det ojämlika ocH asymmetriska maktförhållandet mel-lan undersåtarna och dem som styr över samhället återkom hos en annan mycket framstående muslimsk filosof, Ibn Sina/Avicenna (980–1037).
Han är väl medveten om denna ojämlikhet och gör en stor poäng av den. I hans tankevärld är åtskillnaden mellan män-niskor i fråga om kunskapsnivå och förstånd samt deras olika sociala status någonting helt naturligt, eftersom människor är så olika. I denna åtskillnad ligger också nyckeln till män-niskans överlevnad, skriver han. Gud har visat människorna sin ynnest och barmhärtighet när han skapade dem ojäm-lika.
Att Ibn Sina försvarar det ojämlika tillståndet i tillvaron följer av hans övertygelse om att det är Gud som har skapat världen i den gestalt den är. Gud har velat att det ska se ut på detta vis, samtidigt som allt kunde ha sett ut på ett helt annat sätt om Gud så hade önskat.
Med utgångspunkt från detta kommer Ibn Sina fram till att jämlikhet skulle leda till fördärv och förintelse. Om alla vore som kungar eller vanliga människor skulle de förgöra varandra. Om alla hade lika stor förmögenhet skulle ingen vilja tjäna någon annan och om alla var lika fattiga skulle alla gå mot avgrunden. Avundsjuka och missunnsamhet ligger i människans väsen, skriver han. Olika förmågor, disparata egenskaper och skillnader i inkomster och rikedomar leder
till att människor får en anledning att anstränga sig och det leder i sin tur till att hela människosläktet lever vidare.8
Ibn Sina utgår i likhet med al-Farabi från föreställningen att människor måste samarbeta med varandra för att kunna överleva. Även han betraktar människan som en social var-else som inte klarar sig utan samarbete och arbetsdelning.
Han beskriver denna arbetsfördelning som en förutsättning för att människor ska kunna skapa sig ett gott liv – som en viktig grund för mänsklig civilisation.9
Han är dock tydlig med att understryka att människor drivs av diverse och inte så sällan motstridiga intressen och åsikter. Han understryker att människor har en tendens att vilja värna om sina egna intressen. Av detta skäl måste sam-hället styras av lagar och förordningar som står över mot-stridiga särintressen.10
Det går inte att lämna människorna åt sitt öde med deras brokiga åsikter, skriver Ibn Sina. Var och en ser värnandet av sina egna intressen som rättvisan själv och allt som går emot det som orättvisa. Människor behöver lagstiftare och perso-ner som tillämpar lagarna och upprätthåller rättvisan.11
Även Ibn Sina distanserar sig från kalifatet som den givna modellen för styret av samhället. Han är i likhet med al-Farabi påverkad av den platonska synen på det goda samhäl-let. Men istället för om filosofkungen talar Ibn Sina allmänt om kungar som de bästa i vilkas händer Gud har överlämnat styret av riket. Han räknar upp olika sociala grupper och kategorier av människor och yrkesgrupper som finns i ett samhälle och kommer fram till att, med undantag för det översta toppskiktet, är det oftast så att varje grupp står över den ena gruppen och under den andra. Placeringen i de olika kategorierna härrör från de förutsättningar som Gud har
lagt i varje människas väsen.12 Överst på denna hierarkiska skala finns kungen som av Gud har fått uppdraget att styra över människor.
Ibn Sina skiljer sig från sin föregångare al-Farabi genom att han vill skapa kontinuitet i styrandet av samhället. Kon-tinuiteten kan man åstadkomma genom tillämpningen av den gudomliga lagen, det vill säga den islamiska lagen. I sitt platonskt inspirerade politiska ideal, som ger kungamakten stort handlingsutrymme, tar han visserligen sin utgångs-punkt i att det är med hjälp av kunskap som man bäst ska styra samhället. Men till skillnad från sin föregångare och den platonska traditionen vill han se kunskapen hämtad inte från en mänsklig utan från en gudomlig källa. I det avse-endet följer han ett logiskt resonemang som går ut på att eftersom det är Gud som är den första orsaken till hela ska-pelsen, däribland människan, är Gud synnerligen väl insatt i människans brister. Gud är således bäst lämpad att stifta la-gar som kan sättas in för att bekämpa människans tillkorta-kommanden och den ondska som människans egoism kan leda till.
Ibn Sina talar om en gudomlig kunskap som står över alla särintressen, en objektiv kunskap som står över allt. Denna värnar om mänsklighetens bästa och är tillika grunden för allt gott.13 Den står för kontinuitet och långsiktighet och är därför bättre lämpad för styrandet av riket än de mänskliga påfund som kan vara både impulsiva och kortsiktiga.
Det är från denna källa, den gudomliga lagen, som kungen ska hämta sina insikter om vilka åtgärder som han ska vid-ta i styrandet av riket. Men Ibn Sina konsvid-taterar samtidigt att kungar i största allmänhet inte har någon större insyn i den gudomliga lagen. I det avseendet framstår Ibn Sina som
motsägelsefull: han skriver å ena sidan att kungar är bäst lämpade att styra riket men å andra sidan att de som fått makten hamnat i sin position av helt andra skäl än för att följa den gudomliga lagen.
Ibn Sina vill dock inte rubba denna ordning eftersom han inser att det skulle störta samhället i kaos och oordning. Som en lösning på detta problem öppnar han för möjligheten att teologer och rättslärda ska bli kungamaktens viktigaste länk till den gudomliga lagen. Genom att rådgöra och lyssna på dessa experter kan kungen se till att den gudomliga lagen tillämpas i samhället på bästa sätt.