Tanken på daghemsvistelse från sex månaders ålder var ändå svårsmält för många. Och trots allt som sagts om bristen på kunskap om daghemsvistelsens effekter var det många som framhöll giltigheten hos de teorier som uppehöll sig vid perioden från sex till 18 månader som särskilt känslig för relationen mellan barnet och dess vårdare, en period när ett gradvis frigörande och identitetsforman-de kanske kunidentitetsforman-de störas båidentitetsforman-de av dagliga separationer och en vårdarroll uppidentitetsforman-delad på alltför många vuxna (Anna Freud, Margaret Mahler, René Spitz). En vanlig kritik var därför att introduktionsåldern borde senareläggas till allt mellan nio månader och tre år. Men det framfördes också en alternativ lösning: om andra halvåret var en särskilt känslig period för att skolas in på daghem borde man kanske börja tidigare, vid fyra månaders ålder? Den tanken fördes fram av barnstugeavdelningen vid Stockholms socialförvaltning, av Facklärarförbundet, Svenska Barnavårdslärares förening och av Sveriges Förskollärares Riksförbund.
Att förskollärarna var beredda att acceptera inte bara en tidig daghemsvistelse, utan rent av en ännu tidigare än den barnstugeutredningen föreslagit, är förvånande. I decennier hade förskollärarna lyft fram halvdagsomsorgen för de äldre förskolebarnen som den mest angelägna barnomsorgen. I samband med 1960-talets stora satsning på daghemsutbyggnad uttryckte de upprepade gånger sina farhågor för att barnomsorgen alltför mycket handlade om arbetsmarknaden och kvinnornas villkor, och framhöll istället att det var barnets behov och dess bästa som borde placeras i centrum.57 Menade förskollärarna nu, fem år senare, att daghem redan från fyra månaders ålder innebar att barnets behov och dess bästa sattes i centrum? Den frågan är svår att besvara. Förskollärarnas fackorgan Barnträdgården, som tidigt var ett forum för utvecklingspsykologi och förskole-pedagogik, innehöll under 1940- och 1950-talet en lång rad artiklar som diskuterade sådana frågor som vistelsetid och introduktionsålder i förskolan. Men under 1960-talet blev sådant material allt mer sällsynt och någon debatt eller dis-kussion i förbundsorganet som kastar ljus över förskollärarnas omsvängning står inte att finna.
Pedagogen Kerstin Holmlund tangerar frågan i sin avhandling om för-skollärarna och förskolan men ger ingen på källmaterial grundad förklaring till omsvängningen. Hennes tolkning är att det handlar om en ideologisk förändring, att förskollärarna under lång tid företrätt vad Edmund Dahlström kallade den moderata könsrollsideologin och att 1960-talet innebar att denna utmanades av en radikal könsrollsideologisk idériktning som direkt förespråkade daghemmet.58 Holmlunds bild av valet mellan halvdags och heldags barnomsorg som först och främst ett ideologiskt val understryks också av hennes bild av barnomsorgsdebat-ten som en debatt styrd av mytbildningar:
”Men trots att tiderna förändrats gick myten om den goda modern som en röd tråd genom diskussionerna fram till 1968. Man ville inte uppmuntra en skilsmässa mellan mor och barn. Myten om moderns och hemmets
betydelse användes genomgående i debatten och enigheten var så gott som total om att en statligsatsning på heldagsomsorg skulle vara förödande för familj, man och barn.”59
Nå, även om de teorier som barnstugeutredningens kritiker hänvisade till - Anna Freuds, Margaret Mahlers och René Spitz’ - bara är myten om den goda modern i förklädnad, vilket naturligtvis är en tänkbar tolkning, saknas det fortfarande en förklaring till varför förskollärarna ändrade sin inställning till daghemmen - eller, om man så vill, övergav myten om den goda modern. En möjlighet är att det helt enkelt handlade om att acceptera det nödvändiga, precis som man redan 1962 accepterat ökade statsbidrag till daghemmen helt enkelt därför att behovet fanns. Ty allt fler småbarnsmödrar arbetade: år 1970 fanns 250 000 gifta kvinnor med barn i åldern 0-2 år; av dem arbetade 65 000 eller 26 procent minst halvtid.60 Det kunde vara en tillräcklig anledning för att Barnträdgården skulle skriva:
”Frågan om små barns vara eller inte vara på daghem, kommer att övergå i frågan om hur små barn skall ha det på daghem för att kunna utvecklas tryggt och harmo-niskt.”61
Och även om förskollärarna var beredda att acceptera en tidig dag-hemsvistelse hävdade man fortfarande gränser. Förskolan fick inte ses som något som i första hand löste arbetsmarknadens problem, underströk man i remissyttrandet över barnstugeutredningens definitiva huvudbetänkande som presenterades ett drygt år efter diskussionspromemorian.62 Barnets ovillkorliga rätt till sina föräldrar måste erkännas, och helst borde småbarnsföräldrar ges möjlighet till förkortad arbetstid. Och framför allt borde förskolan, också i sin heltidsform, ses som ett komplement till familjen, inte som ett serviceorgan för arbetsmarknaden.
