det mest intressanta med Sabzevaris bok är idén om den sekulära grunden för världslig makt. Han inser det omöjliga i att förverkliga de shiitiska politiska idealen under rådande omständigheter i safavidernas rike, under den tid shiiterna väntar på den dolde imamen al-Mahdis återkomst.
Men istället för att insistera på att makten ska tillfalla de rättslärda väljer han en annan och redan beprövad modell med gamla anor i muslimsk politisk idéhistoria, nämligen furstespeglarnas realpolitiska och pragmatiska modell som kretsar kring maktbevarandets problematik. I väntan på den dolde imamen al-Mahdi – i en tid då tolvimamitiska shiiter för första gången i sin historia fick leva och verka i ett rike där shia var statsreligion – vänder han sig direkt till kunga-makten och talar om för dem hur de bäst bevarar kunga-makten.
Det är utifrån det perspektivet man ska förstå hans återkom-mande tal om vikten av kungens rättvisa och rättrådighet.
Sabzevari för inga teoretiska diskussioner kring rättvisan, utan fokuserar på dess betydelse eller nytta för kungen själv.
Han börjar med att tala om för kungen att rättrådigheten gör att Gud blir nöjd med kungen och att han blir garante-rad en säker plats i pagarante-radiset. Men rättrådigheten ger också kungen världsliga fördelar som att han får ett gott eftermäle.
Den kanske viktigaste världsliga nyttan är att undersåtarna blir nöjda med kungen och kommer att be för hans hälsa och
för att han ska sitta på tronen under lång tid. De kommer också att bistå kungen i stärkandet av hans grepp om mak-ten, genom att betala skatter till statskassan – vilket i sin tur leder till större välfärd i riket.47
För att ge tyngd åt sina uppmaningar förankrar Sabze-vari sina råd i Koranen, profetens uttalanden, de shiitiska imamernas uttalanden, filosofernas uttalanden samt korta och långa historiska exempelberättelser. De senare var ett stående inslag i den genre där furstespeglar ingick. Exempel-berättelserna hade en normativ funktion med vars hjälp man projicerade idealtillståndet långt tillbaka i historien. Det var inte sanningshalten i dessa berättelser som var mest viktig.
Deras huvudsakliga funktion var att få de enväldiga makt-havarna att inse hur de bäst skulle hantera maktbevarandets problematik. De skulle förmås att överge den enda metoden de själva kände till, det vill säga att bruka våld och utsätta alla i riket för förtryck.
Man försökte helt enkelt väcka tyrannens intresse genom att få honom att inse det kausala i situationen: att värnande om undersåtarnas välbefinnande i längden skulle tjäna ho-nom själv. Om makthavarna insåg detta, skulle de få sitta vid makten under en längre tid, samtidigt som hotet mot dem skulle minimeras.
Utåt framstår Sabzevaris furstespegel som en handbok i hur kungen bäst ska styra ett rike i enlighet med shiaislams traditioner. I själva verket kretsar hela boken kring ett enda problem, nämligen maktbevarandets problematik. Han skiljer mellan den goda/framstående härskarmakten, salta-nat fazila, och den bristfälliga/ofullständiga härskarmakten, saltanat naqisa. Den främsta skillnaden mellan dessa är att makthavarna i den första modellen är rättrådiga och arbetar
för allmänhetens bästa, medan den andra modellen präglas av avsaknad av rättvisa.
Sabzevari framstår som en representant för en mer sekulär politisk idétradition men hans idéer ska samtidigt ses i lju-set av den förnuftsbaserade teologiska skolbildning som for-mades under safavidernas era inom shia. Skolan gick under beteckningen Isfahanskolan, då merparten av de rättslärda som hade kommit till safavidernas rike fanns i deras huvud-stad Isfahan. Den banade väg för nya sätt att argumentera inom olika områden. (Mer om Isfahanskolan senare).
Man ska dock inte tro att de sekulära argumenten gjorde Sabzevaris eller andra shiitiska teologers tänkande fritt från det religiösa språkbruk som präglade all intellektuell tanke-verksamhet under denna period. När han exempelvis skriver om de bästa respektive sämsta människorna inför Gud på domens dag får den rättrådige och den grymme härskaren utgöra sinnebilden för dessa motsatser. Han nöjer sig inte med att beskriva de belöningar och bestraffningar som dessa härskartyper möter efter sin död, utan räknar också upp konsekvenserna för kungen i detta jordeliv. 48
Men för att kungen ska lyckas bli en rättrådig och där-med långlivad härskare och uppnå fördelar både i jordelivet och paradiset, måste han vinnlägga sig om undersåtarnas väl och ve genom att inhämta rapporter om deras förhål-landen från rikets alla hörn. Han måste bestraffa dem som utsätter undersåtarna för grym och orättfärdig behandling, även om det gäller hans närmaste ämbetsmän och betrodda lokala makthavare. Kungen måste vissa dagar hålla öppet hus så att alla undersåtar utan problem kan föra sin talan inför honom personligen. Han måste också vara arbetsam, undvika lättja, hålla sig på avstånd från jasägare och fjäskare
samt utse betrodda och rättrådiga medarbetare som ska se till att allt går rätt till.49
Till skillnad från ett filosofiskt perspektiv, där rättvisa är den främsta grundstenen i tillvaron, är Sabzevaris syn på rättvisa och rättrådighet instrumentell. I enlighet med den idétradition som präglade hans litterära genre hjälper rätt-rådigheten härskaren att sitta säker vid makten samtidigt som den är till godo för allmänheten.
För säkerhets skull räknar Sabzevari upp olika kategorier av människor som kungen måste bemöta utifrån lagliga och etiska grunder för att behålla deras tillit och sin egen makt.
Bland dessa finns allt från kungens närmaste krets – det vill säga hans föräldrar, barn, släktingar, hustrur, grannar, slavar och tjänare – till dem som går under beteckningen allmänhe-ten. Sabzevari diskuterar i samma anda kungens relationer till en viktig samhällsgrupp som han väljer att kalla pennans folk.
Dit räknar han shiitiska rättslärda, domare, läkare, astrologer och diverse hovdignitärer och lekmän som försörjer sig på sina kunskaper. Han vill också att kungen ska hålla sig väl med militären, köpmännen, adeln, hantverkarna, bönderna, dem som samlar in skatterna liksom dem som sköter inrikes- och utrikespolitiken och underrättelseverksamheten.50
Den bild som reflekteras i Sabzevaris furstespegel i fråga om den ideale kungen är sammanfattningsvis en auktoritär härskare som av ren och skär egennytta lägger band på sin auktoritet.