D ET LITTERÄRA TALET
T ALETS PROBLEM
Saussures lingvistik låter Merleau-Ponty utmana en syn på språket som summan av enskilda ord, och istället gripa det med utgångspunkt från helheten. I hans läsning innebär Saussures idé om språket som ett system av värden en möjlighet att bestrida en idealistisk förståelse av förhållandet mellan tecknet och dess mening. Hans läsning av Saussure präglas av den roll som han tillskriver talet. Språket är inte ett färdigt system som tillämpas i talet, utan de betydelser som språket uttrycker förverkligas genom talet, de kan bara existera genom talet och omskapas ständigt på nytt genom det. Han lyfter fram den differentiella, strukturella karaktären i Saussures lingvistik, men strukturerna ligger inte under talet och styr det, utan tvärtom är det talet som förverkligar strukturer och differentieringar som inte skulle finnas förutan det. Språket präglas av en förening, av en ”parning” av tanken och ljudet som ömsesidigt skapar differentieringar hos bägge, och denna parningsakt förnyas ständigt i talakterna.
Merleau-Pontys läsning av Saussure är på flera sätt särpräglad och avviker från den som senare har kommit att bli dominerande i och med strukturalismens genombrott strax efter hans död. En av de mest karaktäristiska sakerna är hans betoning av talets roll i Saussures lingvistik. Saussure etablerar inledningsvis en åtskillnad mellan språksystem (langue) och tal, som två delar av språket (langage), genom
171 Psychologie et pédagogie de l’enfant, op. cit., se s. 11 och ss. 81-87.
172 Ett föredrag Merleau-Ponty höll vid den första Colloque international de
phénoménologie, Bryssel, 1951. Publicerades som ”Sur la phénoménologie du langage” i Signes, Gallimard, Paris, 1960, ss. 105-122.
173 Anna Petronella Foultier undersöker Merleau-Pontys läsning av Saussure utifrån
Saussure opublicerade manuskript. Hon visar på en överensstämmelse mellan Merleau-Pontys tolkning och det material han inte hade tillgång till. Fokus för min undersökning är istället Merleau-Pontys läsning av det material han hade tillgång till, och hur denna låter oss fördjupa förståelsen av hans läsning av Saussure. Se ”Merleau-Ponty’s Encounter with Saussure’s Linguistics: Misreading, Reinterpretation or Prolongation?” i Recasting Objective Thought, op. cit., ss. 127-150.
en metodologisk uteslutning av talet från sin studie av språksystemet. Samtidigt skriver han på andra ställen om det ömsesidiga beroendet mellan språksystem och tal. Merleau-Ponty insisterar på tvetydigheten i Saussures definitioner, och finner hos honom, inte ett uteslutande av talet utan ett samberoende mellan de individuella uttrycksakterna och språksystemet.174 Istället för att betona språksystemet som en fastlagd infrastruktur som kringskär det talande subjektets handlingsmöjligheter, så visar han hur det är talet som etablerar, upprätthåller och bär upp språksystemet. Språkets skillnader beskär inte talet, utan tvärtom är det talet som skapar och förvaltar skillnaderna.
I och med det går Merleau-Pontys läsning i motsatt riktning gentemot många av dem som senare kommit att bli dominerande, läsningar som istället lägger tonvikten på språksystemet på det talande subjektets bekostnad. Exempelvis Ricœurs läsning av Saussure går i den senare riktningen: Ricœur underordnar talet under språksystemet och pekar på hur den talande individen saknar vägar att ta sig bortom de inhägnader som språket i förväg utmätt.175 Merleau-Pontys läsning gör istället gällande att det är talet som ständigt på nytt etablerar språksystemet, som bär det och omvandlar det och ständigt på nytt förverkligar det.
