unikt för den skola som Mulla Sadra lade grunden till var att den öppnade dörren för sufismens/mystikens intåg i filosofins revir. I kontrast mot strikt rationella och förnufts-baserade argument öppnar Mulla Sadra för föreställningar som individuell lycka, insmugna på samma arena där tidiga-re tänkatidiga-re mest uppehållit sig vid samhället och det kollek-tiva samfundslivet. I Mulla Sadras tankevärld framstår den personliga lyckan och individens ställning i allt väsentligt som någonting icke avhängigt samhället eller det kollektiva samfundslivet.
Det viktigaste med Mulla Sadras tänkande är att han, ge-nom att skapa denna obalans i förhållandet mellan religion och politik, ger de rättslärda stort inflytande över politikens område. Detta eftersom religionens urkunder och regler måste tolkas och de enda som förmår göra detta är de rätts-lärda. På så sätt fullbordar han den idétradition som startade med Ibn Sina.
Han ser på de shiitiska rättslärda, mujtahedin, som skick-ade för rollen som uttolkare. De har axlat det ansvar som profeten och de shiitiska imamerna haft: att tänka om inför nya situationer och utmaningar. I Koranen 16:43,”Fråga på-minnelsens folk, om ni inte vet det”, hämtar han stöd för sin uppfattning. Enligt hans tolkning syftar begreppet påmin-nelsens folk just på de rättslärda.34
Mulla Sadra framhåller att politikens företrädare måste söka vägledning hos de rättslärda. Han är dock väl med-veten om att det inte råder någon samstämmighet mellan de rättslärda. I shiitisk rättstolkning saknas samstämmig-heten, ijma’, som rättstolkningsprincip. Det kan i extrem-fallet innebära att var och en av dessa rättstolkare kommer fram till varsin tolkning utifrån sin egen förståelse och över-tygelse. Mulla Sadra gör en poäng av detta och hänvisar till koranversen 5:48: ”För var och en av er har Vi fastställt en lag och en levnadsregel.” Enligt honom ligger det i rättstolk-ningens natur att olika uttolkare kan komma fram till olika slutsatser.35
Det är intressant att han visar förståelse för en mångfald av tolkningar bland de rättslärda. Samtidigt är han ovillig att ge politikens företrädare, framför allt den rationella och filo-sofiska idétraditionen, samma rätt till egna slutsatser och en mångfald av uppfattningar. Det som skiljer de två grupperna åt är att de rättslärda, till skillnad från politikens företrädare och filosoferna, utgår från gudomliga lagar. Upprinnelsen till deras föreställningar är följaktligen av en helt annan ka-raktär än politikernas. De rättslärda utgår från samma käl-lor som profeten och de shiitiska imamerna, men står inte på samma nivå som de. De är deras arvtagare och har som uppgift att fram till Domens dag vägleda människorna på den rätta vägen.36
I Mulla Sadras tankevärld kan förnuftet utan religionens ljus inte ensamt nå fram till världsalltets sanning. Detta gör att vi måste förlita oss på de rättslärdas tolkningar. Även om vi inte skulle kunna komma underfund med de religiösa san-ningarnas alla aspekter är det de rättslärdas tolkningar som är vägledande.37
Mulla Sadras stora tilltro till de rättslärda hamnar i ett nytt ljus när man inser vilka förhoppningar han knyter till dem och deras möjligheter att skapa förändring i samhäl-let. Han skriver att den världsliga maktens (statens) främsta uppgift är att skapa förutsättningar för samhällsmedlem-marnas lycka. Han talar om världslig och andlig lycka, men hans startpunkt är människans världsliga lycka. När han vill sätta ord på hur den världsliga lyckan ser ut talar han om god hälsa, god livskvalitet, materiell välfärd och rättslig trygg-het. Det är först efter detta som han talar om den andliga lyckan. Den handlar om människans lycka när hon kan leva i harmoni med gudomliga lagar och följa de etiska och mo-raliska normer som ryms i den religiösa lagen. Det är alltså en lycka som bygger på en kombination av god ekonomi, välfärd, trygghet, rättvisa (brottsbekämpning), och religio-sitet/andlighet.38
