det var inte bara de muslimska filosoferna som på ett el-ler annat sätt återkom till behovet av auktoriteter i samhäl-let. Bland dem som anslöt sig till detta tänkesätt finner vi också filosofernas hårdaste kritiker.
Ett exempel är den muslimske rättslärde och teologen och senare sufiern al-Ghazali. Han blev känd för den kritik han på en rad punkter riktade mot de muslimska filosoferna. I sin bok Tahafut al-falasifa (Filosofernas sammanbrott) anklagar han de muslimska filosoferna för att ha reducerat Gud till en första orsak och en förste rörare (ung. primus motor). I filosofernas tankegångar försvinner Gud från skapelsen på ett tidigt stadium, medan den bild av Gud som framträder i Koranen, enligt al-Ghazali, är den ständigt närvarande Gu-den som allt i världsalltet är beroende av.
al-Ghazali kritiserade filosoferna, inte minst Ibn Sina, för att teckna bilden av en abstrakt Gud skild från skeendena i tillvaron. al-Ghazalis Gud finns å ena sidan på det abstrakta planet och är å den andra involverad i sin skapelse och har kännedom om allt som sker på hög, låg och detaljerad nivå.
Med avstamp i sådana anmärkningar anklagade al-Ghazali filosoferna för att ha sökt rasera trons grundvalar.
Boken Tahafut al-falasifa är upplagd som en anklagelseakt i tjugo punkter. På sjutton av dessa anklagar han filosoferna för att ha gjort sig skyldiga till diverse logiska motsägelser.
På tre punkter anklagar han dem för kätteri, eftersom deras
föreställningar står i strid med grundläggande föreställning-ar i islam, såsom den om kroppslig uppståndelse efter döden.
Kritiken gäller föreställningen om domens dag som i den muslimska läran går ut på att människan återuppstår både själsligt och kroppsligt för att ställas till svars för sina hand-lingar under jordelivet. Ibn Sina följde här istället Aristoteles som menade att det bara är själen som lever vidare.
al-Ghazali klandrade också Ibn Sina för att inte riktigt ha förstått innebörden av den idé som denne hade övertagit från Aristoteles i fråga om världens ständiga skapelse. Han menade att ett sådant resonemang skulle exkludera Gud, i egenskap av skapare, från skapelsen.
Trots sin hårda kritik mot de muslimska filosoferna är al-Ghazali överens med dem i synen på samhället. I likhet med Ibn Sina framhåller han att människan är en social varelse och att arbetsdelning är en förutsättning för att samhället ska fungera. Han håller också med Ibn Sina i fråga om män-niskors olikheter och att de drivs av sina egna intressen. al-Ghazali instämmer också med Ibn Sina i att människor inte kan lämnas åt sig själva, eftersom de riskerar att förgöra var-andra på grund av sina olikheter och motstridiga intressen.
För att förebygga detta problem måste det finnas en grupp som upprätthåller politisk auktoritet och vidmakthåller lag och ordning i samhället.
Så långt är Ghazali överens med såväl Ibn Sina som al-Farabi beträffande behovet av auktoriteter i samhället. Där upphör dock deras enighet. Medan al-Farabi talar om den upplyste filosofkungen och Ibn Sina vill lämna stor makt till de rättslärda är al-Ghazali realist och pragmatiker. Han anpassar sin politiska vision till den verklighet som han var en del av, det vill säga 1100-talets östra Persien som styrdes
av hårdföra och obildade seljukiska sultaner. Dessa sultaner levde på intet sätt upp till de krav som al-Farabi ställde på filosofkungen, men de var alltför mäktiga militärt för att låta sig styras av religiösa auktoriteter.
al-Ghazalis politiska realism gjorde honom till en del av en politisk idétradition förknippad med furstespeglar (instruk-tionsskrifter för furstar). Det var en politisk idétradition som värnade om auktoritetstänkandet, men dess förespråkare val-de en originell väg för att lägga band på och tygla val-de enväldiga världsliga makthavarnas nyckfullhet och oberäknelighet: de lockade med politiska ideal som stabilitet och trygghet.
När al-Ghazali i sin egen furstespegel Nasihat al-muluk (Råd för konungar) talar om härskarens egenskaper är det sålunda framför allt måttfullhet och rättrådighet som blir de viktigaste egenskaperna. Borta är talet om renlärighet i en-lighet med religionens föreskrifter eller ingående kunskaper i rikets förvaltning. Orsaken var inte att han nedvärderade den sortens kunskaper; snarare misstrodde han härskarna om att ta dem till sig eller ens intressera sig för att försöka.
I fråga om härskarens renlärighet går al-Ghazali så långt att han framhåller de personliga dygderna som något privat.
Han utgår från att personliga dygder förvisso är av godo, och framhåller det som önskvärt att härskaren följer islams moraliska regler. Men han understryker att det inte är en förutsättning för en god härskare. På det privata planet kan härskaren således ha vilka laster som helst.
Det viktiga är att härskaren skiljer mellan sitt privatliv och det som hör ämbetet till. Det viktiga är då ämbetet i sig, så-som en institution där härskarmakten och maktbevarandet utformas.
Han påminner dock om att härskaren måste iaktta
mått-fullhet när han begår omoraliska handlingar så att de inte skapar ett hinder för honom i hans världsliga och ämbets-mässiga åtaganden. al-Ghazali gör på det sättet skillnad mel-lan hur härskarna är i sitt privatliv och hur de ska uppträda inför allmänheten. För honom saknar deras personliga egen-skaper i sig betydelse för deras ämbetsverksamhet.
al-Ghazali, som var en starkt religiös människa, skriver ex-empelvis att sultanens bundenhet vid religionens påbud och förbud inte har någon större betydelse, men att han som härs-kare bör följa specifika regler i det offentliga rummet. Han bör inte dricka sig berusad på en torsdagskväll, eftersom han i sin egenskap av härskare för ett muslimskt rike har åtaganden på fredagen, exempelvis deltagande i fredagsbönen. Härskaren bör se till att inte bli full före sina gäster. Detta trots att all för-täring av alkoholhaltiga drycker är strängt förbjuden i islam.
En klok härskare måste alltid tänka på sin interaktion med sina undersåtar och alltid upprätthålla en god fasad.
Anledningen till att han inte höll fast vid de tidigare idea-len för härskarmakten, som exempelvis släktskap med profe-ten eller tillhörighet till profeprofe-tens klan, renlärighet och höga kunskaper, var att han var rätt desillusionerad inför förhål-landena under sin samtid. al-Ghazali beklagar att han lever i en tid som i högsta grad är ond. Människorna är onda, de religiösa ledarna är korrumperade och makthavarna är allt-för upptagna med sina maktkamper, skriver han.
al-Ghazali vill inte överse med någon människas ondska, men pekar för härskarnas del ut en auktoritär väg istället för en förebildens väg: Sultanen, härskaren, måste vara auk-toritär, agera resolut och utöva makt för att få samhället på rätt köl. Därigenom ska han skapa förutsättningarna för ett samhälle där alla känner trygghet.