S PRÅKETS FENOMENOLOG

Merleau-Ponty kritiserar Husserls fenomenologi för att den saknar en språkets fenomenologi, och därmed inte kan redogöra för de filosofiska konsekvenserna av de fenomenologiska undersökningarna. 231 _{I ”Sur la phénoménologie du langage”,} diskuterar Merleau-Ponty förhållandet mellan fenomen och vara i Husserls fenomenologi.232

Han gör en åtskillnad mellan en tidig och en sen Husserl, där

Logiska undersökningar representerar den tidige medan Geometrins ursprung hör till den senare.233 _{Den tidige Husserl kritiseras för att}

231 _{Dan Zahavi undersöker Merleau-Pontys Husserlläsning utifrån opublicerade}

husserlmanuskript och visar att Merleau-Pontys läsning i oväntat hög grad stärks och befästs av de nya Husserlmanuskripten: “My thesis has been that a central part of Merleau-Ponty’s Husserl-interpretation was indeed well-grounded. His attempt to follow the spirit rather than the letter of Husserl’s writings, his endeavour to distinguish between Husserl’s programmatic statements and his actual phenomenological analyses, and his effort to think along with Husserl and to articulate his unthought thought, might not live up to the standards of modern text philology. But the amazing fact is that his reading was ahead of its time, and that to a large extent it anticipated results that have only much more recently been confirmed by Husserl scholarships.” (”Merleau-Ponty on Husserl: A reappraisal” i Toadvine, Ted & Embree, Lester E. (red.), Merleau-Ponty's reading of Husserl, Kluwer Academic Publishers, Dordrecht, 2002 s. 28).

232 _{Den kritik som Merleau-Ponty riktar mot Husserl är snarlik den som först riktats}

mot hans egen fenomenologi av Hyppolite, liksom den som Merleau-Ponty riktar mot sig själv i samband med sin ansökan till Collège de France. Kritiken gör i samtliga fall gällande att det saknas en koppling mellan de fenomenologiska undersökningarna av den konkreta erfarenheten och de ontologiska anspråk som görs med dem. Se kapitel ett, avsnittet ”Vara och framträdande”.

233 _{Edmund Husserl Logiska Undersökningar, bd. 1-3, sv. övers. Jim Jacobson, Thales,}

Stockholm, 1998-2002. I Husserlreceptionen finns en omfattande forskning om förhållandet mellan Husserls tidiga och sena tänkande, som ofta beskrivs som en skillnad mellan en statisk och en genetisk fenomenologi. Den statiska fenomenologin undersöker hur fenomenen får mening i förhållande till medvetandets konstituerande

återvända till en idealistisk filosofitradition som placerar världen i medvetandet, medan den senare Husserl kan visa oss vägen ut ur samma tradition. Det senare tänkandet innebär ett försök att återvända till en livsvärld, till den levande erfarenhet som våra filosofiska sanningar först uppstått ur.234 _{Samtidigt pekar Merleau-} Ponty på en tvetydighet rörande förståelsen av livsvärlden: ska de fenomenologiska undersökningarna av livsvärlden förstås som en propedeutik för en filosofi som ska komma senare, eller bär de själva omedelbart på filosofiska konsekvenser? Han utgår från ett appendix till Krisis (XXVI) där Husserl gör en åtskillnad mellan fenomenologi och filosofi. Husserl ställer frågan om språket som en fråga om fenomenologins gränser och livsvärldens filosofiska status.235 _Han ställer frågan om vilket förhållande undersökningen av livsvärlden har till den filosofi som ska följa den.

Vilken filosofisk innebörd ska vi tillmäta dessa beskrivningar? Förhållandet mellan fenomenologiska analyser och filosofi i egentlig mening är inte klart. Man betraktar dem ofta som förberedande och Husserl själv har alltid skilt mellan ”fenomenologiska undersökningar” i vid mening och den ”filosofi” som skulle kröna dem.236

För att reda ut förhållandet mellan de fenomenologiska undersökningarna och deras filosofiska konsekvenser påkallar Merleau-Ponty behovet av en språkets fenomenologi. Språkets fenomenologi handlar om att undersöka den filosofiska reflektionen såsom fenomen. Ifall språket förstås som ett fenomen som inte konstitueras av medvetandet, så innebär det ett fenomen med en egen täthet, och i den stund det erkänns som sådant så blir det inte längre möjligt att ta ett kliv från en förberedande fenomenologi till en verklig filosofi bortom den.

Det här är extra klart när det handlar om språkets filosofi. Det här problemet tvingar oss tydligare än något annat att fatta ett beslut gällande förhållandet mellan fenomenologin och filosofin eller

akter, medan den genetiska fenomenologin undersöker hur fenomenens mening traderas över tid. Se vidare exempelvis Rudolf Bernet, Iso Kern & Eduard Marbach, op. cit., ss. 195 ff.

234 _{Se vidare om livsvärldsbegreppet, not 229.}

235 _{”Stufen der Geschichtlichkeit. Erste Geschichtlichkeit” (1934), bilaga XXVI i}

Husserliana. Gesammelte Werke. Bd 6, Die Krisis der europäischen Wissenschaften und die transzendentale Phänomenologie, op. cit., ss. 502-503.

