A RVET FRÅN D ESCARTES

Merleau-Ponty dog 53 år gammal under läsningen av Descartes

Dioptrik. Dialogen med Descartes har följt hans tänkande från La structure du comportement till Ögat och anden. Han återkommer gång på

gång till kritiken av de cartesianska dualismerna. Samtidigt står avsändaren själv i skuld till denna tradition och kritiken kommer från dess insida. Han ställer själv den retoriska frågan: ”Är ni eller är ni inte cartesian? Frågan har inte mycket mening, eftersom de som avfärdar det ena eller det andra hos Descartes endast gör det på grunder som har Descartes att tacka för mycket.”428 _{Kritiken av} Descartes handlar inte om att avfärda ett annat tänkande, utan om att avtäcka och överkomma de inre motsättningarna som implicit ryms i det egna tänkandet.429 _{Merleau-Ponty låter sitt tänkande ta spjärn i} Descartes dualismer, samtidigt som inte ens Descartes tillskrivs dessa dualismer.430 _{Inte ens Descartes, skriver han, placerade själen i}

428 _{Signes, s. 17: ”Etes-vous ou n’êtes-vous pas cartésien? La question n’a pas grand}

sens, puisque ceux qui rejettent ceci ou cela dans Descartes ne le font que par des raisons qui doivent beaucoup à Descartes.”

429 _{Det är otvetydigt att Descartes var en viktig influens för Merleau-Pontys tanke,}

ändå är denna influens relativt underutforskad. Till viss del beror detta på hans sätt att skriva, där influenser ofta maskeras under skrivandet, och de som står honom närmast är de som skrivs ut minst explicit. Några undantag är Saint Auberts Le scénario cartésien, op. cit. och Vincent Peillots Le Cogito tacite, Le Bord de l’eau, Latresne, 2004. Det senare verket fokuserar framför allt på La structure du comportement och de tidigare texterna. Saint Aubert tar istället ett helhetsgrepp och skildrar ett cartesianskt scenario som skär genom Merleau-Pontys filosofi från de första till de sista texterna, ett scenario av tysta stölder och explicita angrepp på det cartesianska tankegodset. Se Saint Aubert, Le scénario cartésien, op. cit., s. 241: ”Le scénario cartésien qui traverse de bout en bout l’œuvre de Merleau-Ponty nous oblige à dépasser la bipartition habituelle entre premiers et derniers écrits, entre phénoménologie de la perception et ontologie de la chair, pour retrouver la constance d’un certain nombre d’enjeux critiques, qui eux-mêmes dessinent les contours d’une intention philosophique.”

430 _{Se även PM, s. 158: ”Personne donc n’a jamais osé mettre vraiment l’âme dans le}

corps comme le pilote en son navire, ni faire du corps un instrument” och vidare i Causeries 1948, s. 47: ”Il y a tout chez Descartes, comme chez tous les grands philosophes, et c’est ainsi que lui qui avait rigoureusement distingué l’esprit du corps, il lui est arrivé de dire que l’âme n’était pas seulement, comme le pilote en son navire, le chef et le commandement du corps, mais plutôt qu’elle lui était très étroitement unie, tellement qu’elle souffre en lui, comme on le voit bien quand nous disons que nous avons mal aux dents.” Se vidare ”Un inédit de Maurice Merleau-Ponty”, op. cit., s. 39: ”Comme Descartes encore l’avait profondément dit, l’âme n’est pas seulement en son corps comme le pilote en son navire, elle est jointe au corps tout entier, - il est

kroppen som kaptenen i sitt skepp: ”Descartes visste det mycket väl eftersom han i ett berömt brev till Elisabeth skiljer kroppen, sådan den uppfattas i det dagliga livet, från kroppen, sådan den uppfattas av förståndet.”431

De cartesianska tudelningar som han kritiserar är dualismerna mellan kropp och själ, res cogita och res extensa, medvetande och utsträckning. Åtskillnaden är mest hårddragen i Le monde: där beskrivs ett genomskinligt medvetande i motsättning till en ogenomtränglig utsträckning.432 _{Det är i detta verk som Descartes formulerar sin fysik,} en fysik vars grundpelare är att världen saknar tomrum.433 _I traditionen från Descartes förvisas därmed intet ur metafysiken och tomrummet ur fysiken.434 _{Den cartesianska fysiken var dominerande} fram till Pascal bekräftade tomrummets fysiska existens genom att upprepa Torricellis experiment med kvicksilver. 435 _{Detta satte} Descartes fysik i fråga och de vetenskapliga motsättningarna mellan Descartes och Pascal speglar deras ontologiska. Den ontologi som skrivs fram i Pascals tänkande är en dialektik mellan vara och intet,

tout entier animé, et les fonctions corporelles contribuent toutes pour leur part à la perception des objets dont la philosophie pendant longtemps a fait un pur savoir”.

