den marockanske filosofen Mohammed Abed al-Jabri (1935–2010) skriver i sin bok om det arabiska muslimska tän-kandet att en av de viktigaste komponenterna är förståelsen av de tänkare som har haft störst betydelse för dess utformning.62 En tänkare som har haft stor betydelse är, enligt al-Jabri, en av den islamiska rättstraditionens tidiga lärofäder, Muham-mad Ibn Idris al-Shafii, känd som imam al-Shafii (767–820).
Mest känd är han som grundare av den shafiitiska rättsskolan inom den sunnitiska riktningen.
al-Shafiis rättsskola har stark koppling till den teologiska och skolastiska traditionen framför allt inom den sunnitiska rättstolkningen i islam. Flera av de mest inflytelserika teo-logerna i islams idéhistoria hörde till denna rättsskola. En av dem är den tidigare nämnde teologen al-Ghazali. För att understryka al-Shafiis betydelse jämför al-Jabri al-Ghazalis betydelse för det arabisk-muslimska tänkandet med Descar-tes betydelse för modernt europeiskt tänkande.63
al-Shafii och den rättstolkningstradition som han före-trädde kom att framstå som en gyllene medelväg mellan två olika hållningar i den teologiska tolkningstraditionen inom islam. Det var den strikt förnuftsorienterade teologiska tra-ditionen, som gav förnuftet företräde inom den mutazilitiska teologiska skolan, och den asharitiska motsvarigheten som var trosorienterad och motsatte sig förnuftets ledande roll.
Trots att al-Shafii kom att framstå som medelvägens före-trädare anses hans teologiska tolkningar ha öppnat för en inskränkning av det kritiska tänkandets roll och i fortsätt-ningen blivit en ingång till politiskt auktoritetstänkande.
Samma kritik gällde de principer utifrån vilka man, enligt hans föreställning, skulle närma sig rättstolkningen och tolkningen av islams urkunder
al-Shafii framhåller texterna som rättstolkningens källor och avvisar därmed det kritiska tänkandet som en rättskälla.
I al-Shafiis vokabulär omnämns det kritiska tänkandet som
”åsikter”. Rättskällor han istället lyfter fram är Koranen, profetens tradition och de tolkningar som lades fram av pro-fetens närstående medarbetare under en viss period i islams begynnelse.64
Enligt al-Shafii är dessa rättskällor vägledande, men när det inte går att hämta någon vägledning ur dessa källor ska man, enligt al-Shafii, tillgripa samstämmighetsprincipen, ijma’. Den innebär att en fråga blir vägledande när en majo-ritet av de rättslärda når konsensus kring densamma. Detta gäller även om det inte går att leda deras konsensus tillbaka till de övriga källorna. Om någon konsensus inte går att nå är den sista utvägen att använda analogi, qiyas, i rättstolk-ningen.65
Analogisk slutledning ger visserligen förnuftet en roll men denna är ytterst begränsad. Förnuftet har handlingsutrym-me inom den radie som skriften och tron ger det, och där-med inte ett fritt handlingsutrymme. Analogisk slutledning måste således förankras i det som betecknas som ”Guds lag”
eller ”Guds ord”. I klartext innebär detta att man måste fin-na en uttrycklig koppling mellan det man kommer fram till och vad som återfinns i Koranen och profetens tradition. Om
man inte hittar en direkt koppling i urkunderna ska man med hjälp av förnuftet finna det rationella skälet till att Gud har påbjudit eller förbjudit någonting. Därefter ska man un-dersöka hur denna rationella förklaring kan tillämpas i lik-nande fall. Förnuftets roll inskränktes sålunda till att verka inom ramen för ett trosbaserat analogislut. Detta innebär att förnuftet inte hade någon självständig roll. al-Shafiis de-duktiva metod begränsade härmed den fria tolkningen och vad som uppfattades som yttre påverkan. Detta öppnade för de första generationernas tolkningsföreträde (uttrycket för-klaras i not 64).
Ett liknande problem rör den ovan nämnda samstämmig-hetsprincipen, ijma’. Det har funnits olika uppfattningar om vilkas konsensus som åsyftas och de grunder på vilka konsensus kan uppnås. Ska samstämmighet råda mellan rättslärda inom samma rättsskola, mellan olika skolor eller mellan rättslärda i en viss region eller ett visst land? I lik-het med analogiprincipen begränsas förnuftets möjliglik-heter också i detta fall av ytterst snäva ramar.
