förHållandet mellan förnuft och religiösa lagar var en av de frågor som sysselsatte ett flertal muslimska rätts-lärda och filosofer under den islamiska mellanperioden. Man diskuterade hur det ena skulle vägas mot det andra.
En av företrädarna för denna diskussion var den shiitiske rättslärde Mulla Mohsen Fayd Kashani (1599–1679) som levde under safavidernas era. Han var lärjunge och svärson till den tidigare nämnde Mulla Sadra och innehade under en kort period en av de högsta posterna som tilldelades de shiitiska rättslärda under safavidernas era.
Fayd Kashani lämnade efter en kort tid sitt höga religiösa ämbete i safavidernas huvudstad Isfahan och drog sig undan från varje samröre med det safavidiska kungahuset. I sina skrifter gav han uttryck för djup besvikelse över det han möt-te hos de rättslärda som var knutna till kungahuset i safavi-dernas huvudstad. Han beklagade sig över deras bristande insikter i religiösa frågor. Men mest av allt ondgjorde han sig över vad han beskrev som deras korruption och oppor-tunism.
De skriftlärda som var verksamma i rättsväsendet ankla-gade han för särskilt utbredd korruption.
När den unge safavidkungen Abbas II (1632–1666) som hade bestigit tronen vid tio års ålder, frågade Fayd Kashani om orsakerna till missförhållandena i hans rike skyllde Fayd Kashani problemen på korruptionen i rättsväsendet. Det
som föranlett den unge kungens fråga var en svår jordbäv-ning som hade inträffat i riket och krävt många dödsoffer.
I Fayd Kashanis tankevärld var jordbävningen en gudom-lig bestraffning för att de rättslärda som jobbade som do-mare tog emot mutor. Det problematiska var dels själva kor-ruptionen och dels att domarna utfärdade domar som var i strid med islams lagar. Ännu värre var att de i sina domar hänvisade till profeten och de shiitiska imamerna. Han råd-de kungen att avskeda alla korrupta skriftlärda och ersätta dem med oegennyttiga sådana.145
Fayd Kashani anklagade de korrupta rättslärda för att mest vara intresserade av att rättfärdiga sin egen maktställning, att de var inbegripna i interna stridigheter för att kunna ta över åtråvärda ämbeten och sist men inte minst att de var fullt upptagna med att springa kungamaktens ärenden. Han använder sådana föga smickrande epitet som ”monster i mänsklig skepnad”, ”okunniga och korrumperade männis-kor som utger sig för att vara rättslärda, men som i själva verket har vanhelgat de rättslärdas anseende”, ”våra dagars satan i mänsklig skepnad”, ”människor som säger sig handla i religionens tjänst men som gör allt för att släcka Guds ljus på jorden”.146
Fayd Kashani delar in de rättslärda i tre kategorier: de som bara tänker på denna världen och brinner för världsliga sa-ker, de som bara tänker på livet efter döden och slutligen de som tänker både på de frågor som rör det jordiska livet och livet efter döden. Av dessa kategorier är de två första direkt olämpliga eftersom den första gruppen är korrumperad och den andra gruppen inte bryr sig om vad som händer i sam-hället.
Det är till den tredje gruppen han själv räknar sig. De är
som solen som kan lysa upp en hel värld och alla kan dra nytta av dem, skriver han. Det är de som är lämpliga att styra över samhället. Men, skriver han också, så fort de ger sig till känna blir de angripna av de två första grupperna, som vill förgöra dessa sällsynta rättslärda. Här tänker han måhända mest på sig själv, som tvingades lämna sina officiella uppdrag vid två tillfällen efter att hans åsikter och de åtgärder han föreslagit hade väckt starka reaktioner hos ”korrumperade, missunnsamma och avundsjuka rättslärda, djupt involverade i det världsliga styret”.147
Efter dessa sina misslyckade inhopp utvecklade han sina idéer i en furstespegel som han tillägnade safavidkungen Ab-bas II. I skriften med namnet A’ina-ye shahi (Kungaspegeln) diskuterar han kungamaktens förhållande till förnuftet och den religiösa lagen. Fayd Kashani räknar upp till fem olika kraftkällor som styr människans handlingar och som kan påverka kungamakten. Dessa är förnuftet, den religiösa la-gen, människans instinkter och begär, sedvänjor och slutli-gen mänskliga konventioner.148
Enligt Fayd Kashani utövar alla dessa faktorer inflytande över människans handlingar, men i fråga om styret av ett rike är det framför allt de mänskliga konventionerna samt mänskligt förnuft och den religiösa lagen som har störst be-tydelse. I enlighet med den överenskommelse som hade slu-tits mellan de rättslärda och safavidkungarna skulle styret av riket ske utifrån den parallella styrelseformens principer.
