idén om att de rättslärda skulle spela en aktiv roll i förhål-lande till den världsliga makten inom shiitisk kontext har, som vi har kunnat se i denna bok, funnits latent i shiitisk politisk idétradition.
Tanken på att de rättslärda skulle överta rollen som världs-liga makthavare förs inte på tal förrän efter mellankrigs tiden.
Det är viktigt att lägga märke till att detta sker i ett specifikt geografiskt område, inom den utveckling som safavidernas forna rike Persien, senare Iran, genomgick. Innan dess följde de shiitiska rättslärda den maktfördelning mellan rättslärda och världsliga makthavare vars grund lades i Persien under safavidernas era på 1500-talet, alltså den period som i denna bok benämns som den islamiska mellantiden. Enligt denna modell begränsades de rättslärdas jurisdiktionsområde till den sociala omsorgen, rättsväsendet och utbildningsområ-det. De shiitiska rättslärda höll fast vid denna modell i över 460 år, det vill säga från 1501 fram till 1963.
De hade många tillfällen att göra anspråk på den politiska makten före 1960-talet, men ställde aldrig något sådant krav till de världsliga makthavarna. Som vi kunnat se avstod de från ett sådant maktanspråk under safavidernas era oavsett om safavidkungarna var mäktiga eller om de var svaga och oavsett om de följde de religiösa lagarna eller inte.
I själva verket intog de religiösa rättslärda en politisk ställ-ning som närmast skulle beskrivas som amoralisk, i den
bemärkelsen att de skilde mellan privat och offentlig mo-ral och inte brydde sig om kungamaktens överträdelser av de islamiska etiska och moraliska regelverken på det privata planet. Det var således inte kungamaktens följsamhet in-för islamiska/shiitiska etiska normer och levnadsregler som hade högsta prioritet för dem. Det viktigaste var stabiliteten och tryggheten i samhället, samt att kungamakten förband sig att värna om shiaislam som statsreligion. På samma sätt visade de rättslärda inte några världsliga maktambitioner under 1800-talet då den persiska centralregeringen under qajardynastin (1779–1925) var som svagast.
Inte ens när det religiösa ledarskapet hamnade på direkt kollisionskurs med det qajariska kungahuset i Persien förde de fram något sådant krav. Ett exempel är konflikten kring tobakskoncessionen i början av 1890-talet då engelsman-nen major G.F. Talbot fick monopol på inköp, förädling och försäljning av all tobak i Persien, mot att årligen betala 15 000 pund och 25 procent av nettovinsten till qajarkungen Naser al-Din Shah. Koncessionen gav under de följande två åren upphov till en utbredd opposition mot kungen och mot vad som uppfattades som ”främlingsväldet”. Kungens åtgärd väckte stor indignation bland köpmännen som på detta sätt utestängdes från tobakshandeln på den inhemska markna-den, där det utländska tobaks bolaget hotade deras ekono-miska intressen.
Köpmännen protesterade, och eftersom deras vädjanden till kungahuset hade varit förgäves vände de sig till de shii-tiska rättslärda. Den dåvarande högste shiitiske rättslärde storayatollan Mirza Shirazi (1814–1896), som hade sitt säte i staden Najaf i dagens Irak, skrev till kungen och klagade över att han hade gett främmande stater och företag
företrä-de före inhemska köpmän. Storayatollan krävföreträ-de att tobaks-koncessionen skulle annulleras, men svaret från kungens sändebud var att avtalet med engelsmännen var bindande och att det var omöjligt att upphäva det. Den högste andlige ledarens svar på detta var att om kungen inte förmådde göra det så skulle han personligen och med Guds hjälp annullera koncessionen. Det blev en mycket kännbar maktdemonstra-tion från den högste shiitiske rättslärdes sida.
Storayatollan utfärdade en fatwa som låg i linje med vad vi idag skulle beskriva som civilt motstånd genom social ohörsamhet och ickevåld. I sin fatwa manade han till boj-kott av tobaksprodukter genom att förbjuda de rättrogna shiiterna att använda tobak. Fatwan var mycket koncis, men dess symbolvärde var desto större. I fatwan skrev stor ayatollan att allt bruk av tobak var att betrakta som en stridshandling mot den dolde shiitiske imamen al-Mahdi.
I praktiken innebar fatwan att storayatollan belade bru-ket av tobaksprodukter med ett religiöst förbud. Det var det religiösa symbolvärdet som gjorde att fatwan fick så stort genomslag hos den shiamuslimska allmänheten. Han manade inte till våld mot vare sig engelsmännen eller de persiska myndigheterna. Storayatollans fatwa och tobaks- abstinensen ledde till omfattande civila protester mot kungahuset och främlingsväldet. Basarerna, som var navet i ekonomin, genomförde generalstrejker och det ordnades omfattande massprotester.
År 1892 gav kungen vika och annullerade koncessionen, varefter storayatollan skickade ett telegram till honom och tackade honom för att ha uppfyllt sina åtaganden som kung för en shiitisk nation. Han avslutade telegrammet med att be till Gud för kungens hälsa och välbefinnande.167
Det faktum att storayatollan inte gjorde anspråk på att ta över makten och att han inte ställde krav på kungens avgång visar på ett tydligt sätt att idén om att de rättslärdas över-tagande av den världsliga makten inte fanns på kartan.
Fatwan mot tobakskoncessionen utlöste dock ett länge uppdämt missnöje med den enväldige kungens vanstyre och de europeiska staternas och företagens inblandning i rikets ekonomi.
Kravet på de rättslärdas maktövertagande kommer först en bit in på 1900-talet och det sker under specifika om-ständigheter. Storayatollan Shirazi följde på 1890-talet den tradition som hans föregångare hade lagt grunden till re-dan i början av 1500-talet i den så kallade parallella styrel-seformen. Under en tid då kungamakten var försvagad och när den på ett uppenbart sätt satte främmande makters in-tressen före den nationella grep storayatollan visserligen in för att tillrätta lägga kungamaktens politik, men han nöjde sig med detta. Han ville inte utmana makten, bara värna om nationens intressen gentemot främmande makter samt påminna kungen om hans skyldigheter att skydda allmän-hetens intressen.
De rättslärda agerade principiellt som ett ”jordens salt”
för att motverka korruption och maktmissbruk bland över-heten. Detta innebar att de förbehöll sig rätten att ha syn-punkter på de världsliga makthavarnas förehavanden och tog sig rätten att ingripa när behov uppstod. Längre än så sträckte sig inte deras maktambitioner.
Den lyckade ickevåldsaktionen mot kungahuset och de ut-ländska företagen gjorde att de shiitiska rättslärda blev än mer medvetna om den potentiellt mycket stora makt som de innehade. Händelserna kring tobaksmonopolet blev
start-punkten för en rad andra drag från de shiitiska rättslärdas sida varigenom de flyttade fram sina positioner ännu mer.
Dit hör en grupp rättslärdas stöd för införande av konsti-tutionella reformer som diskuterades allt intensivare under slutet av 1800-talet i muslimska länder.