Förskollärarna var inte ensamma om att ta upp en kritik med innebörden att det fortfarande fanns en intressekollision i barnomsorgsdebatten. I sitt huvudbetänkande hade barnstugeutredningen fört ett otydligt resonemang kring förskolan och arbetsmarknaden, där man å ena sidan hävdat att arbetsmarknaden måste anpassa sig till barnen och familjerna, till exempel genom att erbjuda små-barnsföräldrar bättre arbetstider.63 Men samtidigt konstaterade man att en sådan anpassning, av kostnadsskäl bland annat, låg rätt långt in i framtiden. Om det inte var någon lycklig lösning att förskolan genom differentierade och flexibla öppettider kunde erbjuda plats också på kvällar och nätter till barn med skiftarbe-tande föräldrar verkade det ändå vara den bästa lösning som fanns att tillgå:
”I dagsläget måste alltså förskolan acceptera en kollision mellan mål och verklighet. Det väsentliga är barnens behov av en trygg miljö och en så allsidig utveckling som
föräldrar får en verklig hjälp med omsorgen om barnen under den tid de gör sin insats i arbetslivet.”64
Ett sådant resonemang, i kombination med den grundläggande hållning som barnstugeutredningen delade med familjepolitiska kommittén, att samhället genom förskolan skulle understödja tvåförsörjarfamiljen, väckte alltså kritik. Men det fanns också de som hävdade att hänsynen till arbetsmarknadens villkor var nödvändig, liksom de som ansåg att dessa villkor skulle tillmätts ännu större vikt.
För Socialstyrelsen var det således självklart att samhället måste ordna barntillsyn också åt de barn vars föräldrar arbetade på oregelbundna tider, på kvällar och helger. Arbetsmarknadsstyrelsen fann det önskvärt att utvidga försöks-verksamheten med nattöppna daghem. Det var viktigt att i första hand öka föräldrarnas trygghet genom att underlätta deras möjligheter att förvärvsarbeta.
Även Kommunalarbetarförbundet påpekade att de förvärvsarbetande föräldrarnas behov av barnomsorg var det primära, men att detta i alltför hög grad kommit i skymundan i utredningens analys och förslag.
I remissyttrandena över barnstugeutredningens huvudbetänkande återkom också de kritiska synpunkter som riktats mot dess diskussions-PM - naturligt nog, eftersom de grundläggande tankarna från promemorian återkom i betänkandet utan annat än små språkliga justeringar. Kritiken hade inte resulterat i någon omprövning, och kritiken återkom därför.
Sveriges Psykologförbund tog i sitt remissvar upp skälen till barnomsorgens framväxt, inte de formellt angivna utan de man uppfattade som de reella:
”Barnstugan har inte kommit till stånd för barnens skull och är inte heller i dagens samhälle i första hand avsedd för att tillfredsställa barnens behov av tillsyn eller stimu-lans. Barnstugan blir förutom en institution för social trygghet ett led i den alltmer kvalificerade utbildning som samhället kräver av sina medborgare och får i konsekvens härmed namnet förskola.”
Detta, menade man, var ett synsätt som barnstugeutredningen inte förmått eller önskat frigöra sig från. Barnomsorgen kom i alltför stor utsträckning att handla om att lära sig. Här låg grunden till att utredningen så starkt betonade en relation mellan vuxna och barn som var strikt saklig och pedagogisk, uppbyggd på logisk-språklig basis. Men också mellan barn och vuxna kunde det finnas starkt känsloladdade förhållanden. Ja, det borde finnas sådana relationer: barnet behövde vuxna som kunde agera konfrontationssubjekt, behövde känna att man kunde bli arg på en vuxen. Den tillåtande ”bestäm själv”-attityd som utredningen förespråkade riskerade att ta ifrån barnet möjligheten att reagera mot vuxenauktoriteten. Psykologförbundet ifrågasatte också att relationen mellan barn och vuxen gavs en utpräglad saklig pedagogisk karaktär, uppbyggd på logisk-språklig basis. Barnet borde inte uteslutande hänvisas till ett verbalt språk, det måste också få känna att det fanns utrymme för en icke-verbal kommunikation.
Det var en förutsättning för att barnet skulle kunna känna trygghet också innan det lärt sig sakligt uttrycka sina behov.
De många kritiska rösterna visar hur två bilder av barnet, två tankefigurer, vid 1970-talets början konkurrerade med varandra. Företrädare för pedagoger, psykologer och läkare var övertygade om att de yngsta barnen hade det bäst i hemmet, att de behövde etablera en stark och nära bindning till sin vårdare som först gradvis, under andra levnadsåret, borde lösas upp. De ansåg också att det föreslagna pedagogiska programmet för förskolan, där känsloladdade konflikter skulle mildras genom att kläs i ord, inte tog hänsyn till de yngsta barnens behov och förutsättningar. Det var en bild av barnet som var svår att förena med tvåförsörjarfamiljen som norm.
Och mot denna bild stod barnstugeutredningens, där också de yngsta barnen kunde bevara de känslomässiga banden till föräldrarna vid sidan av daghemsvistelsen, där den sociala samvaron var en tillgång redan under första levnadsåret, där det inte fanns någon konflikt mellan barnens behov och föräldrar-nas.