safavidernas maktställning byggde på deras egen militära makt och de stamkrigare som fört dem till makten (qizilbashmilitären). De var inte som många av kungahusen i Europa beroende av någon jordägarklass. Något feodalt system hade inte fått möjlighet att få fotfäste i deras rike efter som safaviderna ägde lejonparten av all jordbruksmark.
Kungamakten skänkte en del av sin stora jordareal till sina militära befälhavare eller andra betrodda personer inom maktens hierarki, vilka i gengäld skulle visa sin lojalitet mot kungamakten. Den kunde när som helst beslagta jordägar-nas eller andra välbärgade gruppers egendomar för att åter-föra dem i sin ägo eller överlåta dem till andra förvaltare.
Kungamakten var följaktligen inte beroende av dessa jordä-gare och såg sig inte heller själv som representant för någon rik jordägande klass. Den ansåg sig alltså inte nödgad att vara underställda jordägare till lags eller representera deras intressen. Ekonomisk karriär kunde man således bara göra med hjälp av den världsliga maktens nåd. Den ekonomiska makten kunde följas av politisk karriär, men inte tvärtom.
Safavidernas oberoende av en mäktig jordägande adel led-de såleled-des till att led-det saknaled-des en fungeranled-de lagstiftning som var oberoende av kungamakten. I avsaknad av ett själv-ständigt rättsväsende var de enväldiga kungarnas ord enligt beprövad tradition lag. Förutom sedvanerätten var det alltså
kungamaktens syn på sakernas förhållande för tillfället som utgjorde lagen. Med andra ord fanns det ingen lagstiftning som kontrollerade kungamaktens förehavanden.
Som en viktig konsekvens av att safaviderna inte kände någon bundenhet till undersåtarna, kände dessa inte heller någon samhörighet med kungamakten. I ett samhälle utan egentlig lagstiftning ledde snabba förändringar på samhälls-toppen heller inte till några nämnvärda förändringar i sam-hället. Den huvudsakliga samhällsstrukturen fanns kvar. En enväldig kungamakts undergång ledde alltså inte heller till enväldets avskaffande.110
Relationen mellan den safavidiska kungamakten och de shiitiska rättslärda var inte skild från det övriga tillståndet i safavidernas rike. Safaviderna behövde inte hämta legitimi-tet för sin maktposition från de shiitiska rättslärda, men de ville som ovan nämnts likväl ha deras religiösa välsignelse.
Religiös legitimitet var trots allt någonting som var nödvän-digt för världsliga makthavare under detta historiska skede.
Detta kunde upphöja safaviderna till samma nivå som deras osmanska rivaler.
Shiitiska rättslärda var väl medvetna om detta och hade att välja mellan olika alternativ. Att vägra ge safaviderna den åtråvärda religiösa välsignelsen var ett alternativ, men det innebar att de skulle spela bort sin historiska möjlig-het att utöva inflytande i maktens korridorer. Det var detta som gjorde att en grupp högt uppsatta shiitiska rättslärda valde att samarbeta med den safavidiska kungamakten och därigenom skänka den religiös välsignelse. Samtidigt var de medvetna om att de inte kunde kräva allt för mycket i utbyte.
Till en början såg de shiitiska rättslärda sitt uppdrag ur ett etiskt perspektiv. Deras uppgift bestod i att mana
kunga-makten att ställa saker och ting till rätta i enlighet med isla-misk etik. De hämtade stöd för sitt agerande i begrepp som islah, att ställa saker och ting till rätta, i Koranen.111
Att agera i enlighet med begreppet islah visade sig vara någonting som kunde varieras efter hand. I tider då kunga-makten var stark och de rättslärdas handlingsutrymme be-gränsat tolkade de rättslärda islah som att de skulle förse kungamakten med etiska referensramar.
