ibn taymiyya samlade en grupp lärjungar kring sig som förde hans arv vidare till eftervärlden.
En av de mest kända lärjungarna var Ibn Qayyim al-Jaw-ziyya (1292–1350). I likhet med sin läromästare gick han till angrepp mot den muslimska filosofin och den form av teologi som var influerad av filosofiska tankegångar. Användning av filosofin inom teologin var enligt Ibn Qayyim en innovation vars upprinnelse är Satans ifrågasättande av Guds vilja vid människans skapelse.92 Genom att likställa det kritiska tän-kandet och den filosofiska idétraditionen med Satans trots mot Gud, enligt den muslimska skapelseberättelsen, fråntar han filosofiska tankegångar all religiös legitimitet. Udden av hans anklagelser riktas mot muslimska filosofer som Ibn Sina (Avicenna) och Ibn Rushd (Averroës), alla influerade av Aris-toteles tankegångar. Han säger sig inte ha någonting emot så-dana kunskapsområden som matematik och naturlära, med sin grund i mänskligt tänkande, men han avvisar varje form av hopblandning mellan filosofiskt tänkande och teologi.93
Ibn Qayyim ifrågasatte också en allegorisk tolkning av Koranen, som gick under benämningen tawil och var den tolkningsform som många filosofer och rationalistiska teo-loger prioriterade. I tawil gavs nämligen stort utrymme åt förnuftet. Där underströks nödvändigheten av en förnuftig ordning bakom Koranens föreskrifter, en ordning som var
möjlig att förstå med hjälp av mänskligt förnuft. Förutom hänsynstagande till historiska och andra referensramar och strukturer skulle man också använda sig av tankemönster hämtade från kunskapsområden som filosofi.
Själv höll Ibn Qayyim fast vid den traditionella inter-textuella texttolkningen tafsir, i motsats till kontextuell el-ler allegorisk tolkning, och prioriterade istället tolkningar utifrån sagesmännens traderade uppfattningar. Detta inne-bar att varje tolkning skulle legitimeras genom hänvisning till korantexten, uttalanden och handlingar som tillskrivs profeten och de första generationerna av Muhammeds följe-slagare vilkas tolkningar har förmedlats av en lång kedja av tradenter. Detta tolkningsmönster visar mindre benägenhet till nymodigheter då logiska slutledningar och övervägan-den hålls i schack inom traditionens fastställda ramar.
En av kontroverserna mellan de olika lägren handlade om Koranen själv. Man ställde frågan huruvida Koranen skulle betraktas som en oskiljbar del av Gud eller om den var en av Guds skapelser. En påföljande fråga rörde tolkningarnas karaktär, det vill säga om Koranens budskap skulle tolkas bokstavligt, metaforiskt eller på ett historiskt och kontex-tuellt sätt.
Filosofer och rationalistiskt (skolastiskt) orienterade teo-loger, däribland den mutazilitiska teologiska skolan, ansåg att Koranen skulle betraktas som en skapelse av Gud. Den skulle ses som historisk och ha tillkommit under en bestämd tid och under specifika förhållanden. Ett sådant synsätt medförde att tolkningen av Koranen skulle ta hänsyn till de omständigheter som omgav dess tillblivelse. Dit hör bland annat de kulturella, ekonomiska och sociala förhållandena under denna period.
Ibn Taymiyya, Ibn Qayyim och andra salafistiska teologer såg på Koranen som en oskiljbar del av Gud och ansåg att dess innehåll i likhet med Gud var evigt och oföränderligt.
Detta var en uppfattning som var oförenlig med en kontex-tuell tolkning.
Trots detta vidhåller Ibn Qayyim att en del politiska be-slut eller fatwor från forna tider och inte minst från islams begynnelse kan vara påverkade av platsspecifika förhållan-den. Han går därmed emot uppfattningen att allt som går tillbaka till profetens och de första efterföljarnas tid ska re-konstrueras utan hänsyn till kontextuella referensramar och förändrade omgivande omständigheter. Därmed lämnar han ett visst, om än litet, utrymme för rationella resonemang.94
Ibn Taymiyyas och hans efterföljares krav på en återgång till en uppenbarelsebaserad jungfrulig urteologi fick direk-ta konsekvenser för hans politiska tänkande. Han ansluter sig till en auktoritetstro mot religiösa ledare och ett totali-tärt politiskt tänkande som definierar förhållandet mellan under såtar och makthavare i termer av lydnad.
