Bland de gamla argument som vid 1960-talets mitt fick nytt utrymme är arbetsmarknadsargumentet kanske det mest iögonfallande. Det hade alltid funnits med i debatten; ja, det var ju faktiskt behovet av arbetskraft, under beredskapsårens speciella förhållanden, som spelat en avgörande roll när riksda-gen för första gånriksda-gen beslutade om statsbidrag till barnomsorriksda-gen. Och varje gång en utredning gått ut på remiss hade AMS och dess föregångare Arbets-marknadskommissionen påpekat behovet av en satsning på daghemmen för att trygga tillgången på arbetskraft.
Samtidigt var arbetskraftsbehovet liksom inte riktigt passande. 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården hade i sitt slutbetänkande påpekat, att arbetsmarknadspolitiska önskemål aldrig kunde bli den förnämsta motiveringen
för daghem. Och när man i sitt provisoriska förslag 1949 ändå hänvisat till just exportindustrins behov av arbetskraft, hade Fredrika Bremer-förbundet i sitt remissyttrande indignerat invänt att hur viktig exportindustrin än var, fick den inte blomstra på bekostnad av barnens välfärd.
Tio år senare kunde både familjeberedningen och regeringen hänvisa till 1959 års långtidsutredning, som fastslog att om det förväntade behovet av arbetskraftstillskott under åren 1960-65 (180 000 personer) skulle kunna tillgodoses i en någorlunda stor utsträckning (med 140 000 personer), så måste också förskolebarnens mödrar gå ut i förvärvsarbete i större utsträckning än tidigare.33 För långtidsutredningen blev en väsentlig utbyggnad av barnomsorgen därför angelägen - ja, rent av en nödvändig förutsättning för en balanserad arbets-marknad.34
Bland dem som tog upp långtidsutredningens tankar fanns LO. 1962 gav man ut en debattskrift som redan i titeln markerade en ny syn på barnomsorgen:
Daghemsfrågan - ett arbetsmarknadsproblem. I den framgångsrika svenska blandekonomin, där full sysselsättning och ständigt stegrad produktivitet gav ökat välstånd åt alla, blev frigörandet av kvinnlig arbetskraft genom flera daghemsplatser närmast nödvändigt för att bevara välfärden:
”En förbättrad barneftersyn kommer att verka stimule-rande på kvinnor med barn, som är intresserade av att ta förvärvsarbete. Detta skulle förbättra arbetskraftssituatio-nen avsevärt och därigenom möjliggöra att nuvarande framstegstakt kan bevaras eller eventuellt öka något.”35
I skarven mellan 1940- och 1950-tal skulle sådana tankar med all säkerhet fördömts och stämplats som ett offrande av barnen på den materiella välfärdens altare. Vid riksdagsdebatten 1963 var det dock ingen som ifrågasatte att både regeringens proposition och den underliggande promemorian från familjebered-ningen motiverade en prioriterad daghemsutbyggnad med just det behov av arbetskraft som långtidsutredningen konstaterat. 1966 hördes dock ett eko från tidigare debatter, när återigen en proposition om statsbidrag till barnomsorgen de-batterades och Rolf Kaijser, representant för högerpartiet i första kammaren, tog till orda:
”Man skulle ibland vilja stanna upp och tänka ungefär så här: Vad är det värt, hela detta jäkt efter höjd standard och efter ökade inkomster för den enskilde, hela detta sö-kande från samhällets sida efter ytterligare arbetskraft, alla de försök som görs att locka ut så många som möjligt av de gifta kvinnorna i förvärvslivet? För inte det med sig inom andra områden en mängd kostnader som är svåra att beräkna? Är vinsten för produktionen så stor som man tror? Förlorar man inte samtidigt andra värden, som inte går att mäta i pengar men som ändå väl kan jämföras med
de materiella statussymboler som för närvarande står högst i kurs?”36
Men även om Kaijser var ensam om sin blommande retorik var han inte ensam om att återuppliva kritiken mot vad som uppfattades som alltför långt gående arbetsmarknadshänsyn. I debatten kring den aktuella propositionen, inte minst i remissyttrandena över den promemoria från familjeberedningen som pro-positionen vilade på, var det visserligen många som ansåg att arbetsmarknadshänsynen förtjänade stort utrymme. Men flera röster menade samtidigt att det utrymmet inte kunde bli hur stort som helst.