Det är intressant att notera att han inte sätter religiosi-tet och andlighet i första rummet. I ett samhälle som sak-nar ekonomisk välfärd, trygghet och rättssäkerhet kommer människorna inte att ägna sig åt det andliga och religiösa, understryker han. De kommer snarare att vara upptagna med att skaffa mat för dagen, skydda sig mot brottslingar och vara rädda om sina liv i en otrygg miljö, menar Mulla Sadra.39
Trots att han ger den världsliga lyckan företräde menar han att denna kan bli verklighet endast om man tillämpar den gudomliga lagen. Han anser att det enbart är de rätts-lärda som med hjälp av den gudomliga lagen kan skapa väl-färden och tryggheten i samhället. Sharialagen reglerar, en-ligt honom, alla frågor från ekonomi och brottsbekämpning till etiska och moraliska normer, vilket gör det möjligt för
härskaren att skapa ett ekonomiskt välmående och tryggt samhälle, skriver han.40
Den idéströmning som Mulla Sadra grundlade ledde till att reducera filosofin till ett redskap för tolkningen av re-ligiösa texter och ett redskap i teologins tjänst. Hans tän-kande lyfte också fram de rättslärda som de enda bärarna av kunskap i det islamiska samhället. Dessutom tilldelar han som nämnts de rättslärda den dynamiska rollen som tol-kare av ständigt nya situationer. Rollen reserveras helt för de rättslärda, medan politikens och den världsliga maktens företrädare utestängs från liknande uppgifter. De senare lik-nas snarast vid verkställande aktörer vilkas medverkan utgår från en hårdare reglerad position. De verkställer politiken och den världsliga makten efter att ha hämtat vägledning från de rättslärda.
Läran och dess uttolkning gav de rättslärda stort inflytan-de båinflytan-de på inflytan-det religiösa och inflytan-det politiska tänkaninflytan-dets områinflytan-de.
De rättslärda trängde inte bara undan de världsliga makt-havarna och politikens företrädare. Också filosofin, ytterst det rationella och kritiska tänkandet, fick stryka på foten.
Genom att ge religiös tolkning och ijtihad (nytolkning) ett ointagligt företräde försvårades det rationella och kritiska tänkandets möjligheter att granska såväl maktens och poli-tikens företrädare som de rättslärdas tolkningar. Detta inne-bar en klar tillbakagång för det kritiska tänkandet och det filosofiskt rationella perspektivet inom såväl politikens som alla andra områden.
De rättslärdas tolkningar visade visserligen stor mång-fald, då det var svårt att åstadkomma samstämmighet mel-lan de olika företrädarna för den religiösa traditionen. Men samtidigt som det kritiska tänkandets handlingsutrymme
begränsades tog auktoritetstänkandet allt större plats. De olika religiösa ledarnas tolkningar skilde sig från varandra på grund av en rad olika omständigheter. Det kunde röra sig om allt från rena teologiska bevekelsegrunder till ekono-miska, sociala och makt-/realpolitiska grunder. Oavsett vilka grunder det rörde sig om skapades en atmosfär som gav de religiösa ledarnas ijtihad och tolkning företräde före kritiskt rationellt tänkande.
I Mulla Sadras tankegångar sammanflätas al-Farabis syn på filosofkungens upphöjda ställning, som den ende vars för-nuft och rationella förmåga klarar av att leda ett samhälle, med Ibn Sinas syn på de rättslärda som de enda med insyn i den gudomliga lagen. Tillsammans lägger tankegångarna grunden för ett politiskt auktoritetstänkande, eftersom de som kan tänkas företräda och inneha den högsta politiska makten begränsas till ett fåtal. Auktoritetstänkandet be-gränsas inte enbart till den politiska idétraditionen utan omfattar långt fler områden. Det är symptomatiskt att det kritiska tänkandet i takt med auktoritetstänkandets sprid-ning trängs tillbaka.