Psykoanalytiskt orienterad teori kunde också ge argument för en tidig och omfattande barnomsorg. Alva och Gunnar Myrdals tes från 30-talet, att familjen var en patologisk uppfostringsmiljö, vann ingen anslutning som generellt omdöme. Att miljön i vissa familjer kunde vara patologisk var dock en annan sak.
Om föräldrarna själva var otrygga eller obalanserade var det svårt för dem att i mötet med barnet upprätthålla en trygg och kärleksfull atmosfär. Då kunde barnomsorgen åtminstone i någon mån kompensera föräldrarnas tillkortakom-mande.
I en rapport från 1948 konstaterade skolöverläkaren i Göteborg, Erik Gedda, att en så stor andel av förstaklassarna som 44,5 procent led av ”psykoneurotiska”
störningar.41 Den då pågående utredningen om barnomsorgen tog upp Geddas rapport i en promemoria med kommentaren att en väl fungerande barnomsorg kunde ge
”...rika möjligheter att på detta för karaktärsdaningen mest gynnsamma åldersstadium i barnträdgårdens glada uppfostringsmiljö få snedvridna tendenser tillrättalagda och inriktade i sunda banor.”42
25 år senare skrev Rita Liljeström boken Uppväxtvillkor på uppdrag av 1968 års barnstugeutredning. Hon refererade till en annan undersökning, Gustav Jonssons och Anna-Lisa Kälvestens studie av 222 stockholmspojkar. Enligt denna studie var endast 21 procent av de undersökta pojkarna helt fria från psy-kiska symtom och 25 procent klassades som problem- eller anstaltfall.43 Med utgångspunkt dels i undersökningen, dels i Ronald Laings socialpsykologiska teorier, underströk Liljeström betydelsen av känsloklimatet i familjen.
Följaktligen kom hon avslutningsvis att poängtera barnomsorgens betydelse, dels därför att den kunde berika det socialpsykologiska samspelet och avlasta föräld-rarna från överkrav, dels för att den möjliggjorde förvärvsarbete för båda föräldrarna - i en familj där modern ensam hade huvudansvaret för socialisationen var risken stor att barnet hamnade i en social bristsituation.
När Erik Geddas rapport kommenterades av den då arbetande utredningen ansågs barnträdgården, lekskolan, tillräcklig som kompenserande och korrigerande institution - åtgärderna behövde inte sättas in i allra tidigaste ålder.
Rita Liljeström gav sig aldrig in i något resonemang om hur tidigt familjemiljön borde kompletteras. Från andra håll framfördes dock uppfattningen att korrigeringar av brister i familjesituationen i vissa fall borde sättas mycket tidigt.
Detta uttrycktes klart i ett samtida yttrande från socialstyrelsen:
”Emellertid kan det med fog hävdas att många familjer idag liksom även tidigare inte har möjlighet eller förmåga att tillgodose det lilla barnets behov av trygghet och adekvat omvårdnad. Dessa familjer behöver samhällets stöd i någon form där daghemsplacering kan vara en av flera möjliga åtgärder.”44
Daghemsplacering kunde rentav bli aktuell redan före sex månaders ålder,
”...om en individuell prövning ger vid handen att förde-larna med en daghemsplacering överväger nackdeförde-larna för såväl barn som föräldrar.”45
Den uppfattningen delades av 1968 års barnstugeutredning i dess huvudbetänkande:
”Sedan lång tid tillbaka kan barn mottagas vid daghem från 6 månaders ålder. Utredningen förordar ingen gene-rell ändring av denna åldersgräns men betonar vikten av att åldersgränsen tillämpas med viss flexibilitet. Med hänsyn till familjernas speciella omständigheter kan en del barn behöva börja förskolan något tidigare. Lämplig introduktionstid måste övervägas i varje särskilt fall utifrån familjens ekonomiska situation (inklusive gällan-de anställnings- och försäkringsbestämmelser), sociala omständigheter och personliga förhållanden.”46
Sammanfattning
Under mellankrigstiden skulle psykologin, en ung och i Sverige ännu inte fullt etablerad vetenskap, formulera en rad teorier om barns utveckling. Två skolbildningar kom under 1930- och 1940-talen att få fotfäste i den svenska barnomsorgsdebatten. Dels en som först och främst såg till barnets utveckling av motorik, perception och intellektuell förmåga och uppfattade denna utveckling som en mognadsprocess styrd av inneboende drivkrafter. Dels en som såg till barnets emotionella utveckling, uppfattad som en dynamisk process där relationen mellan barnet och den huvudsakliga vårdaren, i de flesta fall modern, spelade stor roll. Båda dessa skolbildningar kunde utmärkt väl förenas både med den svenska barnomsorgsdebattens huvudfåra och med den bild av barnet som där fick ett uttryck.