Spåren av detta tänkesätt hittar vi hos samtida salafistiska grupperingar. Trots skillnader mellan olika schatteringar av salafistiska tänkare och grupper är den gemensamma näm-naren deras uppslutning bakom diverse totalitära makthava-re och grupperingar. Ett exempel är wahhabisternas stöd till och välsignelse av det saudiska kungahuset vars styre bygger på medeltida totalitära traditioner.
Ett annat exempel är statskuppen i Egypten i juli 2013 då militären störtade den folkvalde presidenten Muhammad Mursi. När militärkuppen skulle tillkännages kunde man beskåda en av den arabiska vårens märkligaste former av backlash. Militärkuppen som störtade den folkvalda
reger-ingen i Egypten, ledd av Muslimska brödraskapet, fick stöd av ultrakonservativa salafister i landet. När kuppgeneralen Abdul Fattah al-Sisi tillkännagav avsättandet av president Mursi flankerades han av bland annat en representant för det salafistiska al-Nour-partiets ledare. Förklaringen till detta ligger i de egyptiska salafisternas starka band till det wahhabitiska kungahuset i Saudiarabien, som strävar efter att försvaga Muslimska brödraskapets ställning i regio-nen. De salafistiska partierna kallas i folkmun skämtsamt för konungarnas parti. Bakgrunden är att de startades med stora ekonomiska bidrag från Saudiarabien och andra olje-rika shejkdömen kring Persiska viken. Deras enda syfte är att försvaga Muslimska brödraskapets ställning. Dessa kunga-dömen ser en stark position för det Muslimska brödraskapet som ett potentiellt hot för sin egen maktställning i såväl de egna länderna som i hela Mellanöstern och Nordafrika.
Salafismens attraktionskraft tycks grunda sig på dess kri-tik av orättvisorna i muslimska länder. Av det skälet har sala-fismen lockat individer eller socialt utsatta grupper som varit kritiska mot olika missförhållanden. Salafismen har fram-trätt som en konkurrent till den riktning av politisk islam som representeras av Muslimska brödraskapet. I kampen mot missförhållanden i muslimska länder har salafisterna riktat udden mot muslimska institutioner, deras företrädare samt politiskt aktiva muslimska grupper – alla anklagade för att ha misstolkat islam. Salafismen säger sig ha en slutgiltig lösning på muslimernas allehanda problem genom en holis-tisk och radikal men samtidigt enkel förändring. Deras lös-ning är en tillbakagång: en rekonstruktion av profetens tid.
Utgångspunkten är att omvandla muslimska samhällen på ett så genomgripande sätt att de både till det yttre och
i fråga om lagstiftning, rättspraxis, ekonomiska, kulturella och sociala strukturer och traditioner blir så lika profetens samhälle som möjligt.
Under lång tid var salafistiska grupper opolitiska. De bojkottade varje form av deltagande i det politiska livet då de inte hyste något förtroende för det rådande samhäl-let och dess institutioner. De siktade in sig på att förändra samhället genom att, som det uttrycks, förädla den enskil-da individen. Muslimer skulle genom studier och ett fromt och renlärigt leverne komma fram till övertygelsen om en återgång till islams begynnelse. Ett återinförande av den tidigaste formen av islam, som stod i direkt anslutning till uppenbarelsen, stakades ut som den enda vägen till verk-lig förändring i samhället. Denna förändring var endast möjlig genom uppfostran och studier i Koranen, profetens tradition och de första generationerna av profetens följe-slagare. Salafisterna betraktades inte som något hot mot sittande regimer i muslimska länder utan tilläts snarare att verka i konkurrens med andra aktiva islamiska politiska rörelser. De sågs inte som revolutionärer, utan snarare som en sorts väktare av tron och ”den rena läran”.
Bilden förändrades under 1990-talet då en rad salafistiska grupper övergav den apolitiska traditionen. En del hade del-tagit i demokratiska val och försökt påverka den politiska ut-vecklingen genom sin närvaro i demokratiska institutioner.