Saussures lingvistik är mest berömd för sin beskrivning av språket som ett system av skillnader, där beteckningarna bestämmer varandra diakritiskt. Beteckningarna betecknar endast genom sin skillnad gentemot de andra beteckningarna i systemet. Språket är självomslutande och saknar en referens till en mening utanför det, och samtidigt har inte heller någon enskild beteckning någon positivt definierbar mening inom språket. Beteckningarna är godtyckliga konventioner i förhållande till sin mening, men utgör ett värdesystem i förhållande till varandra. Ett exempel är Derridas läsning där denne citerar en av de mest berömda passagerna, som på ett emblematiskt sätt uttrycker vad Saussures lingvistik kommit att bli mest förknippad med:
Om värdets begreppsliga del endast består av förbindelser och skillnader med andra termer i språket kan man säga samma sak om den materiella delen… Allt det som föregår innebär att i språket finns endast skillnader. Vidare förutsätter en skillnad i allmänhet positiva termer att etableras mellan, men i språket finns det bara
174 PbP, ark [22]v(28) ff, Merleau-Ponty refererar till Saussure, op. cit., s. 19 not, s. 21
och s. 37.
175 Paul Ricœur, ”La question du sujet: le défi de la sémiologie” i Le conflit des
interprétations. Essais d’herméneutique, Seuil, Paris, 1969, s. 247: ”Pour la linguistique structurale, la langue se suffit à elle-même: toutes ses différences lui sont immanentes; et c’est un système qui précède le sujet parlant.”
skillnader utan positiva termer. Oavsett om man tar beteckningen eller det betecknade, så bär språket varken på idéer eller ljud som existerar före det lingvistiska systemet, utan endast begreppsliga skillnader eller fonetiska skillnader som härstammar från detta system. Vad som finns av idé eller fonetiskt material i ett tecken har mindre betydelse än vad som finns runt tecknet i de andra tecknen. 176
Utifrån detta citat formulerar han en av de mest spridda tolkningarna av språkets diakritiska karaktär i Saussures lingvistik: att språket är ett system av skillnader där meningen alltid undflyr oss. Meningen finns alltid bortom orden och vi kan inte fånga in skillnaderna utan bara definiera dem med ständigt nya skillnader.
Även Merleau-Ponty tar fasta på språkets strukturella karaktär och dess förmåga att skapa skillnader men det får en annan innebörd i hans tolkning. Beteckningarnas differentiella karaktär innebär för honom ett avfärdande av varje atomism och en vägran att reducera språket till en nomenklatur. Han tar språkets differentiella karaktär till intäkt för att det i språket bara finns betydelser som är förbundna med tecken genom hela språkets förmedling. Den språkliga betydelsen innebär en immanent transcendens där betydelsen inte finns någon särskild stans därför att den är närvarande överallt och tecknet inte avser en bestämd betydelse därför att det är tecknen tillsammans som får den att framträda. Betydelsen är inte positivt given och meningen inte ett väsen, utan språket en helhet, där betydelserna samexisterar och hämtar sin betydelse från varandra på ett sådant sätt att de enskilda delarna inte avser en bestämd betydelse eftersom det är helheten som får den att framträda.177 Meningen är inneboende i språket, men inte som en betydelse i ett enskilt ord, utan som en närvaro i uttrycket som en helhet. Istället för att läsa
176 Derrida, ”La différance”, op. cit., s. 11: ”Si la partie conceptuelle de la valeur est
constituée uniquement par des rapports et des différences avec les autres termes de la langue, on peut en dire autant de la partie matérielle… Tout ce qui précède revient à dire que dans la langue il n’y a que des différences. Bien plus, une différence suppose en général des termes positifs entre lesquels elle s’établit: mais dans la langue il n’y a que des différences sans termes positifs. Qu’on prenne le signifié ou le signifiant, la langue ne comporte ni des idées ni des sons qui préexistaient au système linguistique, mais seulement des différences conceptuelles ou des différences phoniques issues de ce système. Ce qu’il y a d’idée ou de matière phonique dans un signe importe moins que ce qu’il y a autour de lui dans les autres signes.” Derrida citerar Saussure, op. cit., s. 163 och s. 166.
