Vad hände då med tanken på ett vårdbidrag, den fråga som familjepolitiska kommittén ärvt av 1962 års familjeberedning och redan diskuterat i ett delbetänkande? Den tanken avskrevs helt i några korta rader:
”I vissa fall lever familjen på en inkomst även när barnen är över den ålder då föräldrapenningen upphör att utgå.
Om skälet är brist på barntillsynsmöjligheter är botemedlet en utbyggnad av barntillsynsverksamheten och inte ett ekonomiskt stöd som kan befaras motverka en sådan utbyggnad. Om andra hinder för förvärvsarbete föreligger för en av föräldrarna bör detta i första hand lösas genom arbetsmarknadspolitiska och andra åtgärder som ligger utanför den egentliga familjepolitikens om-råde. Däremot bör man inte - annat än för de situationer som nämnts ovan - inrätta ett särskilt familjestöd från samhällets sida för att bidra till den hemmavarande för-älderns försörjning.”12
De ”situationer som nämnts ovan”, som kunde motivera ett särskilt stöd, var just i samband med barnets födelse eller om andra särskilda skäl, sjukdom eller handikapp, gjorde det nödvändigt för en av föräldrarna att stanna hemma.
Valfriheten, som spelat så stor roll i debatten under 1950- och 1960-talen, hade inte längre någon plats i familjepolitiken.
Att familjepolitiska kommittén inte längre talade om valfrihet, men desto mer om jämställdhet, var inte förvånande. Alltsedan 1960-talets början hade valfrihetstanken ifrågasatts på ideologiska grunder. Debatten hade varit särskilt livaktig inom socialdemokratin, även om ett av de första och mest uppmärk-sammade inläggen publicerades i antologin Unga Liberaler utgiven år 1961: Eva Mobergs artikel Kvinnans villkorliga frigivning.
Mobergs artikel var en polemik mot talet om valfrihet liksom mot trefasmodellen, tanken att kvinnan skulle växla mellan perioder av hem- och yrkesarbete, särskilt som den uttolkats av Alva Myrdal och Viola Klein i Kvinnans två roller.
Felet med trefasmodellen i Myrdal/Kleins version var enligt Moberg att kvinnans intressen, i båda hennes roller, underordnades andra. Kvinnornas intressen underordnades barnens, när Myrdal/Klein höll fast vid uppfattningen att barnens vård och fostran var först och främst kvinnans uppgift. Och kvinnornas intressen underordnades arbetsmarknaden när deras deltagande i arbetslivet först och främst motiverades med omsorg om produktionen, med samhällsekonomiska argument.13
Eva Moberg förordade istället en tresfärsmodell, där kvinnor och män deltog på lika villkor på alla arenor, i såväl produktion som reproduktion. Och om kvinnans intressen inte längre skulle underordnas barnens, betydde inte det att barnens intressen nu skulle åsidosättas för kvinnans skull. Barnets trygga förankring i familjen var viktig också för Eva Moberg, men skulle säkras genom att båda föräldrarna delade på vård och fostran. Förutsättningar för modellens genomförande var sex timmars arbetsdag, fullt utbyggd barnomsorg och ersätt-ning från en barntilläggskassa som gav möjlighet till tre års föräldraledighet och därefter ett lägre bidrag intill den dag barnet fyllt 16 år.14
Tresfärsmodellen togs också upp av sociologen Edmund Dahlström i SNS-rapporten Kvinnors liv och arbete. I en genomgång av den samtida könsrollsdebatten delade han upp argument och positioner i två kategorier: den radikala och den moderata könsrollsideologin. Tresfärsmodellen var för Dahlström den radikala, medan trefasmodellen representerade den moderata könsrollsidelogin.15
De nya tankarna kom att få stort utrymme i den socialdemokratiska idédebat-ten. Och fastän Eva Moberg vänt sig mot att omsorgens om produktionen gjordes till det främsta argumentet för kvinnans rätt till förvärvsarbete, var det just arbets-marknadsargumenten som drev på könsrollsdebatten. Gunnel Karlsson, som i sin avhandling om det socialdemokratiska kvinnoförbundet bland annat tar upp debatten om valfrihet kontra jämlikhet, beskriver klimatet:
”Debatten intensifierades i takt med att efterfrågan på ar-betskraft ökade. LO och SAF hade 1960 äntligen avtalat
kongress 1961 upp behovet av kvinnors arbetskraft. När så långtidsutredningen 1962 fastslog, att även de gifta småbarnsmödrarna skulle komma att behövas för att möta efterfrågan på arbetskraft framöver, blev debattörerna allt mer benägna att slänga valfriheten överbord. I debatten sågs de som radikala, som ville ha lika roller för kvinnor och män, medan kvinnoförbundets fasthållande vid valfriheten beskrevs som moderat, som ett uttryck för ett förlegat särartstänkande.”16
Motsättningen mellan radikal och moderat könsrollsideologi är inte svår att se. Men där finns också intressanta beröringspunkter. Den moderata könsrollsideologin ger utrymme för en samhällskritik av Elin Wägnersk typ.
