L ITTERATUR OCH STIL
L ITTERATUR OCH ERFARENHET
I PbP undersöker Merleau-Ponty med Proust steget mellan erfarenhet och språk. Han visar hur språket uttrycker erfarenheten och därmed skapar nya meningar och betydelser i den, som inte fanns där dessförinnan men som sedan vänder tillbaka på den och framställer sig som att de alltid fanns närvarande där. I föreliggande avsnitt undersöks det särskilda bandet mellan litteratur och varseblivning som utgår från litteraturens förmåga att föra vidare den varseblivna världens stilisering.
Proust är en röst som följer Merleau-Pontys filosofi, från PP,
Causeries 1948, ”L’homme et l’adversité”, L’institution och VI.155 I PbP gör han sin mest utarbetade kommentar av Proust som utgår från passager i På spaning, Jean Santeuil, Contre Sainte-Beuve, Sentiments d’un
154 MSME, ark [130](XIV6) f.
155Causeries är ett radiokåseri som ursprungligen sändes i kanadensisk radio mellan 2
oktober och 13 november, Causeries 1948, texten är fastställd av Stéphanie Ménasé, Seuil, Paris, 2002; ”L’homme et l’adversité”, konferens den 10 september 1951 vid Rencontres Internationales i Genève under titeln ”La connaissance de l’homme au XXe siècle”, publicerad i Signes, ss. 284-308; L’Institution dans l’histoire personnelle et publique. Le problème de la passivité, le sommeil, l’inconscient, la mémoire. Notes de cours au Collège de France (1954-1955), texten fastställd av Dominique Darmaillacq, Claude Lefort och Stéphanie Ménasé, Belin, Paris, 2003.
parricide, Correspondance avec sa mère och Le Balzac de Monsieur de Guermantes.156 Det är den läsningen som undersöks i det här avsnittet.
Merleau-Ponty diskuterar författarens stil utifrån passager från Prousts Den återfunna tiden och Contre Sainte-Beuve. I den förra texten har frågan även en metanivå: vi befinner oss i en roman där romanens berättarröst vänder sig mot sitt eget berättande och diskuterar sättet att framställa de egna erfarenheterna. Genom På spaning skildrar Proust ingående olika sinnliga intryck, scener och minnen och det är mot den bakgrunden som författaren i den sista boken i romansviten,
Den återfunna tiden, diskuterar hur litteraturen uttrycker den sinnliga
erfarenheten.
Utifrån Prousts diskussioner återkommer Merleau-Ponty till stilbegreppet. Stilen, skriver han, är det motsatta gentemot det personliga sättet, den är inte författarens manér, ingenting han helt medvetet skulle kunna skapa. Stilen är ”samlingen av medel genom vilka vi omvandlar till språk, dvs. gör kommunicerbar, vår erfarenhets själva vävnad”.157 Här erhålls objektivitet ”genom kombinationen av ‘subjektiva’ medel”, och inte är detsamma som ”definitionens objektivitet som installerar oss i ett begrepp vilket är universellt från första början”.158 Författaren kan själv inte se det särskilda i sin egen upplevelse eftersom det han skildrar är världens sätt att framträda inför honom:
- Stilen är i denna mening ”inte en fråga om teknik utan om seende” (TR II 43). Den är bärare av tingens och varats framträdelseform, och här är sättet, inte författarens tillvägagångssätt utan tingens sätt att framträda, stilens material.159
För läsaren får bokens innehåll relief mot hans egen erfarenhet och särarten i författarens erfarenhet och uttryck kan framträda först inför läsaren. Själv ser författaren inte vad han skriver, eftersom det är hans eget liv och han därmed saknar en bakgrund mot vilken det skrivna kan framträda. Merleau-Ponty citerar en passage ur Jean Santeuil där
156Marcel Proust, À la recherche du temps perdu, op. cit. (På spaning, op. cit.); Jean Santeuil,
op.cit., Contre Sainte-Beuve, op.cit.; Correspondance avec sa mère 1887-1905. Lettres inédites, Philip Kolb (red.), Plon, Paris 1953; Pastiches et mélanges, Sentiments filiaux d'un parricide, Gallimard, ”Bibliothèque de la Pléiade”, Paris, 1971, ss. 150-159; Le Balzac de Monsieur de Guermantes, Avec quatre dessins de l’auteur, Ides et Calendes, Neuchâtel/Paris, 1950.
