlösa barnen.
Kommissionen hoppades visserligen att ettbarnsfamiljen skulle bli sällsyntare i framtiden, men konstaterade att det alltid skulle finnas föräldrar som av olika skäl varken ville eller kunde, som man uttryckte det, ”främja barnens bästa” genom att sätta fler barn till världen. Kamratfostrans förtjänster underströk också barnom-sorgens betydelse för de ”svåruppfostrade”, ”feluppfostrade” och ”felanpassade”
barnen.
Barnomsorg för alla barn...
Men, underströk kommissionen, barnomsorgen skulle inte ses främst som ett medel att komma tillrätta med de speciella uppfostringsproblem som följde av mödrars förvärvsarbete, trångboddhet, syskonlöshet eller anpassningssvårigheter.
Samhällsförändringarna gjorde att grupp- och kamratfostran, som barnomsorgen kan ge, fick ett värde för ett stort antal barn utanför de uppräknade grupperna. Det moderna samhället, skrev man, präglas av rörlighet och föränderlighet på många plan: när det gäller yrke, bostadsort och intresseanknytningar. Därför fordras det av medborgarna att de ska kunna anpassa sig till mer än en miljö eller ett sammanhang. Och hur goda föräldrarna än här, hur mycket det egna hemmet än betyder som en grogrund för trygghet och personlig tillgivenhet, behöver barnen också tillgång till en mera växlingsrik miljö:
”Den därigenom möjliggjorda kamratfostran är särskilt ägnad att utveckla förmågan av anpassning efter de väx-lande krav, inför vilka män och kvinnor ställas icke minst i det nutida arbetslivet. De familjer äro få, som i samtliga här antydda hänseenden kunna fylla barnens behov.”34
Det är värt att lägga märke till att befolkningskommissionen så här långt uteslutande talade om en barnomsorg motiverad av omtanke om barnens välfärd.
Det var barnen som hade behov av ett komplement till familjens vård, omsorg och fostran, alldeles oavsett vad som var behovets orsak:
• en förvärvsarbetande mor;
• trångboddhet;
• syskonlöshet;
• uppfostringssvårigheter;
• familjens svårigheter att fostra till det moderna samhällets krav.
...en tillgång för alla mödrar
Med tanke på utredningsdirektiven är den intressanta punkten förstås hur kommissionen såg på den förvärvsarbetande modern. Man visste att hon fanns.
Barnomsorgen skulle tillgodose barnens behov, och när det bland barnen fanns de som hade ett särskilt behov av omsorg för att deras mor förvärvsarbetade så var det ett behov som måste tillgodoses. Men märk väl: barnets behov av omsorg, inte moderns behov av hjälp med vården av barnet.
Kommissionen tog visserligen upp frågan om mödrarnas behov av barn-omsorg. Men de mödrar man då talade om var inte de förvärvsarbetande, utan de hemarbetande. Den hemarbetande modern, skrev kommissionen, behöver en avlastning, en mindre stark bundenhet till hemmet och tillfälle till
”...den nervvila och den personlighetsutveckling som såväl det moderna äktenskapet som det moderna sam-hället kräver av henne...”35
Var det inte de förvärvsarbetande mödrarna som stod i centrum för barnomsorgsfrågan när Gustav Möller på våren 1935 föredrog utrednings-direktiven? Jo, socialministerns ord kan inte gärna tolkas på annat sätt.
Svårigheten att förena förvärvsarbete och föräldraskap är en bidragande orsak till de låga födelsetalen, och barnomsorg kan göra det möjligt för mödrarna att förena de två uppgifterna - så tycks socialministern ha menat.
Men kommissionen resonerade alltså annorlunda. En utbyggd barnomsorg var ett stöd och en avlastning i föräldraansvaret och därmed till godo för befolkningstillväxten. Detta stöd skulle dock inte ses som ett medel för att förena föräldraskap och förvärvsarbete. Stödet skulle helt enkelt underlätta för-äldraskapet i sig; det föräldraskap som kommissionen skildrade som en tung börda.
I de flesta av industrisamhällets hem bär modern ensam hela arbetsbördan, konstaterade kommissionen. Under barnets första år är det hon som står för en nära nog oavbruten tillsyn, dygnet runt. Moderskapet betyder därför en hård nervpåfrestning.