Ett exempel är de rättslärdas handlingar under den safa-vidiske kungen Abbas I (1571–1629), som under sin tid som regent 1588–1629 utvecklades till en mycket mäktig och tyrannisk kung och samlade all makt i sina händer. Han gav inte något större utrymme åt vare sig de militära befäl-havarna, de så kallade qizilbashmilitärerna, eller de shiitiska rättslärda.
Abbas I framträdde samtidigt som en starkt troende shia-muslim. Som bevis på detta företog han 1601 en pilgrimsresa till fots till den åttonde shiitiske imamens mausoleum i sta-den Mashhad i nordöstra delen av det safavidiska riket, nu-varande Iran. Trots detta markerade han tydligt att det var kungamakten som gav de rättslärda deras handlingsutrym-me, inte tvärtom. Ett exempel var när kungen med jämna mellanrum vände sig till de religiösa ledarna och krävde att de skulle förse hans politiska beslut eller militära drag med någon form av religiös legitimitet.
Vid ett tillfälle vände sig kungen till den högste shiitiske rättslärde Mirdamad (Mir Mohammad Baqer Shams al-din Mohammad Hussein Astarabadi 1560–1631)112 Kungens frå-ga gällde de soldater som stupade i krig när han var i färd med att belägra Bagdad, en stad som då var under osmanskt herravälde. Kungen ville veta vilken religiös status de
stu-pade skulle få i ett krig mot en stad med muslimsk befolk-ning. Mirdamad svarade att krig med osmaner var religiöst legitimt. Han förklarade också att de soldater som stupade i kriget skulle betraktas som martyrer, medan de som flydde från krigszonen skulle ses som desertörer och behandlas som myterister.113
Abbas I blev mot slutet av sin tid som regent svårt para-noid. Han lät bland annat mörda alla sina tre söner, då han fått för sig att de smidde planer på att undanröja honom och ta över tronen. Kungens abnorma misstänksamhet drabbade alla kategorier i samhället, däribland de rättslärda. Mirda-mad var en av dem som hamnade i onåd. När detta blev känt försökte han blidka kungen genom att försäkra honom om sin lojalitet. Mirdamad, som befarade att han skulle elimi-neras, ansökte om att få gå i en självvald exil. Han bad alltså om att få lämna safavidernas rike eftersom kungen saknade förtroende för honom. Mirdamad tillade i sitt brev att han var villig att gå med på vilka beslut kungen än fattade. Detta gällde även om kungen skrev under hans dödsdom. Mirda-mad bedyrade att han skulle förlåta kungen för ett sådant beslut. Svärdet som ska släcka mitt liv kommer att färgas rött av mitt blod, och det kommer att vittna om min eviga tacksamhet till konungen, skrev han i sitt brev.114
Mirdamads korrespondens är tydligt präglad av den peri-od i safavidernas historia då regenten var mycket mäktig och de rättslärda förhöll sig mycket ödmjuka mot kungahuset. I andra tider då kungen inte hade samma maktposition är de shiitiska tänkarnas skrifter av en helt annan karaktär. Själv förklarade Mirdamad sin ödmjuka inställning till kungen som en anpassning till rådande omständigheter. Mirdamad framhåller dock att han har försökt värna om den religiösa/
shiitiska traditionen så gott rådande omständigheter har tillåtit.115
I egenskap av rättslärd vill Mirdamad likafullt addera en religiös legitimitet till sitt agerande. Han motiverar eller rättare sagt ursäktar sin underdånighet med hänvisning till förställningsprincipen taqiyya inom shiitisk rättstradition.
Enligt Mirdamad gör denna tradition det möjligt för de rättslärda att värna om shiaislam och allmänhetens väl och ve. Det viktigaste målet är att utifrån den koranska princi-pen islah ställa saker och ting till rätta – även om det i un-dergivenhetens tid kom att betyda anpassning efter rådande omständigheter.116
I andra tider, när kungahusets maktställning vacklade, flyttade de shiitiska rättslärda fram sina positioner och fick allt större inflytande.