L ITTERATUR OCH FENOMENOLOG

Fenomenologins strävan att på nytt förstå världen utifrån erfarenheten för den närmare måleri och litteratur. Både Sartre och Beauvoir använder sig av litteratur som en integrerad del av sin filosofiska strävan att förstå människan och världen utifrån hennes konkreta villkor. I ”Le roman et la métaphysique”, en recension av Simone de Beauvoirs L’invitée skildrar Merleau-Ponty ett brott som

radikalt ändrar spelreglerna för hur det hädanefter går att tänka och uttrycka sig.289 _{Beauvoir skriver vad hon själv kallar en ”metafysisk} roman” en roman som i skönlitterär form undersöker filosofiska frågor.290 _{Recensionen inleds med en essä om litteraturens förhållande} till filosofin. Merleau-Ponty pekar på hur den traditionella uppdelningen mellan filosofi och litteratur har byggt på en tudelning av människan i en underliggande bas av natur och ett överliggande skikt av föreställningar. I och med att fenomenologins strävan att förankra filosofiska sanningar i den konkreta erfarenheten kan metafysiken inte längre placeras i en egen sfär ovanför människors upplevda verklighet. Människan är metafysisk i själva sitt vara, och även litteraturen är ett slags metafysik även om den inte använder dess vokabulär.291

Trots de djärvaste begynnelser (som till exempel hos Descartes) har filosoferna i slutändan alltid föreställt sig sin egen existens antingen på en transcendent teaterscen eller som ett dialektiskt moment, eller i begrepp, liksom de primitiva föreställer sig den och projicerar den i myter. Det metafysiska i människan lades ovanpå en robust mänsklig natur vilken styrdes med en utprövad metod och aldrig ifrågasattes i reflexionens helt abstrakta dramer.292

Utestängningen av litteraturen från filosofin vaktas av en tudelning av den mänskliga existensen i en abstrakt, ideal och en konkret, sinnlig

289 _{”Le roman et la métaphysique” i Sens et non-sens, op. cit., ss. 51-82. Beauvoirs}

roman L’invitée (Gallimard, Paris, 1943) handlar om ett intellektuellt, polyamoröst par i 30-årsåldern, som flätas samman med en annan kvinna och man i kärleks- och vänskapsförhållanden. Boken ansågs som omoralisk av samtiden därför att den förespråkade öppna kärleksförhållanden. Merleau-Ponty lyfter fram litteraturens tvetydighet i sin recension, och det faktum att en litteratur som är sann mot sig själv och tvetydigheten i den värld och de mänskliga relationer som den skildrar aldrig kan vara moralisk. Den kan inte vara moralisk därför att det skulle förutsätta en entydighet som skulle svika upplevelsens öppenhet. Det betyder inte att den är omoralisk, utan att den med nödvändighet är amoralisk, att den står bortom moral, utanför och innan den formulerats. Merleau-Ponty var en nära vän till Beauvoir och hans recension kan även läsas som ett försvar mot den kritik som romanen blev föremål för.

290 _{Se Simone de Beauvoir, ”Littérature et métaphysique” i Les temps modernes, nr 7,}

1945/46, bd 1:2, ss. 1153-1163.

291 _{Sens et non-sens, op. cit., s. 53 ff.}

292 _{Ibid., s. 54: ”Malgré les commencements les plus audacieux (par exemple chez}

Descartes) les philosophes finissaient toujours par se représenter leur propre existence ou bien sur un théâtre transcendant, ou bien comme moment d’une dialectique, ou bien dans des concepts, comme les primitifs se la représentent et la projettent dans des mythes. Le métaphysique dans l’homme se superposait à une robuste nature humain que l’on gouvernait selon des recettes éprouvées et qui n’était jamais mise en question dans les drames tout abstraits de la réflexion.”

del. Inför en existensfilosofi som inte längre skiljer en ideal överdel från en sinnlig underdel blir litteraturen en bundsförvant.

