S TIL OCH VERKLIGHET

Att målarkonst har en ontologisk dimension i Merleau-Pontys filosofi är inte kontroversiellt, däremot råder en oenighet kring vari denna roll består och vad konstens roll innebär. 112 _{Bland andra Jessica Wiskus} pekar på en tvetydighet i förhållandet mellan livet och verket i Merleau-Pontys förståelse av konsten, där stilen samtidigt är en fortsättning på och en början på erfarenheten.113 _{Stilen framträder} genom ett retrospektivt skeende där det som dyker upp måste återinitieras, och hon frågar sig om det innebär att livet är dömt till meningslöshet därför att en förståelse av det bara kan utvecklas retrospektivt.114 _{Det är just i förhållande till denna fråga som} tolkningarna skiljer sig.

Tre huvudlinjer kan urskiljas: en första som i konsten ser en reproduktion av varseblivningen, här betonas att varseblivningen redan är ett stiliserande uttryck och konstens skapande dimension tonas ned. En andra linje framhåller tvärtom det konstnärliga uttryckets skapande förmåga. Uttrycket innebär ett verkligt skapande och här blir det istället oklart hur detta skapande förhåller sig till den värld det springer ur. En tredje linje visar hur konsten samtidigt är ett återskapande och ett nyskapande av erfarenheten. Här betonas att konsten förverkligar erfarenheten just genom att uttrycka den.

Michel Haar representerar den första linjen: konstnären repeterar det primordiala uttryck som alltid redan är närvarande, även hos icke-konstnären ”och vilket konstnären, verkar det som, finner

1996, ss. 15-50 (sv. övers. som ”Cézannes tvivel” i Lovtal till filosofin, op. cit., ss. 105- 126), L’œil et l’esprit, Gallimard, Paris, 1964 (sv. övers. som ”Ögat och anden” i Lovtal till filosofin, op. cit., ss. 281-319) och VI.

112 _{Bland annat Michel Haar skriver att konsten svarar på ett ”radikalt ontologiskt}

projekt” i ”Peinture, perception, affectivité”, Marc Richir och Etienne Tassin (red.), Merleau-Ponty, phénoménologie et expérience, Jérôme Millon, Grenoble, 2008, s. 101.

113 _{Wiskus, op. cit., s. 64.} 114 _{Ibid., s. 64.}

helt färdigt inom sig”.115 _{Frågan är då vari det konstnärliga arbetet} består:

Ty i hans analys verkar det ofta som om måleriet inte behövde uppfinna sina stilar, för det väljer bara ut och reproducerar med emfas det ena eller det andra ekvivalenssystem som redan finns där, helt färdigt, existerande på förhand i den enkla varseblivningen.116 Målaren förtätar ”den spontana varseblivna ordningen.”117 _Hans arbete innebär en förlängning av varseblivningens ursprungliga produktivitet och stilen är ”ett system av andra graden taget från de naturliga ekvivalenssystemen; det förobjektiva blir ett slags universell stilistisk reservoar.”118 _{Konsten är i Haars läsning ett sekundärt} uttryck som samtidigt fördubblar och inskränker det primordiala uttrycket. Härav följer en motsägelsefullhet för det gör att konsten i slutändan innebär en fördubbling av den omedelbara erfarenheten där det blir obegripligt vari konstnärens arbete i själva verket består. För Haar är konstnärens stil en reproduktion av den stil som redan i varseblivningen finns nedlagd i honom.

Den andra linjen representeras av Linda Singer som betonar stilens skapande förmåga och tolkande karaktär: all stil är ett svar som inte endast reproducerar det synliga utan även tolkar det.119 _Merleau- Pontys tänkande innebär för henne en påminnelse om att alla sätt att porträttera världen är uppfinningar och att ingen viss stil har en privilegierad tillgång till världen som den är. Inför hennes tolkning ställs vi inför problemet med hur det kan finnas en sanning i konsten om ingen stil har något privilegium över någon annan. Och om den inte ger oss en viss tillgång till världen, vad är det då som den porträtterar?

Den tredje riktningen utvecklas av Alphonse De Waelhens, som undersöker hur stilen påkallas av varseblivningen som dess sanna

mening:

Men den erfordras även av verkligheten, som dess mest sanna mening, en mening som verkligheten överlämnar uteslutande åt

115 _{Haar, op. cit., s. 107 f: ”et que l’artiste trouve, semble-t-il, en lui, toute faite”.} 116 _{Ibid., s. 108: ”Car bien souvent tout se passe dans son analyse comme si la}

peinture n’avait pas à inventer ses styles, car elle ne ferait que sélectionner et reproduire avec emphase tel ou tel système d’équivalences, déjà là, tout fait, préexistant dans la simple perception.”