157 PbP, ark [124]v(3): ”l’ensemble des moyens par lesquels nous transformons en
langage, c’est-à-dire nous rendons communicable, la texture de notre expérience”.
158PbP, ark [124]v(3): ”par la combinaison des moyens ’subjectifs’” respektive
”l’objectivité de la définition qui nous installe dans un concept d’emblée universel”.
159 PbP, ark [123]v(2): ”- Le style en ce sens ’est une question, non de technique, mais
de vision’ (TR II 43). Il est porteur du mode d’apparition des choses et des êtres, et la manière, non pas la manière de l’écrivain, mais la manière d’apparaître des choses, est ici la matière.” Merleau-Ponty citerar Proust Le Temps retrouvé i À la recherche du temps perdu, bd. IV, op. cit., s. 474.
Proust skriver: ”Joubert sa till Chateaubriand att inte anstränga sig för att göra en bok, utan bara få sin talisman att skina så ofta som han kunde och att man då skulle ha honom mer att tacka för”.160 Författaren arbetar i blindo och det vore omöjligt för honom att skriva en bok utifrån en teori om den. Han skildrar en upplevelse som är given för honom, samtidigt som han konstruerar den inför andra genom att formulera den.
Merleau-Ponty diskuterar några passager i Prousts Contre
Sainte-Beuve där Proust menar att Flaubert har en stil medan Balzac
saknar en sådan. Contre Sainte-Beuve är en essäsamling där Proust diskuterar litteratur och författarskap, i motsats till På spaning och Jean
Santeuil talar han inte inom ramverket för en roman. Det är inte en
berättarröst utan en litteraturkritikers röst som möter oss. Merleau- Ponty återger en passage där Proust beskriver stilen hos Flaubert:
… alla verklighetens delar har konverterats till en enda substans, till vida ytor med ett monotont glitter. Ingen orenhet har blivit kvar. Ytorna har blivit speglande. Alla tingen målas där, men genom återspegling, utan att förändra den homogena substansen. Allt som var annorlunda har konverterats och absorberats.161
Stilen förändrar föremålens sätt att framträda, den får alla föremål att böja sig mot en och samma mening. Tingen skildras i termer av varandra, genom en stil som får dem att avvika på ett homogent sätt och som får en ny mening att framträda genom dem alla. Stilen genomsyrar helheten och får en mening att framträda genom de skilda delarna vilken inte fanns närvarande i någon av dem men som inte heller kan skiljas från dem. Ett alltför rättframt språk rymmer ingen stil därför att det inte lämnar någonting outtalat, det lämnar inga reliefer mellan tal och tystnad där en antydd mening kan träda fram. Det är i det senare avseendet som Proust beskriver hur Balzac i motsats till Flaubert saknar en stil. Merleau-Ponty citerar Prousts text:
Hos Balzac samexisterar istället motsatser som inte smälts, som ännu inte omvandlats; alla elementen hos en stil som ska komma men som inte existerar. Denna stil antyder inte, den återspeglar inte:
160. PbP, ark [115](3): ”Joubert disait à Chateaubriand de ne pas s’efforcer de faire un
livre, simplement de faire briller aussi souvent qu’il le pourrait son talisman et qu’on lui en saura plus de gré”. Merleau-Ponty citerar Prousts Jean Santeuil, bd. II, op. cit., s. 251.