Ett illustrativt exempel var de salafistiska partier som deltog i de allmänna valen i Egypten under perioden mellan den forne diktatorn Mubaraks avgång 2011 och militärkuppen 2013. En annan riktning har på ett demonstrativt sätt visat sin misstro mot demokratin genom att övergå till militant jihadism. Dessa grupper hyllar våldsanvändning och terror
som den enda vägen till de radikala förändringar som de vill införa i samhället. Till sådana grupper hör barbariska ter-rorgrupper som IS (Islamiska staten).
Båda riktningarna inom salafismen har som syfte att in-rätta ett idealsamhälle, en shariabaserad teokratisk styrelse-form. Det är enbart detta alternativ som kan leverera allt som tidigare former av politisk islam inte kunnat realisera, menar de. Denna gemensamma målsättning har bland annat inneburit att jihadistiska och våldsbejakande grupper värvat många medlemmar och aktivt stridande rekryter från sala-fistiska grupper.
Skillnaderna mellan de olika formerna av salafism stannar inte vid valet mellan politisk aktivism eller avhållsamhet. En annan skillnad rör synen på religionens urkunder. Den äldre formen av salafism framhåller att man absolut måste visa lyd-nad mot och tillit till de rättslärda som tolkar islams urkunder.
Det handlar då naturligtvis om den grupp rättslärda som inte tar hjälp av det kritiska tänkandet, den förnuftsbaserade ratio-nalistiska teologin eller filosofiska argumentationer. Den äld-re formen av salafism ville ge de rättslärda en viktig roll i fråga om förståelsen av urkunderna. Den nya formen av salafism utgår däremot från mottot ”Återgång till källorna (Koranen, profetens tradition och de första generationerna av profetens efterföljare) utan mellanhänder”. Man söker den ”äkta och sanna” islam genom att gå direkt till uppenbarelsen.
Enligt den nyare tolkningen finns inget behov av att ta hjälp av de rättslärda för att ta reda på var och när och under vilka omständigheter verserna eller reglerna har tillkommit.
Man avvisar också de rättslärdas försök att väga samman oli-ka tolkningar eller diskussioner utifrån omständigheterna kring dessa reglers tillkomst.95
Den mer extrema bokstavstro som de nya salafisterna re-presenterar har lett till en ytterligare radikalisering. Jämfört med den äldre formen, där kätterskförklaring av andra var förhållandevis återhållsam, är de nya salafisterna mer aktiva i sin kätterskförklaring av andra muslimer. Allt som går emot deras uppfattning stämplas som innovation och därmed som kätterskt. En konsekvens av detta har varit att de nya salafis-ternas främsta måltavla är muslimer snarare än icke-muslimer.
Trots skillnaderna mellan den äldre och den nya formen av salafism finns det en hel rad gemensamma nämnare i fråga om deras teologiska föreställningar. Det viktigaste fundamen-tet i den salafistiska idétraditionen är bokstavstron. En rad namnkunniga sunnitiska företrädare – däribland den kände tevepredikanten och teologen al-Qaradawi som själv har varit med om att stämpla shiamuslimer som kätterska, mubtadioun – anklagar numera salafisterna för att inte ta någon hänsyn till syftet eller andemeningen bakom urkunderna.
En annan gemensam nämnare för alla salafistiska rikt-ningar är deras intolerans, trångsynthet och inskränkthet som tillsammans med deras oförtjänta självgodhet bildar en mycket farlig konstellation. Det problematiska är inte deras självbild och att de ser sig själva som de enda företrädarna för den sanna tolkningen av islam. Det farliga uppstår i kombi-nationen mellan detta självförhärligande, deras vida kända bigotteri och deras militanta jihadism. De inte bara förkastar alla andra tolkningar av islams urkunder, utan stämplar dem som kätterska och banar därmed vägen för att förinta och eliminera alla som inte delar deras uppfattning.
Ännu ett karaktäristiskt drag för salafister, oavsett vilken riktning de tillhör, är att de inte drar sig för att ställa till oro och turbulens i samhället för att driva igenom sin sak.96