genom att sätta en så okritisk och stor tillit till den världsliga maktens företrädare och förvänta sig att denne ska leverera svaret på de olösta frågorna öppnar al-Shafii än mer för auktoritetstänkande. Lydnaden mot världsliga makthavare jämställs nu med lydnad mot Gud och profeten Muhammed.
Även om han kan hämta stöd för lydnad mot makthavarna i den citerade versen säger Koranen ingenting om vägen till makt, vilka personer som kan tänkas ingå i gruppen makt-havare eller vilka egenskaper dessa ska ha. al-Shafii kan inte hitta något svar på dessa frågor i profetens tradition vilken inte heller säger så mycket om de världsliga makthavarnas egenskaper eller ur vilken grupp de bör hämtas.
Det enda han kan finna i profetens tradition gäller ett ut-talande tillskrivet Muhammed där han skulle ha sagt att le-darskapet ska hämtas hos Quraysh.70
Inte heller detta uttalande är till någon större hjälp. Det kan nämligen bara tolkas som ett stöd för tanken att Korversen om ”dem bland er vilka myndighet och ansvar an-förtrotts” skulle syfta på världsliga makthavare som musli-merna är tvungna att lyda. Uttalandet ger dock inte någon vägledning i fråga om vem bland den stora grupp av män-niskor som tillhör Qurayshstammen som är lämplig för pos-ten som världslig ledare. Då al-Shafii inte kan hämta något
svar i vare sig Koranen eller profetens tradition i denna fråga söker han stöd hos de två första generationerna av troende muslimer, sahaba, och deras uttalanden om den optimale världslige ledaren. Med tanke på att det rör sig om otaliga uttalanden krävs ändå någon utifrån tillagd konsensus kring de egenskaper som de världsliga makthavarna måste ha.
al-Shafii tycks alltså ha svårt att hitta stöd i islams ur kunder för sin uppfattning att man ska visa lydnad mot världsliga le-dare. Han söker då detta stöd i form av konsensus bland en grupp troende som levde under islams tidiga historia. Den enda anledningen till att al-Shafii sätter de första två gene-rationernas föreställningar före den fria och förnuftsbaserade tolkningstraditionen är att de två första generationernas tolk-ningar tillkom under direkt påverkan av profeten och utan några mellanhänder.71 Dagens salafister som går i al-Shafiis fotspår avfärdar på samma sätt dagens muslimska tänkare och deras förnuftsbaserade argumenteringar. De söker i lik-het med sin lärofader sina förebilder bakåt i tiden.
Det som enligt denna riktning gör de första två generatio-nernas tolkningar mer värdefulla än dagens tänkares tolk-ningar är således denna grupps nära kontakter med profeten, själv mottagare av en gudomlig uppenbarelse. Det råder dock inte någon samstämmighet kring vem som kan inkluderas i gruppen ”de två förstagenerationerna av sahaba”. Medan en del sunnitiska tänkare nöjer sig med att personen ska ha levt samtida med profeten, anser andra att personen i fråga måste ha haft nära kontakter med profeten och följt honom från nära håll. Trots denna oenighet om vilka egenskaper man ska ha för att ingå i denna exklusiva grupp, råder det konsensus i frågan om att deras tolkningar och uttalanden kan ligga till grund för rättstolkningen.
Kritiken mot al-Shafii går ut på att han sätter sådana fak-torer som att någon ska ha levt samtidigt som Muhammed före det kritiska tänkandet. Detta är ett tydligt utslag av auk-toritetstänkande. Varken de första generationerna av musli-mer eller några andra uttolkare kan ju i praktiken frigöras från sina samtida sociala strukturer eller sina kulturella, po-litiska, ekonomiska och historiska referensramar. Till detta tillkommer de lokala stamtraditioner och idéströmningar med härkomst ur andra religiösa eller kulturella traditioner som påverkar dem.
al-Shafii går inte heller in på det faktum att det finns en rad motstridiga uttalanden från de två första generationer-nas företrädare. För honom räcker den samstämmighet som de första två generationerna kunde komma fram till inom rättsliga, politiska och ekonomiska frågor. Samtidigheten med profeten gör som ovan nämnts att deras uppfattningar går före andra generationers eller samtida tänkares uppfatt-ningar. Detta innebär att så länge det finns något uttalande från de första generationerna i någon specifik social, eko-nomisk, kulturell eller politisk fråga ligger detta i vägen för förnuft och rationella argument.72
Den egyptiske muslimske tänkaren Nasr Hamed Abu Zayd (1943–2010) är mycket hård i sin kritik av al-Shafii.
Han anklagar honom för att avfärda tänkandet med hjälp av ett bristfälligt tänkande. Hans främsta kritik mot såväl al-Shafii som dagens salafister är att de söker efter de världs-liga frågornas svar i religionen. På dessa områden ska man med stöd av den islamiska traditionen istället använda sig av förnuft, empirisk kunskap och vetenskap, menar Abu Zayd.
Detta sätt att hantera världsliga frågor är enligt Abu Zayd ett vedertaget förhållningssätt.73
Distinktionen mellan världsliga och religiösa och andliga frågor rubbades på ett abrupt sätt genom den tradition som al-Shafii lade grunden för, då han ansåg att Koranen skulle användas som primärt fundament för att ge svar på alla frå-gor. Abu Zayd karakteriserar detta som att inkräkta på om-råden som i själva verket borde skiljas från varandra, men framför allt som ett sätt att blockera ett slags tänkande med hjälp av en annan tankeverksamhet.74
Detta tänkesätt bottnar, enligt Abu Zayd, i al-Shafiis tanke gångar om att Koranen är en kunskapens och san-ningens källa som kan ge svar på alla frågor. Det är emeller-tid inte alla som har tillgång till dessa sanningar. Koranens komplexitet och det arabiska språkets svårartade omfattning riklighet gör att det mödosamma arbetet med att förstå och tolka Koranen enbart är reserverat för lärda människor med en specifik bakgrund. Det krävs sålunda en homo arabicus med djupa kunskaper i islam, det arabiska språket och ara-bisk kultur och mentalitet.75