431 _{PP, s. 241 (sv. övers. s. 177): ”Descartes le savait bien, puisqu'une célèbre lettre à}

Elisabeth distingue le corps tel qu'il est conçu par l'usage de la vie du corps tel qu'il est conçu par l'entendement.” Merleau-Ponty avser Descartes brev till Elisabeth, 28 juin 1643, AT bd. III, s. 690.

432 _{René Descartes, Le monde de Mr Descartes ou le traité de la lumière et des autres principaux}

objets des sens. Avec un discours du mouvement local, et un autre des fièvres composez selon des principes du même auteur, Paris, 1664. Descartes skrev Le monde1632-33, men då han var i färd med att avsluta den, fick han kännedom om att Galilei dömts för ”Dialog om de två världssystemen”. Då Descartes 1634 fick en kopia av Galileis verk, såg han riskerna med att publicera sitt eget verk eftersom även han försvarade en heliocentrisk världsbild och valde att avstå från att publicera Le monde. Verket gavs istället ut postumt 1664. 1637 publicerades Descartes Avhandling om metoden, som ett förord till hans övriga naturvetenskapliga verk La Dioptrique, Les Météores och La Géométrie.

433 _{Se Le monde, op. cit., s. 37 f samt kap. III och IV.}

434 _{Ibid., s. 76 kap. VI. I förvisandet av tomrummet bekräftar den cartesianska fysiken}

den då förhärskande aristoteliska fysiken där naturen anses ’sky’ tomrummet. Samtidigt kritiserar Descartes Aristoteles: då vinet i en tunna inte rinner ut genom den nedre öppningen så länge den övre är stängd, så ”är det att tala oriktigt att säga, som man gör i vanliga fall, att detta beror på fruktan för tomrum” (Descartes, Le monde, s. 40 f). För det första så har vinet ingen själ som skulle kunna uppleva tomrummet och för det andra så är tomrummet endast en chimär: ”Men man borde snarare säga att det inte kan lämna tunnan därför att det utanför är lika fullt som det kan vara, & att den luftdel vars plats det skulle uppta om det rinner ner, bara kan finna någon annan eller sätta sig i vila i Universum, om man gör en öppning i tunnans övre del, genom vilken denna luft cirkulärt kan återgå till sin plats.”Se Le monde, op. cit., s. 40 f.

435 _{Evangelista Torricelli (1608-1647) var en italiensk vetenskapsman som påvisade}

förekomsten av vakuum 1643 genom ett experiment med kvicksilver, vilket upprepades och bekräftades av Pascal 1646, som publicerade Expériences nouvelles touchant le vide, P. Margat, Paris, 1647.

samtidigt som Pascal var den som bokstavligen återinförde tomrummet i fysiken.436

På samma sätt som Pascal omprövade Descartes fysik genom att bevisa tomrummets existens vill Merleau-Ponty införa ett tomrum i den cartesianska ontologin. I motsats till den cartesianska traditionen söker Merleau-Ponty tänka varat i förhållande till icke-varat och det synliga i sitt beroende av det osynliga. Det handlar om att formulera en ontologi som visar hur det osynliga ger den synliga världen dess djup, där skuggorna inte står i motsättning till det synliga utan ger det en relief utan vilken det inte skulle kunna framträda. Han gör detta på samma gång i strid med och med stöd i Descartes tänkande. Merleau- Ponty framhåller att samme Descartes som åtskiljer dualismer även ger oss verktygen för att tänka deras förening:

Samme Descartes som skiljer så väl mellan det som lyder under den rena fattningsförmågan och det som hör till livets erfarenheter, är samtidigt på väg att skissera programmet för en filosofi vars huvudtema är sammanhållningen mellan ordningarna som han åtskiljer.437

När Merleau-Ponty använder sig av naturvetenskapliga exempel för att kritisera den cartesianska traditionen för dess idealism, så ansluter han sig till Descartes strävan. Även för Descartes var det vetenskapliga skildrandet av världen förbundet med det filosofiska och Merleau-Ponty delar Descartes metod när förklaringsmodeller och tankar från fysiken överförs till metafysiken, där kroppens materiella dimensioner tänks samman med dess förening med själen på ett djupare plan. Liksom Descartes tänker han samman optiska studier av ljusets brytning med fysiologiska studier av människan och metafysiska teorier om hennes förhållande till världen och varat.

Att seendet, och då särskilt kiasman används för att konfrontera Descartes dualismer är särskilt anmärkningsvärt med tanke på ljusets privilegierade ställning i Descartes filosofi.438 _{Descartes placerade} kroppens och själens förbindelse i tallkottkörteln, en endokrin körtel

436 _{Se Blaise Pascal, Pensées, Gallimard, Paris, 2004, [1670], Fragment 185, ss. 153 ff.,} 437 _{Signes, s. 165: ”Le même Descartes, qui distingue si bien ce qui relève de}

l'entendement pur et ce qui appartient à l'usage de la vie, se trouve tracer du même coup le programme d'une philosophie qui prendrait pour thème principal la cohésion des ordres qu'il distingue.”