Genom att tillförsäkra kvinnan rätten att under en del av sitt liv oinskränkt ägna sig åt sådant reproduktivt arbete som av tradition varit kvinnornas, som vården av barnen, understryks att denna ”kvinnliga” kultursfär har samma värde som de sfärer, som formats av män på mäns villkor - som arbetsmarknaden.
Om den radikala könsrollsideologin skulle betyda att kvinnorna gick in i en tresfärsmodell där traditionella manliga villkor rådde - där heltidsarbete var normen och reproduktiva arbetsuppgifter hade litet utrymme - vore detta ur Wäg-nersk synpunkt närmast en kapitulation. Men åtminstone Eva Moberg ansåg att de tre sfärer, där män och kvinnor skulle röra sig på lika villkor, måste förändras.
Kvinnans uttåg i förvärvsarbetet fick inte ske helt på arbetsmarknadens villkor - sex timmars arbetsdag för både kvinnor och män, och en av ekonomiska bidrag tryggad rätt till ledighet under barnens tre första år var förutsättningar för att modellen skulle fungera väl. Barnens vård och fostran, det viktiga reproduktiva arbete som av tradition utförts av kvinnor i hemmet, hade fortfarande sin plats där. En väl fungerande barnomsorg i all ära, den kunde aldrig helt ersätta hemmet och familjen. Barnets behov av närhet till föräldrarna kunde inte negligeras. Men också i denna sfär skulle mäns och kvinnors villkor vara desamma - det vill säga att männen måste delta i hemmets reproduktiva arbete i samma utsträckning som kvinnorna.17
Det är oklart i vilken utsträckning tresfärsmodellens förespråkare verkligen menade att verksamhetens värde var detsamma inom var och en av de tre sfärerna, arbetsliv, familjeliv och samhällsliv (ja, i praktiken var det bara de två förstnämnda som fick utrymme i debatten). Även om Eva Mobergs uppfattning var att arbetslivet måste få mindre utrymme i både männens och kvinnornas liv, kunde en arbetstidsförkortning bara genomföras på sikt, efter kvinnornas fulla in-tegration i förvärvslivet.18 Maj-Britt Sandlund, sekreterare i SAPs kvinnokommit-té, uttryckte i en artikel i Tiden mera oförbehållsamt uppfattningen att förvärvsarbetet borde vara det viktigaste i kvinnans liv. Att diskutera likställdhet och rättvisa var nämligen meningslöst om man inte kunde mäta den. Och eftersom det bara var inom arbetslivet som jämlikheten kunde avläsas i objektiva, mätbara termer, borde likställdheten uppnås snabbare om kvinnan i första hand sågs som förvärvsarbetande.19
Liknande tankar framfördes av Greta Hofsten i Fackföreningsrörelsen, som dock poängterade att kvinnornas likställdhet på arbetsmarknaden var beroende av att de kunde erbjuda sin arbetskraft på samma villkor som männen. Därför måste kvinnorna visa samma anpassningsförmåga till de arbetstider som en rationell produktionsordning krävde.20
Också för Greta Hofsten var arbetstidsförkortning något som skulle göra det lättare att kombinera förvärvsarbetet med annan verksamhet - inte nödvändigtvis det reproduktiva arbete som barnens vård och fostran, utan vilken som helst
”förhållandevis tidskrävande aktivitet”. Men kortare arbetsdagar hörde till en obestämd framtid, de var närmast en utopi.
Jämlikhetstanken och tresfärsmodellen, åtminstone i Eva Mobergs version, rymde teoretiskt en samhällskritik besläktad med vad jag kallat den Wägnerska:
en kritik mot att jämlikheten skulle uppnås genom att kvinnorna helt anpassade sig till ett manligt livsmönster. I praktiken kom dock jämlikhetsförespråkarna att förorda just detta, i och med att jämlikhet ofta konkretiserades till att handla om den kvinnliga arbetskraftens lika värde på en arbetsmarknad ordnad efter manliga villkor.