Den förstnämnda, fokuserad på mognadsprocesser och knuten till Arnold Gesells teorier, gav goda argument för dem som förespråkade en barnomsorg i lekskolans form. Att ständigt läsa av barnets mognadsgrad, att anpassa varje fostrande åtgärd till det enskilda barnet, krävde kunskaper. Lekskolan fick då en nyckelroll: Där fanns en kompetent professionell yrkeskår som dels kunde erbjuda barnen välavvägd och individuellt anpassad stimulans, dels fungera som förebild och rådgivare åt föräldrarna.
Det var viktigt för barnens skull, men också för samhällets. Arnold Gesell föreställde sig att ett ständigt hänsynstagande till det individuella barnets mognad också gav uppfostran och omvårdnad en demokratisk prägel, som bidrog till att barnen själva växte till demokrater. I den svenska debatten, där synen på barnet som socialt projekt fanns tydligt uttryckt, där barnomsorgen från början setts som ett instrument för kvalitativ befolkningspolitik, togs ett sådant tema tacksamt emot. Det blev inte mindre angeläget av att totalitära ideologier under 1930- och 1940-talen växte till allt större hot.
Den andra skolbildningen, grundad i psykoanalytisk teori, kunde inte på samma sätt erbjuda argument för barnomsorg. Däremot gav den argument för att barnomsorgen skulle begränsas till lekskolans form. Den underströk betydelsen av en nära kontakt mellan barn och föräldrar, särskilt barn och mor, och betonade riskerna av att separera barn och föräldrar alltför tidigt eller alltför stor del av dagen. Den gav helt enkelt vetenskaplig status åt den gamla uppfattningen att ett barn hade det bäst hos sin mor, åtminstone under de första levnadsåren.
Om utvecklingspsykologin placeras in i Johan Asplunds analysmodell kan den ses som en diskurs löpande parallellt med diskursen om barnomsorg, så nära att barnomsorgsdiskursen utan problem kunde låna argument från den.
Därigenom påverkade utvecklingspsykologin också den tankefigur av barnet som barnomsorgsdiskursen vilar på.
Att utvecklingspsykologisk teori utgjorde en självklar referensram i debatten blir naturligt om vi väljer att betrakta den offentliga barnomsorgen som ett modernismens projekt. Barnets fostran skulle bygga på rationell, vetenskaplig grund, den var ett ansvar för en professionell yrkeskår, antingen direkt eller
genom att de professionella gav råd till föräldrarna så att dessa lät tvivelaktiga traditioner vika för saklighet och förnuft. Fostran skulle hela tiden anpassas till det enskilda barnets behov och förutsättningar - för dess egen skull, men också för att detta främjade ett kollektivt gott, det demokratiska samhället. Om den tidiga modernismen, som 1920-talets futurister i Italien och Sovjetunionen kunde knyta an till totalitära ideologier, var antifascism och borgerlig demokrati åtminstone sedan 1945 självklara ingredienser i det moderna projektet.47
Påverkan innebar inte att tankefiguren på allvar förändrades. Snarare förstärktes en figur som redan var väl etablerad: Det späda barnet hörde självklart hemma i familjen, en nära kontakt med föräldrarna var omistlig och alldeles särskilt gällde detta kontakten med modern. Men barnet var inte bara föräldrarnas angelägenhet. Barnet var också ett socialt projekt, vars utformning var ett samhälleligt intresse. Barnomsorgen kunde erbjuda kunskaper och en miljö till-rättalagd för att detta sociala projekt skulle kunna förverkligas i former som gyn-nade inte bara det enskilda barnet utan hela samhället.
Åtminstone under 1940- och 1950-talen harmonierade denna utvecklings-psykologiska diskurs med de materiella förutsättningarna. Föräldrarna, särskilt modern, kunde ta ett stort ansvar för barnens fostran eftersom modern i de flesta familjer var hemmafru. Under 1960-talet, när industrin led av brist på arbetskraft, när prognoserna förutspådde en fortsatt brist och när allt fler kvinnor, även gifta kvinnor med småbarn, sökte sig ut på arbetsmarknaden, blev situationen en annan. En barnomsorg som i allt högre grad anpassade sig till de nya förut-sättningarna kunde fortfarande ta till sig en del inslag från utvecklingspsykologin:
behovet av professionalism liksom det faktum att barnet fostrades inte bara för sin egen skull utan för samhällets bästa. Annat, som barnets känslomässiga bindning till föräldrarna och risken med tidiga separationer, skapade större problem. De kunde i viss mån lösas genom att peka på att bindningen till föräldrarna i sig var en risk. Om föräldrarna brast i förmåga, kunde en tidig daghemsplacering rent av vara att föredra. Barnomsorgen kunde då fungera som socialpsykologisk terapi.