Allt förändras då en fenomenologisk eller existentiell filosofi ger sig som uppgift, inte att förklara världen eller att upptäcka dess ”möjlighetsvillkor”, utan att formulera en erfarenhet av världen, en kontakt med världen som föregår all tanke om världen. Hädanefter kan det som är metafysiskt i människan inte längre härledas till någonting bortom hennes empiriska vara – till Gud, till Medvetandet -, det är i hennes själva vara, i hennes kärlek, i hennes hat, i hennes individuella eller kollektiva historia som människan är metafysisk och metafysiken är inte längre, som Descartes sade, en angelägenhet några timmar i månaden; den är närvarande, som Pascal tänkte sig, i hjärtats minsta rörelse.293

Hädanefter, skriver Merleau-Ponty, kan inte längre filosofins och litteraturens uppdrag separeras. I den stund den existentialistiska filosofin formulerar sitt filosofiska uppdrag som att uttrycka en filosofi utifrån den konkreta mänskliga existensen kan den inte längre skärma av sig från litteraturen. Litteraturen blir nu dess medhjälpare i ett förutsättningslöst utforskande av en erfarenhet som aldrig helt kan fångas i begrepp. Både det filosofiska och litterära uttrycket kämpar med samma tvetydigheter hos världen och med samma ogenomskinlighet hos sitt språk.

Det är en på samma gång ny och gammal förbindelse Merleau- Ponty beskriver. Det är inte nytt att litteraturen kan bära på filosofiska idéer, utan det nya är den medvetenhet med vilken de existentialistiska författarna understryker sitt förbund med filosofin. De flesta stora romanförfattare, skriver han, har den egenskapen att deras verk bärs av två eller tre filosofiska idéer, till exempel jaget och friheten hos Stendhal, historiens mysterium som frambrytande av mening i tillfälligheterna hos Balzac och det förflutna och nuets omslutande av varandra hos Proust.294 _{I motsats till filosoferna närmar sig författaren} dessa frågor, inte genom att direkt inrätta dem i begrepp och analysera dem, utan genom att gestalta och frambringa dem inför oss. De ovan uppräknade författarna var enligt Merleau-Ponty dåliga på

293 _{Ibid., s. 54 f: ”Tout change lorsqu’une philosophie phénoménologique ou}

existentielle se donne pour tâche, non pas d’expliquer le monde ou d’en découvrir les ”conditions de possibilité”, mais de formuler une expérience du monde, un contact avec le monde qui précède tout pensée sur le monde. Désormais ce qu’il y a de métaphysique dans l’homme ne peut plus être rapporté à quelque au-delà de son être empirique – à Dieu, à la Conscience -, c’est dans son être même, dans ses amours, dans ses haines, dans son histoire individuelle ou collective que l’homme est métaphysique, et la métaphysique n’est plus, comme disait Descartes, l’affaire de quelques heures par mois; elle est présente, comme le pensait Pascal, dans le moindre mouvement du cœur.”

att själva igenkänna den filosofiska innebörden i sina verk. När de intresserade sig för filosofi var de dåliga på att inse sitt släktskap, och de idéer de gestaltade i sitt litterära skrivande förråder de när de börjar reflektera över dem. Stendhal ”lovtalar ideologerna” medan Balzac ”komprometterar sin syn på uttrycksförhållandet mellan själ och kropp, ekonomin och civilisationen när han formulerar den i ett spiritistiskt språk”.295 _{Författarnas oförmåga att själva igenkänna den} rätta meningen i de filosofiska teman som de framställer har förstärkt intrycket att filosofin och litteraturen verkar över åtskilda områden: ”Allt har under lång tid skett som om det mellan filosofin och litteraturen fanns inte bara en skillnad i teknik rörande uttryckssätt, utan även en objektsskillnad.”296 _{Oförmåga att igenkänna sin egen} tematik har gjort att det länge framstått som att filosofin och litteraturen skilt sig åt i fråga om såväl teknik som tematik.

Existensfilosofin ger oss en ny medvetenhet om litteraturens förbund med filosofin, men samtidigt är det förbund den beskriver i sig inte något nytt och man har inte behövt vänta ”på introduktionen av den existentialistiska filosofin i Frankrike för att definiera hela livet som en latent metafysik och all metafysik som ett utläggande av det mänskliga livet”.297 _{Det nya är existensfilosofins vilja att vända sig till} litteraturen för att manifestera och tematisera bandet.