För kommissionen var det därför inte förvånande att familjen, när det första barnet blivit lite äldre och moderns vardag något mindre arbetstyngd, tänkte sig för innan de satte ännu ett barn till världen. Att en mor önskade bli mera fri och ledig igen, i stället för att på nytt vara bunden av ansvaret för ett spädbarn var fullt förståeligt, särskilt vid en jämförelse
”...med det stora mått av personlig rörelsefrihet, som de unga kvinnorna åtnjutit före sitt giftermål, med makarnas gemensamma frilufts- och nöjesliv under tiden före bar-nens födelse, med mänbar-nens fortsatta liv, fyllt av såväl rekreations- som samhällsintressen utom hemmet, samt med det rikare sociala liv över huvud taget, som karakteriserar alla samhällsgrupper.”36
Vad barnomsorgen skulle ge kvinnorna var alltså inte tid att förvärvsarbeta, utan tid för sig själva, fri tid. Barnomsorgen hade därför ingen särskild koppling till frågan om kvinnors förvärvsarbete. Den motiverades minst lika mycket av omtanke om de hemarbetande mödrarna.37
De förvärvsarbetande mödrarna, som i utredningsdirektiven stått i centrum, hamnade i kommissionens betänkande ute i periferin. Men hur kunde det hända?
Om moderskapet var en så krävande uppgift att den hemarbetande husmodern behövde avlastning och stöd för att orka med det, då måste väl behovet vara ännu mycket större för de kvinnor som dessutom skulle orka med ett yrkesarbete, och därtill blev fler och fler? Hur kunde kommissionen då välja att föreslå ett stats-bidrag enbart till lekskolan, till barnomsorgen på halvtid? Även om den
konstruk-svåruppfostrade barnens och de hemarbetande mödrarnas - var det uppenbart att den inte kunde lösa de förvärvsarbetande mödrarnas problem.
Kommissionen insåg naturligtvis att daghemmen, barnomsorgen på heltid, var nödvändig för de heltidsarbetande mödrarna. Men, sade man, det kunde aldrig vara en statlig angelägenhet att stödja en verksamhet som i första hand är till för mödrarna, inte för barnen. De daghem där lekskoleverksamhet ingick som en del av verksamheten skulle visserligen få samma bidrag som de renodlade leksko-lorna. Men någon uppräkning av bidraget med hänsyn till daghemmens betydligt högre kostnader var det inte tal om. För kommissionen var grundprincipen istället den att föräldrarna själva bar denna merkostnad med hjälp av den arbetsinkomst som heldagsomsorgen möjliggjorde. De familjer som inte själva kunde bära denna kostnad, trots moderns förvärvsarbete, kunde förstås söka socialhjälp. Men det blev då en kommunal angelägenhet och inte en fråga för staten.
Ställningstagandet att en barnomsorg utformad för barnens skull borde vara begränsad till halvtid gavs både medicinska och psykologiska motiv i en bilaga av utredningens medicinske expert, barnläkaren Arvid Wallgren. Den allmänna opinionen tycks emellertid också ha spelat in. Ett av motiven bakom kom-missionens utförliga kartläggning av skälen för och emot olika omsorgsformer var att man ville veta ”huru långt människor med olika inställning till famil-jesociala spörsmål skola kunna följa förslagen”.38 Sådana olika inställningar hade befolkningskommissionen för övrigt inom sig, där Gunnar Myrdals radikalism i familjesociala frågor skulle samsas med konservatismen hos till exempel ordföranden, bondeförbundets Nils Wohlin, och högermannen Karl Magnusson som i ett särskilt yttrande med oro såg majoritetens förslag som ett steg på vägen mot ”en kollektiv barnafostran och mot hemmens gradvisa avskrivning”.39
Befolkningskommissionen accepterade och rekommenderade alltså barnom-sorg som komplement till familjen, som i den nya tiden hade svårt att fylla alla funktioner den haft i bondesamhället. Men familjen var inte ifrågasatt. Statsbidrag utgick bara till en barnomsorg i begränsad omfattning, en som inte kunde sägas ersätta familjen, bidra till dess upplösning eller driva kvinnorna ut i arbetslivet.