177 Även PM vittnar om denna hållning, s. 146: ”Les signes n’évoquent pas seulement
pour nous d’autres signes, et cela sans fin, le langage n’est pas comme une prison où nous soyons enfermés ou un guide dont nous aurions à suivre aveuglément les indications, parce que dans leur usage actuel, à l’intersection de ces mille gestes apparaît enfin ce qu’ils veulent dire, et à quoi ils nous ménagent un accès si facile que nous n’aurons plus même besoin d’eux pour nous y référer.”
Saussures lingvistik som ett system där betydelsen endast ges negativt, så läser Merleau-Ponty den som en förståelse där betydelsen alltid överskrider de enskilda tecknen därför att den ges av helheten.
Alltså ”i språket finns det bara skillnader (…) utan positiva termer” (172) och ”allt är negativt i språket” (173)
Denna beteckningens och det betecknades natur belyser deras förhållande: de har inte något förhållande den ena till den andra, utan genom förmedlingen av hela språket och tanken. Deras ”parning” är resultatet av det att de bägge inte är positiva realiteter, ”idé” och ”ting”, utan skillnader, veck i tanken eller språket, och att i egenskap av detta, som modaliteter av en struktur, kan de representera en viss differentiering, eller ett visst värde.178
Merleau-Ponty tar fasta på ett begrepp hos Saussure som är mindre utforskat, nämligen parning (accouplement). Han lyfter fram det som ett grundläggande skeende för språkets funktion: föreningen mellan beteckning och betecknat, språket och tanken sker genom en ”parning”. Det är väsentligt för denna parning att den inte sker mellan en enskild beteckning och ett enskilt betecknat, utan att det är helheten av beteckningar som paras med helheten av det betecknade, det vill säga att språket som helhet möter tanken som helhet. Enskilda ord svarar inte mot enskilda betydelser, utan en helhet av differentierade ljud svarar mot en helhet av differentierade betydelser: ”Det är vad S[aussure] vill åstadkomma när han säger att språkligt tecken ≠ ljud + mening som två substanser, utan tankens och språkets två modulationer i en enda akt, förhållande.”179 Med en bild lånad från Saussure liknar Merleau-Ponty tankens och ljudens möte vid vågor på en sjö där det atmosfäriska trycket skapar vågrörelser. För sig själv är tanken en ”amorf massa” och det är även ljudet. Språkets själva väsen är att skapa differentieringar genom att dessa två massor möts, och skapar differentieringar hos varandra.
1) ”Parning” ljud och mening
”Det handlar om detta i någon mån mystiska faktum att ’tanke-ljud’ innebär uppdelningar och att språket utarbetar sina
178 PbP, ark [26]v(36) f, ”Donc ‘dans la langue, il n’y a que des différences (…) sans
termes positifs’ (172) et ‘tout est négatif dans la langue’ (173)
Cette nature du signifiant et du signifié éclaire leur rapport: ils n’ont pas rapport un à un, mais par l’intermédiaire du tout de la langue et de la pensée. Leur ‘accouplement’ résulte de ce qu’ils sont tous deux, non réalités positives, ‘idée’ et ‘chose’, mais différences, plis dans pensée ou langue, et qu’à ce titre, comme modalités d’une structure, ils peuvent représenter même différenciation, même valeur.”. Citaten avser Saussure, op. cit., s. 166.