117 _{Ibid., s. 107: ”l’ordre perceptif spontané”.}

118 _{Ibid., s. 108: ”un système au second degré tiré des systèmes d’équivalences naturels;}

le préobjectif devient une sorte de réservoir stylistique universel”.

119 _{Linda Singer, ”Merleau-Ponty on the concept of Style” i Michael B. Smith och}

Galen A. Johnson (red.), The Merleau-Ponty Aesthetics Reader. Philosophy and painting, Northwestern Univ. Press, Evanston, 1993, s. 239.

konstnärens kreativa uttryck. Stilen anpassar och formar med hänsyn till ett uppenbarande – i målarens fall, avpassat på synen – som är förvägrat oss både i det pragmatiska handhavandet med saker, i deras åtnjutande i vardagslivets värld, och i begrundandet över tingens orsaker till att vara som de är, till att existera.120

Stilen introducerar ett brott mot det vanemässiga sättet att uppfatta föremålen och kan därmed avslöja dem som de är, som de existerar. I likhet med de språkliga uttrycken, “fast på ett annat sätt så presenterar

och avtäcker måleriet på ett universellt plan det som dessförinnan låg o-

format, okänt inom den privata erfarenheten hos det ensamma och i hög grad ouppmärksamma medvetandet”.121 _{Det är nödvändigt att} konstruera ett emblematiskt uttryckssystem för att nå naturen. Den går inte att avbilda, för vi kan bara nå den genom att uttrycka den. Måleriet kan inte fördubbla det synliga mer än språket kan fördubbla det om vilket det talar:122

Det finns i konsten på samma sätt som i allt språk, ett element av återupprättande, eftersom synen inte är ett rent skapande sinne. Men detta återupprättande är inte riktat mot vad vi ser i vanliga fall, utan mot vad vi inte ser, men som skulle vara värt att ses.123

Samtidigt är måleriets “synliggörande” av det sedda uttrycksfullt. Det finns hos målaren en för-målerisk förståelse, som ”förbinder honom till det måleriska, till vilket han refererar tillbaka i måleri. Men det är endast en lockelse till verket.”124 _{Den här meningen har ingen existens} före verket: “Den finns inte i ting, vilka inte är relaterade till mening före det möte som belyser dem.”125 _{De Waelhens förståelse innebär}

120 _{Alphonse De Waelhens,”Merleau-Ponty: Philosopher of painting” i The Merleau-}

Ponty Aesthetics Reader, op. cit. s. 178: ”But it is also required by reality, as its truest meaning, which reality relinquishes exclusively to the artist’s creative expression. Style is what orients and shapes in view of a revelation – in the painter’s case, proper to vision – denied to the pragmatic handling of objects, to their enjoyment in the world of everyday life, and to the contemplation of their reasons for being as they are, or for existing.”

121 _{Ibid., s. 175: ”though otherwise, painting presents and unfolds in universality that which}

prior to and without it lay unformed, unknown, within the private experience of the lone and largely inattentive consciousness.”

122 _{Ibid., s. 176.}

123 _{Ibid., s. 185: ”There is in art, as in every language, an element of restitution, since}

vision is not simply a creative sense. But that restitution is not directed upon what we normally see, but precisely on what we do not see, but would be worthy of being seen.”

124 _{Ibid., s. 186: ”… committing him to the pictorial, to which he refers back in}

painting. But that is only a beckoning toward the work.”

125 _{Ibid., s. 186: ”It is not in things, which are unrelated to meaning before the}

att konsten är ett veritabelt skapande av den verklighet den uttrycker, och att vi endast kan nå denna verklighet genom detta skapande.126

De första kurserna vid Collège de France låter oss fördjupa och utveckla den tredje tolkningen. Medan de Waelhens analys rör måleri så ser vi i det här kapitlet hur Merleau-Ponty vidareutvecklar analogin mellan måleri och litteratur i det opublicerade materialet. I linje med hur de Waelhens tolkar det måleriska uttrycket kan vi förstå det litterära uttrycket som ett skapande av den erfarenhet det uttrycker. Dess språkliggörande får oss att nå det uttryckta på ett sätt som inte var möjligt innan uttrycket. I nästa avsnitt redogörs för undersökningarna av den konstnärliga stilen i PM.