på det politiska tänkandets område skiljer sig Mulla Sadra inte nämnvärt från tidigare muslimska filosofer. Hans föreställningar ligger i linje med al-Farabis och Ibn Sinas syn på människan som en social varelse vilken står i beroende-ställning till andra människor. Han ser på samhället som en nödvändig inrättning. Han hävdar att människor behöver samarbeta med varandra för att upprätthålla sociala relatio-ner, och fördela arbetet för att kunna klara sig.23
I likhet med tidigare filosofer framhåller han att män-niskor i första hand har sina egna särintressen inför ögonen och att avsaknaden av lag och en fungerande ordningsmakt oundvikligen leder till att människor kränker varandras rät-tigheter. Det mänskliga samfundet kommer då att domi-neras av kaos, mord och otrygghet där den starkes rätt blir normgivande. Detta är ett tillstånd som hindrar människo-släktet från dess viktigaste uppgift, det vill säga att tillrygga-lägga vägen mot sanningen, mot Gud.24
Mulla Sadra söker bakgrunden till människornas fallen-het för tyranni – och för att inte respektera varandras frifallen-het och rättigheter – i det faktum att människan till skillnad från alla andra varelser av Gud försetts med förnuft och fri vilja. Dessa egenskaper hos människan gör att hon agerar på ett oförutsägbart sätt. Ingen kan förutspå hur människor kan agera vid likartade eller skilda förhållanden.
Han framhåller att man måste ta människans fria vilja för
given, och acceptera att hon är en förnuftsstyrd varelse. An-nars skulle hela tanken med att skicka gudomliga profeter ha varit förgäves. Att Gud har sänt profeter och religioner för människans vägledning beror på att Gud vill erbjuda män-niskan ett gott alternativ som hon kan välja att följa.25
Mulla Sadra var samtida med fem safavidiska kungar – Tahmasp I, Ismael II, Mohammad Khodabandeh, Abbas I och Safi I – och följde på nära håll utvecklingen under deras respektive regeringstid. Han hade inga höga tankar om de sittande safavidiska kungarna, utan ansåg att de misskötte sitt uppdrag.
I sin diktsamling ger han en mycket dyster bild av safavi-dernas era. Han beklagar sig över deras falskhet då de ville få omvärlden att tro att de följde den shiitiska lagen, medan de i sina palats och i sitt privatliv bröt mot de grundläggande religiösa normerna.26 I en annan dikt beskriver han tillstån-det i safavidernas rike som att förnuftet och tillstån-det kultiverade livet har mist sin ställning. Han skriver att han gråter floder över det miserabla tillståndet och att han brinner inombords över missförhållandena i sin samtid.27
Hans idéer om den optimale härskaren som ska skapa lag och ordning i samhället är påfallande lika al-Farabis och Ibn Sinas. Till en viss del påminner hans idealbild av härskaren om filosofkungen hos al-Farabi. Det är en härskare som har en bred kunskapsbas och han använder samma metafor för härskaren som al-Farabi: han jämför den optimale härska-ren med en läkare som har alla nödvändiga kunskaper som behövs för att bota de sjukdomar som drabbar ett samhälle.
I hans tankevärld är ett dysfunktionellt samhälle ett sjukt samhälle som behöver en läkares expertkunskaper för att kunna bli friskt.28
Till skillnad från al-Farabi, som ger förnuftet och filosof-kungen med deras breda kunskaper en central roll, följer Mulla Sadra i Ibn Sinas fotspår när det gäller frågan om vem som är bäst skickad att styra samhället. I likhet med den se-nare anser han att de rättslärda är bäst lämpade att ta på sig läkarrollen. De expertkunskaper som Mulla Sadras optimale härskare behöver hämtas från religionen och den religiösa lagen. Det är utifrån detta som han anser att de shiitiska rättslärda, med sin förmåga att tolka de religiösa lagarna, är lämpliga att styra över riket.
Efter profeten och de shiitiska imamerna och medan man väntar på den tolfte imamens återkomst är det sålunda, enlig Mulla Sadra, de rättslärda som ska ges den vägledande rollen inom den världsliga politikens område.29 Han framhåller i likhet med Ibn Sina att den gudomliga lagen är den bästa grunden för ett samhällsbygge.
För att understryka de rättslärdas betydelse och den re-ligiösa lagens relevans skriver Mulla Sadra att politik utan religion är som en kropp utan ande.30 Han skriver att de världsliga och religiösa förhållandena i samhället inte kom-mer till sin rätta ordning förrän det finns en religiös ledare, en imam/en mujtahid, som människorna kan följa och få väg-ledning av. Behovet av en sådan ledare är viktigare än mat och kläder, skriver Mulla Sadra.31
Detta ska ses som en kritik mot dem som vill skilja mellan religion och politik. En del så kallade filosofer tror att det inte föreligger någon skillnad mellan religion och politik, skriver Mulla Sadra, och tillägger att ”den gudomlige Pla-ton” har påpekat det felaktiga i deras påstående.32 Religio-nens utgångspunkt är politikens slutmål, menar han: det är religionen som skapar de förutsättningar som hindrar
män-niskan från att störta ner i avgrunden, och från att förslavas under sina begär och sin vrede.
Politiken måste således följa religionen. Förhållandet mel-lan politikens företrädare och de religiösa företrädarna be-skriver han som relationen mellan tjänaren/slaven, ’abd, och hans mästare/ägare, mawla.33
Problem uppstår när tjänaren/slaven, politikens företrä-dare, börjar gå sina egna vägar, menar Mulla Sadra och mar-kerar på så sätt att förnuft och religion inte är likvärdiga.
Ytterst är detta en tydlig markering mot den filosofiska idé-tradition som företräddes av al-Farabi. Denne gav förnuftet ett övertag då han ville finna ett rationellt rättesnöre i för-hållande till religiösa föreställningar.