Problemen med al-Shafiis modell finns på olika plan. En kritik ur religiöst perspektiv har gått ut på att al-Shafii ge-nom att använda de första generationernas, sahabas, hand-lingar och uppfattningar som grund för rättstolkningen bidragit till att indirekt upphöja eller rättare sagt jämställa deras tolkningar med Koranen och profetens tradition.66 Detta har varit en återkommande källa till teologiska dis-pyter.
Ett annat problem rör det politiska tänkandet. Genom att ge de första generationerna en sådan framstående särställ-ning kan deras handlingar eller tolksärställ-ningar användas som vägledande i politiska frågor och därmed bli verktyg för det
auktoritära förhållningssättet.
I den tolkningstradition som al-Shafii grundlade finns både förnuftet och texterna, men förhållandet mellan dessa är ojämlik. Förnuftet får anpassa sig efter texten. Att begrän-sa förnuftets handlingsutrymme till analogi inom texternas ramar (Koranen, profetens tradition och de första följesla-garnas traditioner) fick stora konsekvenser i det politiska tänkandet. Frågor med anknytning till det politiska tänkan-det fick inte stå i strid med texterna. De skulle stå i överens-stämmelse med rättskällorna, vilket i praktiken innebar att varje politisk tanke eller handling skulle förankras i religiösa urkunder. Ur ett strikt religiöst perspektiv är denna modell välkommen eftersom alla tankar och handlingar får en re-ligiös legitimitet. Men den andra sidan av myntet är att al-Shafiis modell inte lämnar något utrymme för förnuftet eller det kritiska tänkandet inom politikens område. Detta gällde inte minst frågor av sådan karaktär att religionens urkunder står tysta inför dem och intet förtäljer.
al-Shafii understryker dessutom att förståelse av Koranens text inte är möjlig för vem som helst. Därtill krävs dels djupa kunskaper i det arabiska språket och insikter i arabisk kultur och Qurayshstammens traditioner under islams begynnelse.
Dessa krav gör det näst intill omöjligt för exempelvis icke-arabisktalande att ta till sig och förstå urkunderna, då de saknar insikter som är svåra att förvärva utan särskild etnisk tillhörighet eller härstamning från ett visst geografiskt om-råde.67
al-Shafii utgår från föreställningen att politiken i ett islamiskt samhälle måste vara förenlig med islamisk sharia.
Eftersom han också ansåg att de som härstammade från Qurayshstammen hade de bästa förutsättningarna att tolka
islams urkunder landade han i slutsatsen att en person med denna bakgrund som grep makten – även om detta skedde med svärdets/våldets hjälp – skulle erkännas som legitim po-litisk ledare.68
Att al-Shafii sätter sin tro till religionens urkunder, språk-kunskaper i arabiska och tillhörighet till Qurayshstammar-na innebär att han också baQurayshstammar-nar väg för religiöst och politiskt auktoritetstänkande. Idéernas skadeverkningar begränsas inte till dåtida förhållanden utan är kännbara än idag. Det salafistiska tänkesättet – som alltmer har kommit att framstå som en konkurrent till den mer moderata formen av politisk islam – utgår från en tanketradition vars rötter går att spåra tillbaka till al-Shafiis föreställningsvärld. Salafismen har i enlighet med al-Shafiis tänkande siktet inställt bakåt i tiden, det vill säga på den tidiga eran i islams historia. Därmed lämnas inte något större handlingsutrymme för förnuftet.
Det problem som al-Shafii brottas med bottnar i hans be-gränsning av de källor som kan användas i tolkningen. Att inskränka tolkningens källor till Koranen, profetens tradi-tion och de två första generatradi-tionernas tolkningar visade sig snart leda till problemet att många frågor saknade tydliga svar. Den begränsade roll som al-Shafii kunde tänka sig att ge förnuftet inom ramen för analogi var inte heller till nå-gon större hjälp. Analogiska slutledningar skulle ju ske inom ramen för samma religiösa urkunder, och inte heller i detta avseende fanns någon ledning att skönja. Han utgår från att det är otänkbart att Gud skulle ha lämnat något problem-område utan svar. Han prövar tanken att istället för raka och tydliga svar söka andra banor för tänkandet, det vill säga hitta aktörer som skulle kunna lösa dessa problem. En sådan aktör hittar han i en formulering i Koranen. Det handlar om
koranversen 4:59: Troende! Lyd Gud och lyd Sändebudet och dem bland er vilka myndighet och ansvar anförtrotts.
Enligt al-Shafii syftar formuleringen ”dem bland er vilka myndighet och ansvar anförtrotts” på dem som har tagit över den politiska makten.69