sabzevari ocH Hans furstespegel var en del av en ny po-litisk och religiös diskurs som ursprungligen formades un-der 1500-talet i safaviun-dernas Persien. Den tillkom efter att den safavidiske kungen Shah Ismail I (1487–1524) utropat shiaislam som statsreligion i det safavidiska riket och under sin tid på tronen (1501–1524) bjöd in högt uppsatta shiitiska rättslärda till sin huvudstad Isfahan. Dessa shiitiska lärda levde under osmanskt herravälde i Levanten, framför allt i det bergiga området i dagens Libanon.
Den safavidiske kungens syfte med att bjuda in de shiitiska rättslärda till sin huvudstad var att han ville få deras religiösa välsignelse för sin maktställning. Han var väl medveten om att han inte kunde få någon motsvarande legitimitet från sunnitiskt håll, då de högsta sunnitiska rättslärda var lojala mot osmanerna. I gengäld skulle de shiitiska rättslärda få hans beskydd att bedriva sin religiösa verksamhet utan räds-la för repressalier från de sunnitiska makthavarna.
I praktiken sneglade safavidkungarna mot utvecklingen i osmanernas rike och ville kopiera dessa sina rivalers hie-rarkiska modell. Osmanska sultaner betraktade sig inte bara som världsliga makthavare, utan gjorde också anspråk på att axla profetens mantel. De safavidiska kungarnas önskan att få de rättslärdas välsignelse gick ut på att de skulle få samma status som de osmanska rivalerna.
Det var inte bara de safavidiska härskarna som behövde
stöd från de shiitiska lärda. Beroendet var ömsesidigt. Osma-nernas utbredning och shiafientliga politik hade lett till åter-kommande mord- och plundringsräder mot shiiter. Många gånger hade dessa angrepp välsignats av sunnitiska rättslär-da. Shiiternas svåra situation gjorde att safavidernas inviter framstod som oemotståndliga för de shiitiska lärda. Under safavidernas herravälde skulle de inte bara få skydd från os-manernas och sunniternas terror. Där öppnade sig också ett gyllene tillfälle att värna om den shiitiska minoriteten, ut-veckla den shiitiska teologin och dessutom vara delaktig i att för första gången i historien förvalta ett shiitiskt rike.
Det var emellertid mycket svårt eller rentav omöjligt för de shiitiska rättslärda att tillerkänna safavidkungarna en po-sition liknande de osmanska sultanernas. Det skulle strida mot den grundläggande tolvimamitiska föreställningen om den dolde imamens återkomst. De kunde dock sträcka sig så långt att de bekräftade det något kontroversiella påståendet att safavidkungarna var ättlingar till de shiitiska imamerna och ytterst till profeten själv. Safavidkungarnas legitimitet vilade därmed inte bara på militär makt utan också på deras släktskap med profeten och hans ättlingar.
Visserligen övergav de rättslärda aldrig sin grundläggande uppfattning om den tolfte shiitiske imamen al-Mahdi, som enligt shiitisk tro lever i det fördolda alltsedan 800-talet, el-ler dennes rätt till makten. Men istället för en utopisk och världsfrånvänd inställning intog de rättslärda en mer prag-matisk hållning: de förklarade att safavidkungarna skulle betraktas som rättrådiga härskare som arbetade för shia-islams och shiiternas bästa. De rättslärda samarbetade sedan med safavidkungarna i enlighet med den så kallade paral-lella styrelseformen. Den innebar att den safavidiske kungen
skulle styra riket parallellt med de shiitiska rättslärda, vilka således tilldelats en del maktbefogenheter. Välsignelsen var dock villkorlig och gällde så länge safavidkungarna försva-rade shiaislam.
Överenskommelsen gick ut på att de rättslärdas och kunga-maktens domäner skulle skiljas åt och att de inte skulle in-kräkta på varandra. Maktfördelningen innebar att de rätts-lärda hade rätt till ledarskap i religiösa, rättsliga och sociala frågor. Deras befogenheter omfattade utfärdande av fatwa, rätten till tolkning av religiösa frågor och rätten att fungera som en varnande röst i samhället. Det senare innebar att de skulle kunna erinra makthavarna och allmänheten om religiösa grundprinciper, som att påbjuda det tillbörliga och förbjuda det otillbörliga.
De rättslärda skulle också bedriva såväl privat som of-fentlig religiös vägledning. I detta ingick allt från att sprida kunskap om shiaislams läror till att leda fredagsbönen, ta hand om rättsliga frågor, utdöma bestraffningar utifrån re-ligiös lagstiftning, ta hand om utbildning, ansvara för social omsorg samt en rad andra sociala frågor. Det sociala ansva-ret inkluderade omsorgen om exempelvis föräldralösa barn, omyndiga som förlorat sina vårdnadshavare, förståndshandi-kappade, människor som hamnat på ekonomiskt obestånd och så vidare.
Övriga frågor och särskilt sådana världsliga frågor som försvar, utrikespolitik, handel, prissättning på varor och tjänster med mera överläts åt kungamakten.
Det är viktigt att understryka att det var safavidkungarna som höll i taktpinnen. Initiativet till att inbjuda de rättslär-da att bli delaktiga i den parallella styrelseformen kom från safavidkungarna och inte tvärtom. Safavidkungarna agerade
alltså ur en styrkeposition och det gav dem manöverutrymme att bestämma hur samarbetet skulle se ut.
De rättslärdas delaktighet i maktutövandet grundades på deras erkännande av kungamaktens auktoritet. Men bero-endet var ändå ömsesidigt: kungamakten behövde de rätts-lärdas välsignelse, medan de rättslärda var i behov av den säkerhet och trygghet som safaviderna kunde erbjuda dem.
Ännu en sammanhållande faktor var att parterna hade ge-mensamma sunnitiska fiender bortom det shiitiska rikets landsgränser, osmanerna i väst och uzbekerna och andra sunnitiska grupper i öst.