438 _{När Descartes undersöker ljuset i Le monde inleder han med att upprätta en analogi}

mellan seendet och språket. Han frågar sig om det vi ser, inte i analogi med språket, endast har ett godtyckligt band till den erfarenhet det framkallar hos oss. Medan Merleau-Ponty jämför språket med seendet för att förklara hur det kan hämta sin betydelse trots ordens tvetydighet så gör Descartes det omvända: han pekar på att ingenting garanterar att synens band till det sedda skulle vara mindre godtyckligt än språket till det som det betecknar. Se Le monde kap I.

som ligger alldeles intill chiasma opticus, och reglerar kroppens vakenhet utifrån dess ljusupptag. Descartes tillskrev den en mycket större roll och beskrev den bland annat såhär:

Om vi t.ex. ser ett djur komma emot oss, så målar det ljus som återkastas från dess kropp två bilder av den, en i vardera ögat; dessa två bilder frambringar i sin tur genom synnerverna två andra bilder på den inre väggen av hjärnan som är vänd mot håligheterna; därifrån fortplantar sig dessa två bilder genom förmedling av de livsandar som uppfyller kaviteterna till den lilla körteln och det på ett sådant sätt, att den rörelse som bildar en punkt vilken som helst på den ena bilden strävar mot samma punkt av körteln, mot vilken också den rörelse strävar som på den andra bilden bildar en punkt som föreställer samma del av djuret. Härigenom framkallar de båda bilderna i hjärnan blott en enda bild på körteln, och denna påverkar omedelbart själen och låter den se djurets gestalt.439

Descartes tillskriver ”den lilla körteln” bland annat just de egenskaper som chiasma opticus har: en plats där de två ögonens synbilder korsas och ger oss en enda bild. De fysiologiska beskrivningarna för både Merleau-Ponty och Descartes ges en generaliserad betydelse som går utöver deras naturvetenskapliga ramverk. Ljuset ges en viktig roll i Descartes filosofi, på ett metafysiskt plan i Meditationes, på ett fysiskt plan i Le monde och La dioptrique och på ett fysiologiskt plan i Själens

passioner.440 _{På samma sätt ges chiasma opticus av Merleau-Ponty en på} samma gång fysiologisk, språklig och ontologisk innebörd. Den illustrerar hur cartesiansk Merleau-Pontys uppgörelse med cartesianismen i själva verket är: den har förflyttat sitt centrum några millimeter och skiftat betoningen från ljusets inverkan på oss till seendets framställande av världen inom oss.441

439 _{René Descartes, Les passions de l’âme, Michel Bobin & Nicolas Le Gras, Paris, 1664,}

artikel XXXV, s. 50 f (Avhandling om själens passioner i Valda skrifter, sv. övers. Konrad Marc-Wogau, Natur och Kultur, Stockholm 1953, artikel XXXV, s. 166 f): ”Ainsi, par exemple, si nous voyons quelque animal venir vers nous, la lumière réfléchie de son corps en peint deux images, une en chacun de nos yeux, et ces deux images en forment deux autres, par l’entremise des nerfs optiques, dans la superficie intérieure du cerveau qui regarde ses concavités; puis, de là, par l’entremise des esprits dont ses cavités sont remplies, ces images rayonnent en telle roste vers la petite glande que ces esprits environnent, que le mouvement qui compose chaque point de l’une des images tend vers le même point de la glande vers lequel tend le mouvement qui forme le point de l’autre image, lequel représente la même partie de cet animal, au moyen de quoi les deux images qui sont dans le cerveau n’en composent qu’une seule sur la glande, qui, agissant immédiatement contre l’âme, lui fait voir la figure de cet animal.”

440 _{Se Descartes, Méditations métaphysiques, François Laurent (red.), Agora, Paris, 1991,}

[1641], Meditationes III och IV.

441 _{Descartes La Dioptrique utgörs av en ingående redogörelse för optisk geometri,}

Det överkorsande av världen inom oss som beskrivs utifrån seendet hos Merleau-Ponty och Descartes får hos Valéry en språklig betydelse. I en närläsning av Valéry undersöker Merleau-Ponty en språklig kiasma. På samma sätt som det vi ser måste förstås utifrån seendets sätt att framställa det, så måste den värld vi uttrycker förstås utifrån språkets förmåga att uttrycka den. Analogt med hur synnervskorsningen är ett överkorsande av den synliga världen inom oss finner Merleau-Ponty ett överkorsande av den språkliga världen i poesin.