Socialstyrelsen förklarade sig helt införstådd med de arbetsmarknadspolitiska önskemålen om ytterligare arbetskraft till produktionen. Svenska Stadsförbundet, liksom Kommunförbundet och Landstingsförbundet, konstaterade att arbetsmark-nadssituationen inneburit en tyngdpunktsförskjutning vid sammanvägningen av olika intressen. Arbetsmarknadspolitiska faktorer utgjorde nu de främsta motiven för daghemmen.37
Andra instanser, bland dem LO och TCO, förordade en anpassning till arbetsmarknadens krav genom inrättandet av kvälls- och nattöppna daghem.
Längst gick Fredrika Bremer-förbundet. Eftersom heltidsarbete för en ensamstående förälder var oerhört betungande, även om barnet hade dag-hemsplats - att hämta och lämna, tvätta, klä på och av barnen, ordna kvällsmat tog ju också tid, att hinna med något socialt liv blev nästan omöjligt - borde man utreda möjligheten att inrätta barnstugor som tog hand om barnen för en hel arbetsvecka.
Men andra åter hävdade alltså att arbetsmarknadshänsyn nu började få ett alltför stort utrymme. Förskollärarnas Riksförbund beklagade att det allt mer lades enbart ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga synpunkter på barnstugeverksamheten.
Barnavårdsnämnden i Göteborg varnade för att låta arbetskraftsbehovet bli den faktor som bestämde barnomsorgens utformning - barnens rätt till betryg-gande vård och utvecklingsmöjligheter måste vara vägledande. Och barnavårds-nämnden i Linköping, som i övrigt var mycket positiv till en utbyggd barnom-sorg, inte minst för att den gav kvinnorna möjlighet att behålla kontakten med arbetsmarknaden också under småbarnsåren, skrev:
”Även om arbetsmarknadens krav på denna vårdsektor tillmätes stor betydelse, är det svårt att frigöra sig från tanken att även föräldrarnas yrkesarbete i större utsträck-ning än nu borde kunna anpassas till vad som är lämpligt för det uppväxande släktet.”38
Att sådana kritiska röster återkom 1966 bör dock inte tolkas som att hänsynen till arbetsmarknadens behov var extra stor 1963 för att avta på nytt tre år senare.
Snarare bör kritiken uppfattas så, att man menade att regeringen i 1966 års pro-position gått alltför långt i hänsynstagande. Ty det förslag som där lades fram
Statsbidragen skulle återigen höjas. Det årliga driftsbidraget per daghemsplats, 1 200 kronor, skulle i fortsättningen utgå med 1 600 kronor.
Barnstugorna skulle i fortsättningen bli integrerade när det gällde barnens vistelsetid. På samma avdelning skulle det finnas plats för både heldags- och halvdagsgrupper.
Och statsbidrag skulle bara utgå till sådana avdelningar där minst två tredjedelar av platserna utnyttjades för heldagstillsyn eller för tillsynstider på minst fem timmar per barn och dag - alltså tider som kunde garantera att föräldrarna skulle kunna förvärvsarbeta minst halvtid. Det blygsamma stats-bidraget till lekskolan, 100 kronor per plats och år, skulle helt försvinna.39
Om lekskolan, där barnen normalt vistades 3-4 timmar per dag, integrerades i en daghemsavdelning utan att utgöra en större andel än en tredjedel, skulle också lekskoleplatserna få samma statsbidrag som övriga platser, 1 600 kronor, Det var en kraftig ökning. Men rena lekskolor, eller barnstugor där lekskoleplatserna utgjorde mer än en tredjedel, skulle förlora statsbidraget helt och hållet.