Det vill säga att de rättslärda styr över sitt jurisdiktions-område enligt den religiösa lagen medan kungamakten styr över riket utifrån gällande konventioner. Han understryker att konventionerna är någonting som människor har utfor-mat. Dessa kan vara förenliga med religionen eller ibland
avvika från religionens lagar. Han understryker också att det kan råda oenighet kring konventioner och att det alltid finns någon grupp människor som inte godtar allt som konventio-nerna säger.149
Fayd Kashani framhåller dock att varje samhälle behöver en kungamakt, en världslig makthavare som upprätthåller ordningen och styr över handeln, ekonomin, infrastruktu-ren, försvaret och alla andra jordiska ting som behöver skötas i ett rike.150
I fråga om förhållandet mellan politik och religion går han emot tidigare shiitiska tänkare. Han anser inte att man kan ta för givet att religion och politik ska vara förenliga med varandra. Detta av den enkla anledningen att politiken har blicken fäst vid denna världen och dess viktigaste uppgift är att skapa ordning i världsliga förhållanden. Politiken har sålunda att ta hänsyn till makthavarnas och allmänhetens/
undersåtarnas världsliga intressen, medan den religiösa la-gen vill slå vakt om såväl de världsliga som de hinsides in-tressena. Den senare vill tala om för människorna att det finns en bättre värld efter detta jordeliv, en värld som dess-utom är evig och där man alltså kan leva i evig lycka. Denna hinsides lycka kan inte uppnås utan att man offrar denna världens lustar, understryker han.151
Frågan som Fayd Kashani vill komma åt efter denna intro-duktion är vad som skulle hända om den religiösa lagen och de mänskliga konventionerna skulle hamna på kollisionskurs, en intressekonflikt som tycks vara oundviklig. Vad kommer att hända om den religiösa lagen pekar åt ett håll medan de mänskliga konventionerna och lagen pekar åt ett annat håll, frågar han retoriskt. Vilken av dessa båda har då företräde?
Fayd Kashanis svar på denna fråga är av vägledande
ka-raktär. Han anser att konventionerna täcker ett begränsat område som exempelvis ekonomiska frågor, medan den reli-giösa lagen täcker alla livets områden här på jorden, det jor-diska livet, liksom livet efter detta. Den konventionella lagen är följaktligen ofullständig och fullbordas först genom en kombination med den religiösa lagen. Det är först efter en så-dan kombination som den konventionella lagen blir legitim.
Den religiösa lagen har däremot legitimitet i sig, den är kom-plett och behöver inte ackompanjeras av den konventionella lagen. Han jämför förhållandet mellan den konventionella lagen och den religiösa med förhållandet mellan kropp och själ eller tjänare/slav och mästare/herre. En kropp utan själ, oavsett om den är vid liv eller inte, är att likna vid någonting som saknar karaktär och därmed är ofullständigt. Samma förhållande gäller relationen mellan herren och slaven i Fayd Kashanis tankevärld. Hans slutsats av detta resonemang är att ett kungadöme som strävar efter att vara komplett måste styras utifrån den religiösa lagen.
Han visar dock inga ambitioner att förespråka ett makt-skifte till de religiösa ledarnas förmån. Inte heller de shiitis-ka rättslärda själva visade något större intresse av ett makt-övertagande under safavidernas era. Safavidkungarna fick gärna sitta kvar på tronen. Detta kan ses som en anpassning till rådande förhållanden; de rättslärda och filosoferna var väl medvetna om att de inte kunde rucka på den safavidiska kungamakten. De insåg också att de religiösa ledarna inte förfogade över några maktmedel som skulle hjälpa dem att hålla stånd mot osmaner i väster och de mongolisk-uzbekis-ka sunniterna i öster. Dessutom skulle de inte kunna hålla de olika rivalerna stången, vilka gjorde anspråk på makten inom safavidernas rike.