179 PbP, ark [27](37): ”C’est ce que S[aussure] veut faire en disant que signe
linguistique ≠ son + sens, comme deux substances, mais deux modulations de pensée et langue dans un seul acte, rapport.”
enheter genom att konstitueras mellan två amorfa massor” (162). Som på sjön där det atmosfäriska tryckets variationer delar ytan, ”är det dessa vågrörelser som ger en idé om föreningen och så att säga parningen mellan tanken och den fonetiska materian” (162). 180
Han skriver vidare:
Endast tanke = implicit = amorf. Endast språk = implicit och amorft även det. Den verkliga tanken och det verkliga talet uppträder genom en sammanhängande artikulation av de två miljöerna. Dvs. det är såsom veck i språket eller som veck i tanken eller även som glipa i förhållande till det skillnadslösa tillståndet som ljud och mening paras. En substantialistisk tanke är ovetande om denna enhet eftersom den får förverkligandet att bero på väsendet medan man tvärtom måste utgå från förverkligandet.181
Tanken tar form, etablerar sig och blir distinkt i språket, den är ”kaotisk till sin natur”182 och måste sönderdelas av språket för att kunna ordnas: ”För sig själv är tanken som ett dimmoln, där ingenting nödvändigtvis är avgränsat. Det finns inga på förhand existerande begrepp och ingenting är distinkt förrän språket uppträder.”183 Även språket är kaotiskt före mötet med tanken, för sig själv är det bara som ”ett sammanhängande band [ruban], där örat inte uppfattar någon tillräcklig och entydig uppdelning.”184 Först genom att ljuden får betydelse kan bandet delas upp i meningsfulla enheter, där orden hämtar sin mening genom en glipa eller ett veck.
Det är det levande talet som utför parningen, det utför en samtidig uppdelning av bägge miljöerna, där det är deras samverkan
180 PbP, ark [39](5): ”’1) Accouplement’ son et sens.
‘Il s’agit de ce fait en quelque sorte mystérieux, que la “pensée-son” implique des divisions et que la langue élabore ses unités en se constituant entre deux masses amorphes’ (162). Comme sur le lac les var[iations] de pression atmosphérique divisent la surface, ‘ce sont ces ondulations qui donneront une idée de l’union et pour ainsi dire de l’accouplement de la pensée avec la matière phonique’ (162).” Citaten avser Saussure, op. cit., s. 156.
181PbP, ark [39](5): ”Pensée seule = implicite = amorphe. Langue seule = implicite et
amorphe aussi. Il y a apparition de pensée effective et de parole effective par articulation cohérente des deux milieux. I. e. c’est en tant que pli de langage ou pli de la pensée ou encore écart par rapport à état d’indifférence que son et sens s’accouplent. Une pensée substantialiste ignore cette unité parce qu’elle fait dépendre la réalisation de l’essence alors qu’il faut partir de la réalisation.”
182 Saussure, op. cit., s. 156 (sv. övers. s. 144): ”chaotique de sa nature”.
183 Ibid., s. 155 (sv. övers. s. 143): ”Prise en elle-même, la pensée est comme une
nébuleuse où rien n’est nécessairement délimité. Il n’y a pas d’idées préétablies, et rien n’est distinct avant l’apparition de la langue.”
184 Ibid., s. 145 (sv. övers. s. 134): ”un ruban continu, où l’oreille ne perçoit aucune
som skapar differentieringar. Parningen uppstår endast i talhandlingen:
Det som är särskilt för S[aussure]: inte idén om solidaritet, utan idén att den görs i aktualiseringen: den virtuella tanken och det virtuella talet (eller språket [langue]) är helt åtskilda. De är parade i den mån som de aktualiseras.185
Det innebär att det är det levande talet som förverkligar språket, och som därigenom i slutändan förverkligar tanken. Förhållandet mellan tanken och talet handlar inte om en översättning av den ena till den andra. Talet uttrycker inte redan färdiga tankar utan utformar och gestaltar dem genom att aktualisera en förening mellan tanke och ljud där bägge differentieras. Merleau-Ponty tar den här beskrivningen av tankens förhållande till talet till utgångspunkt för sin förståelse av tal. Han överför resonemanget till varseblivningens förhållande till språket, även i förhållande till den varseblivna meningen så är det talet som aktualiserar differentiationer som får oss att uppfatta den. Utifrån Saussure och Goldstein arbetar Merleau-Ponty fram en ny beskrivning av hur den varseblivna meningen får sin betydelse för oss genom språket.