236 _{Signes, s. 115: ”Quelle portée philosophique faut-il reconnaître à ces descriptions?}

Le rapport des analyses phénoménologiques et de la philosophie proprement dite n’est pas clair. On les considère souvent comme préparatoires et Husserl lui-même a toujours distingué les ‘recherches phénoménologiques’ au sens large et la ‘philosophie’ qui devait les couronner.”

metafysiken. Ty det framträder klarare än något annat på samma gång som ett specialproblem och som ett problem som berör alla andra inklusive filosofin. Om talet är vad vi har sagt, hur skulle det då kunna finnas en idealisering där som låter oss behärska denna

praxis, hur skulle talets fenomenologi kunna undgå att även vara

talets filosofi, och hur skulle det efter fenomenologin finnas plats för ett klargörande av högre ordning? Vi måste absolut understryka den filosofiska meningen av återvändandet till talet.237

Hur ska vi förstå sanningar som vi uttrycker genom ett språk vars verksamhet delvis undgår oss? Om språket bär på bibetydelser och meningsförskjutningar som den talande aldrig helt kan besitta, hur kan vi då göra anspråk på att uttala sanning genom det? Att erkänna språkets täthet innebär att erkänna att tanken har ett dunkel inför sig själv, att den filosofiska reflektionen aldrig kan besitta sig själv i fullständig klarhet, utan endast sträcka sig efter sina uttrycksmedel genom ett språk vars verksamhet delvis undgår den. En filosofisk undersökning av språket är nödvändig för att kunna bryta sig ut ur en idealistisk tendens hos fenomenologin, men samtidigt är det just i förståelsen av språket som vi är mest benägna att återfalla i ett idealistiskt tänkande.

Det är Merleau-Pontys tidigare studier av uttryckets och meningens tidslighet i PM som bereder vägen för den nya förståelsen av språkets förhållande till sanning. Merleau-Ponty beskriver i PM konstens historia som en meningshistoria av tillkomster (avènements) i motsats till en räcka av händelser (événements) Den senare är endast en enkel följd av händelser medan den förra är meningshistoria där varje tillkomst som äger rum ändrar det förflutna, nuet och föregripandet av framtiden genom att införa en kvalitativ förändring i ordningsföljden.238 _{Därmed förbereds verktygen för att tänka en} sanningshistoria där nuet bär med sig det förflutna, bär upp det förflutna samtidigt som det omformar det. Sanningens tidslighet, handlar om att förstå sanning som någonting som blir till, som varar över en viss tid, som förändras, men som då förändras i relation till det som blivit till, som bereder vägen för en ny tillblivelse.

237 _{Signes, s. 116: ”Cela est particulièrement clair quand il s'agit de la phénoménologie}

du langage. Ce problème, plus évidemment qu'aucun autre, nous oblige à prendre une décision en ce qui concerne les rapports de la phénoménologie et de la philosophie ou de la métaphysique. Car, plus clairement qu'aucun autre, il apparaît à la fois comme un problème spécial et comme un problème qui contient tous les autres, y compris celui de la philosophie. Si la parole est ce que nous avons dit, comment y aurait-il une idéation qui permette de dominer cette praxis, comment la phénoménologie de la parole ne serait-elle pas aussi philosophie de la parole, comment, après elle, y aurait-il place pour une élucidation de degré supérieur? Il nous faut absolument souligner le sens philosophique du retour à la parole.”

Merleau-Ponty formulerar en paradoxal tidslighet rörande uttrycket, för i den stund något uttryckts framstår det som att det uttryckta föregick det uttryck som först naglade fast det. Det har skrivits mycket om uttryckets tillbakagående rörelse i hans filosofi, bland annat Bernard Waldenfels och Françoise Dastur har skrivit om det gåtfulla i att det uttryckta tycks föregå uttrycket trots att det inte blir till förrän i och genom det. Dastur beskriver det med den husserlska termen Fundierung, som en dubbel förbindelse där det som grundas och det grundande står i ett ömsesidigt beroende av varandra.239

Waldenfels beskriver detta som uttryckets après-coup, det ser ut att föregå sig själv.240 _{När det en gång uttryckts framstår det som att} det redan fanns där och väntade på att uttryckas just så, samtidigt som det kommer till genom just detta uttryck.

Om någonting föregår det, som en föregående fas eller ett grundläggande skikt hos uttrycket, skulle uttrycket som händelse återigen reduceras till någonting det inte är. Uttrycksparadoxen innebär att uttryckshändelsen föregår sig själv, att den är yngre och äldre än sig själv. Nuet och det förflutna följer inte på varandra utan är inflätade i varandra.241

Det är utifrån denna paradox som Waldenfels menar att vi måste förstå hyperboliska påståenden hos Merleau-Ponty om ett ”ursprungligt förflutet som aldrig varit närvarande”, eller en ”kommunikation före kommunikation”.242

Uttryckets retrograda rörelse i PM utvecklas i kurserna vid Collège de France till en förståelse av sanningen som retrograd. Då Merleau-Ponty förstår sanning som beroende av sitt uttryck har även den en paradoxal tidslighet, där den sanning som uttryckts framstår som oberoende av sitt uttryck, som sin egen föregångare och som giltig förutan sig själv. Sanningen gör sig gällande bakåt, och retroaktivt framställer den sig som om den alltid funnits. Det sker genom en närläsning av Saussures Kurs i allmän lingvistik och Husserls

Geometrins ursprung.

239 _{Dastur, op. cit, s. 46.}

240 _{Bernhard Waldenfels, op. cit.}

241 _{Waldenfels, op.cit., s. 96: ”If something preceded it, like a prior phase or a}

fundamental strata of experience, the event of expression would again be reduced to something that it is not. The paradox of expression means that the event of expression precedes itself, that it is younger and older than itself. Present and past do not follow one another but are entangled within one another.”

242 _{Ibid., s. 96, Waldenfels citerar PP s. 280 och PM, s. 79: ”original past, a past which}