161 PbP, ark [123]v(2): ”toutes les parties de la réalité sont converties en une même
substance, aux vastes surfaces, d’un miroitement monotone. Aucune impureté n’est restée. Les surfaces sont devenues réfléchissantes. Toutes les choses s’y peignent, mais par reflet, sans en altérer la substance homogène. Tout ce qui était différent a été converti et absorbé.” Merleau-Ponty citerar Proust Contre Sainte-Beuve, op. cit., ss. 269- 270.
den förklarar. Den förklarar dessutom med hjälp av de mest slående bilder, men dessa är inte sammansmälta med resten. De gör så att vi förstår vad han menar på samma sätt som under en fantastisk konversation, men utan att oroa sig för helhetens harmoni och utan att medla.162
Proust menar att Balzac saknar en stil därför att han ger upplysningar till läsaren. Balzac förklarar och resonerar, han skriver ut de reflektioner orden väcker hos honom. Därmed blir han kvar i ett konventionellt, icke-skapande förhållande till språket. Stilen står för Merleau-Ponty i motsättning till en strävan att definiera föremålen: orsaken till att Balzacs stil inte är någon stil är att han alltför direkt söker intellektualisera och definiera dem. Ett språk där allting skrivs ut, där ingenting bara blänker fram eller skymtar förbi, förlorar förmågan att visa fram världens sätt att framträda inför oss. Stilen är just det latenta innehåll genom vilket det manifesta visar sig, det som
med-ges snarare än ges av orden. Motsättningen mellan en stilfull
Flaubert och en ”stillös” Balzac tydliggör vad Merleau-Ponty menar att litteraturen gör med den sinnliga världen: den verklig-gör den genom att reflektera den:
= stilen är bara genomskinlig, återspeglar bara världen och ger bara sanning och verklighet om den är helt underkastad sin inre lag, den ger bara objektet om den utvecklas helt självständigt, eftersom objektet i litteratur är givet genom framträdelsesättet och det senare hänger ihop med världens beståndsdelars struktur [organisation] i författarens egen erfarenhet. Det litterära språket (liksom språket i dess ursprung enligt Saussure) betecknar bara genom inre differentiering och inte genom referens till ett yttre objekt.163
Författarens skildring speglar den stilisering av världens element som sker redan i författarens erfarenhet. Författaren skapar en struktur i sin beskrivning av världen, som är hämtad från den struktur genom
162 PbP, ark [123]v(2) f: ”Dans Balzac au contraire coexistent, non digérés, non encore
transformés, tous les éléments d’un style à venir qui n’existe pas. Ce style ne suggère pas, ne reflète pas: il explique. Il explique d’ailleurs à l’aide des images les plus saisissantes, mais non fondues avec le reste, qui font comprendre ce qu’il veut dire comme on le fait comprendre dans la conversation si on a une conversation géniale, mais sans se préoccuper de l’harmonie du tout et de ne pas intervenir.” Merleau- Ponty citerar Proust Contre Sainte-Beuve, op. cit., s. 269 f.
163 PbP, ark [124](3): ”= le style n’est transparent et ne reflète le monde et ne donne
vérité et réalité que s’il est entièrement soumis à sa loi interne, il ne donne l’objet que s’il se développe en toute autonomie, parce que l’objet en littérature est donné par le mode d’apparition, et que celui-ci est solidaire de l’organisation des éléments du monde dans l’expérience propre de l’écrivain. La langue littéraire (comme le langage en son origine selon Saussure) ne signifie que par différenciation interne, non par référence à objet externe.”
vilken världen ger sig till honom i varseblivningen. Det litterära språket blir till ett språk i språket, ett språk som ger en röst åt den sinnliga världen: Merleau-Ponty beskriver det som ”den varseblivna världens språk”.164
A
VSLUTNINGMerleau-Ponty arbetar fram en förståelse av det litterära uttrycket som en stilisering av de etablerade uttrycken i PM. Det nya stilbegreppet ger honom verktygen till en ny förståelse av varseblivning i den första kursen vid Collège de France, MSME. Det låter honom bestrida en idealistisk förståelse av varseblivningen, där det framträdande föremålet placeras bortom sitt framträdande. Därmed tänks det framträdande inte längre som en representation för en betydelse bortom det. Istället ger sig det varseblivna föremålets mening i framträdandets själva konfiguration.
I Prousts skrivande finner Merleau-Ponty ett framskrivande av erfarenheten som förverkligar den. Genom att stilisera den varseblivning som redan visar sig genom sin stil så skriver den fram det vara som visar sig för oss i erfarenheten.