Som en följd av detta, det vill säga politisk realism och pragmatism, ville de rättslärda hitta andra vägar för att utöva sitt inflytande. Lösningen på detta dilemma blev att kungamakten i egenskap av världsliga makthavare ändå bor-de följa bor-den religiösa lagen – eftersom bor-deras egen världsliga och hinsides lycka låg i detta. Fayd Kashani varnar safavi-derna för att låta konventionen ta över den religiösa lagen eftersom det då kommer att gå mycket illa för kungadömet.
Genom att argumentera för den religiösa lagen som överord-nad konventionen säkrar han på så sätt de rättslärdas infly-tande över kungahuset. Kungarna å sin sida saknade insyn i den religiösa lagen och var av det skälet tvungna att hämta sin vägledning och därmed sin legitimitet hos de rättslärda.
Istället för att göra anspråk på makten konstruerade alltså Fayd Kashani en modell som bakvägen garanterade de rätts-lärda starkt inflytande i maktutövningen.152
Det är intressant att följa Fayd Kashanis resonemang när han försöker undvika att ställa förnuftet och den religiö-sa lagen mot varandra i sin tänkta modell. I jämförelsen framstår det för honom som självklart att man måste följa förnuftet. Även om den religiösa lagen har en gudomlig härkomst är det ju först med hjälp av förnuftet som vi kan tolka och förstå den, menar han. Förnuftet är, som Fayd Kashani uttrycker det, en motsvarighet till den religiösa lagen, fast det har sitt ursprung inom människan. Dock är det Gud som har försett människan med denna förnufts-mässiga förmåga. Då det alltså är Gud som står för båda-dera, blir det sammantaget helt i sin ordning att förnuftet låter sig styras av den religiösa lag som har sitt ursprung i Gud. Han anger ytterligare ett skäl till att förnuftet ska följa den religiösa lagen och inte tvärtom: förnuftet
befin-ner sig i en farozon då det kan påverkas av människans instinkter och begär eller på annat sätt utsättas för otill-börlig influens som leder till felaktiga slutsatser.153
Även om Fayd Kashani erkänner en viss roll för förnuf-tet ska det alltså inte tolkas som att han vill ge fritt utlopp för det kritiska tänkandet. Han är noga med att påpeka att vem som helst inte kan ge sig på tolkningen av den religiösa lagen. För detta krävs gedigna inneboende kunskaper eller sådana kunskaper som man har förvärvat genom långa stu-dier. De bäst rustade är profeten och de shiitiska imamerna.
Dessa har utrustats med ett komplett förnuft som Gud har skänkt till dem. Efter profeten är det i den tolfte shiitiske imamens frånvaro kategorin de högsta rättslärda som har förvärvat nödvändiga kunskaper för att ta sig an tolkningen av den religiösa lagen. Användningen av förnuftet begränsas med andra ord till en väl definierad skara av rättslärda. Det är enbart dessa som med hjälp av sitt förnuft och inspirerade av uppenbarelsen har förmågan att tolka den religiösa lagen och dess tillämpning.154
Genom att begränsa andelen människor som är rustade att rätt använda sig av det mänskliga förnuftet till de högsta rättslärda undviker Fayd Kashani på ett uppfinningsrikt sätt att ställa förnuftet och den religiösa lagen mot varandra. Sam-tidigt behåller han den yttersta makten hos de rättslärda.
Fayd Kashanis bok bryter på ett uppenbart sätt mot den tidigare traditionen inom politisk filosofi i islam. I hans bok finns inga spår av den platonsk-aristoteliska tradition som filosofer, exempelvis al-Farabi och Averroes, så högt vördat.
Den kunglige härskaren reduceras till en världslig makt-havare som ska hämta sina instruktioner från religionen.
Hela hans handlingsutrymme kantas av de ramar som den
religiösa lagen har utstakat. Politiken ska enligt denna mo-dell upplösas i religionen, bli en del av den.
I slutändan reduceras den världslige ledarens roll till att i varje handling iaktta de etiska regler och moraliska normer som religionen har lagt fram. Den optimale kungen ska ge-nom att följa dessa normer upphöja sig till en fulländad män-niska som inte bara tjänar sitt folk utan också – i livet efter döden – tillförsäkrar sig en plats i paradiset.