sHejk baHai skiljer mellan vad han kallar orättvisa mot sig själv och orättvisa mot undersåtarna. I fallet med den per-siske kungen Anushirvan förhåller det sig så att han saknade den rätta tron och därmed utsätter sig själv för orättvisa.
Samme konung har fått ett sådant eftermäle att till och med islams profet omnämner honom för hans rättrådighet. Det senare beror enligt Shejk Bahai på att han var rättrådig mot sina undersåtar. Shejk Bahai skriver också att den offentliga rättvisan är någonting ytterst sällsynt och att ordningen i världsalltet upprätthålls tack vare den. Den persiske kungens främsta bedrift var således att han hade förmått upprätthålla den offentliga rättvisan.134
Av detta drar Shejk Bahai slutsatsen att man måste följa samma mall i sina relationer med de safavidiska kungarna.
De må utsätta sig själva för hur mycket orättvisa de vill. De må leva ett liv i total syndfullhet och begå vilka omoraliska handlingar som helst. Deras personliga och privata handel och vandel rör deras relationer med Gud och de kommer att ställas till svars för dessa handlingar på domens dag. Natur-ligtvis vore det idealiskt med en rättrogen kung som följde de religiösa påbuden och förbuden, men det som är viktigt i detta sammanhang är hur de behandlar undersåtarna och den shiitiska civilbefolkningen.
I detta läge framstår den persiske kungen som en förebild
för safavidiska kungar. Shejk Bahai framhåller att om de vill ha ett så gott eftermäle som den persiske kungen, som gjorde att islams profet hyllade honom, måste de följa hans exempel och ha honom som förebild. De måste alltså vara rättrådiga och behandla sina undersåtar på samma sätt som Anushir-van blev känd för.
Shejk Bahai öppnar för en politisk realism som innebär att de shiitiska rättslärda – under sådana omständigheter då det är omöjligt att förverkliga det shiitiska idealsamhället – måste blunda för safavidkungarna och deras hovdignitärers moraliska snedsprång. Dock utan att själv bli en del av deras omoral. Det var ingen hemlighet att flera av de safavidiska kungarna gick en tidig död till mötes på grund av alkohol-missbruk och överkonsumtion av narkotika som exempelvis opium. De var också kända för att inte bry sig om de isla-miska moraliska koderna i sitt privatliv.
Shejk Bahai skickade en tydlig signal till kungahuset att han var beredd att blunda för safavidkungarnas snedsprång i privatlivet som gick stick i stäv med islamiska/shiitiska ren-läriga levnadsideal, dygder och etiska/moraliska normer. Det viktigaste var att de safavidiska kungarna behandlade sina undersåtar på ett rättvist sätt.
Genom att skilja personlig tro från moral, eller mellan vad Shejk Bahai benämner som privat respektive offentlig rättvisa, blev safavidkungarnas personliga vandel inte längre intressant. Shejk Bahai kunde i egenskap av rättslärd ändå ge safaviderna religiös legitimitet. Han signalerade att han gärna blundade för kungarnas felsteg i fråga om den per-sonliga tron och hovlivets allt annat än renläriga leverne, så länge kungarna i sina offentliga åtaganden följde rättvise-principen gentemot undersåtarna. Det är också utifrån det
perspektivet som han lyfter fram den persiske kungen Anu-shirvan, hans rättvisa behandling av undersåtarna och hans rättrådighet.
Shejk Bahais föreslagna modell att man skulle blunda för de safavidiska kungarnas etiska och moraliska snedsprång och att man skulle skilja mellan privat och offentlig moral var inte helt okontroversiell. Den kritiserades för att vara oförenlig med den del av den islamiska läran som förplik-tigar alla muslimer att påbjuda det som är tillbörligt och förhindra det som är otillbörligt.135 Detta framställs som en religiös plikt, ett ansvar på alla muslimers axlar.
Shejk Bahai bemöter kritiken med att denna plikt bara åligger dem vilkas ord är av sådan tyngd att deras påpekan-den kan få effekt. De enskilda och påpekan-den breda allmänheten, som inte har något större inflytande över kungamakten, skulle därmed befrias från samma plikt eftersom deras age-rande inte bara skulle ignoreras utan också utsätta dem för livsfara.
Han understryker att skyldigheten att värna om männis-kors liv är mycket större än den att stå upp för denna plikt – en hållning som dessutom skulle sakna avsedd effekt.136
Shejk Bahai tog dock själv på sig uppdrag att tillrättavisa den safavidiske kungen, även om det inte alltid ledde till öns-kat resultat. Ett exempel är den ytterst makabra händelse som utspelade sig under den paranoide safavidkungen Abbas I:s tid vid makten. Kungen misstänkte mot slutet av sin tid som regent att hans söner smed planer på att störta honom från tronen och ta över makten. Han bestämde sig för att beröva alla sönerna deras syn och sedan mörda dem för att minimera risken att de skulle hota hans maktställning. Shejk Bahai som hade fått information om kungens planer avrådde
honom bestämt från att utsätta sina söner för denna grym-ma behandling. Han motiverade sitt ingripande som ett led i den religiösa plikten att förhindra det förbjudna. Kungen gick vidare med sina planer och både förblindade och mör-dade sina söner, och Shejk Bahais påpekanden medförde inga konsekvenser för honom själv. Den paranoide kungens be-dömning hade med all sannolikhet blivit annorlunda ifall någon mindre inflytelserik person hade kritiserat honom på samma sätt.
Shejk Bahai förankrar sin uppfattning i såväl Koranen som i de shiitiska imamernas tradition. Den senare understryker att den nämnda plikten åligger dem som har någon form av maktställning eller inflytande i samhället.137 Men trots att han hämtar stöd i islams urkunder är hans pragmatiska och försiktiga hållning tydlig i förhållande till den enväldiga safavidiska kungamakten.