M ERLEAU P ONTY OCH S ARTRE

Formellt var Sartre redaktör för tidskriften Les Temps modernes, men enligt Sartre gjorde Merleau-Ponty informellt det huvudsakliga redaktörsarbetet fram till brytningen mellan dem 1952.340 _{Sartre ville i} tidningen införa en artikel av ”en marxist”, en artikel som Merleau- Ponty försåg med en ingress där han tog avstånd från åsikterna som framfördes och deklarerade att tidskriften inte stod bakom dem. Sartre avlägsnade ingressen ur tidskriften och när Merleau-Ponty fick se korrekturet ledde det till ett långt telefonsamtal som blev slutet på deras vänskap, men inte slutet på deras filosofiska dialog. Den senare fortsatte fram till Merleau-Pontys död 1961.341

Det har skrivits lite om Merleau-Pontys och Sartres skilda syn på litteratur, men mycket om deras skilda syn på förhållandet mellan det imaginära och det verkliga. Både Richard Kearney i Poetics of

imagination och Majorie Grene i ”The aesthetic dialogue of Sartre and

Merleau-Ponty” diskuterar Merleau-Pontys kritik av Sartre.342 _Bägge understryker hur det imaginära för Sartre är en ren negation, och att det är den skarpa motsättningen mellan föreställning och verklighet som förklarar omsvängningen från en helt oengagerad till en engagerad litteratur.343 _{Kearney skildrar hur det imaginära för Sartre är} som en monolog som pågår mellan medvetandet och världen.344 _Han skriver att: ”Sartres synsätt är egologiskt: varje försök att röra sig bortom självet och projicera sig själv mot varat studsar tillbaka vid egots gränser och glider tillbaka in i medvetandet.”345 _{Enligt Merleau-}

340 _{Sartre, ”Merleau-Ponty vivant”, Les temps modernes, nr. 184, 1961/62, vol. 17:1, s.}

319.

341 _{Ibid., s. 355 f.}

342 _{Majorie Grene, ”The Aesthetic Dialogue of Sartre and Merleau-Ponty” i The}

Debate Between Sartre and Merleau-Ponty, Northwestern University Press, Evanston, 1998 ss. 293-314.

343 _{Richard Kearney, Poetics of Imagining. Modern to Post-Modern, Edinburgh University}

Press, Edinburgh, 1998, s. 127.

344 _{Ibid., s. 100.}

345 _{Ibid. s. 103: ”Sartre’s view is egological: all attempts to move beyond the self and}

project oneself towards being rebound off the frontiers of the ego and slide back into consciousness.”

Ponty är det frånvaron av en medierande dialektik som gör att Sartre misslyckas med att integrera det verkliga och det imaginära. Kearney menar att Merleau-Ponty lyckas tänka samman dem just genom den dialektik som han upprättar mellan dem och för honom blir det imaginära en dialog mellan det föreställande medvetandet och världen.346

I L’imaginaire psychologie phénoménologique från 1940 gör Sartre en skarp uppdelning mellan det imaginära och det verkliga, där de innebär två irreducibla attityder hos medvetandet.347 _{Sartre utgår från} en kritik av en syn på det imaginära som en immanens i motsättning till varseblivning som en transcendens. Han genomför en filosofisk analys av det imaginära som bevarar dess transcendens och vill rädda det från att placeras i tänkarens huvud, i motsats till det verkliga som tar plats i yttervärlden.348 _{Medvetandet transcenderar sig själv i bägge} fallen, men det handlar om två olika sorters transcendens och vi riktar oss mot det imaginära och det verkliga med två olika slags intentionaliteter. I fallet med det imaginära så transcenderar medvetandet sig själv mot ett objekt som det sätter för sig själv som frånvarande, medan det varseblivande medvetandet sätter objektet som närvarande.349 _{Det föreställande medvetandet är samtidigt en} “konstitution och intetgörande [néantisation] av världen.” 350 Intetgörandet av det verkliga är en ovillkorlig princip för föreställningen, omvänt kan intetgörandet aldrig förverkliga sig annat än genom föreställningen.351 _{I Vad är litteratur? från 1947 gör Sartre en} helomvändning och menar istället att litteraturen måste vara engagerad.352 _{Litteraturens uppgift och värde ligger i att den bär på ett} politiskt engagemang och ett politiskt medvetandegörande. I den mån som litteraturen bär på ett budskap så kan den inte undgå att vara politisk, och i den mån som den saknar budskap så är den helt enkelt meningslös. I Les aventures de la dialectique pekar Merleau-Ponty på den här omkastningen i Sartres filosofi och menar att den beror på att han gör en så skarp uppdelning mellan det imaginära och det verkliga att han bara lyckas pendla mellan att helt separera dem och att helt assimilera dem.353

346 _{Ibid., s. 136.}

347 _{Sartre, L’imaginaire. Psychologie phénoménologique de l’imagination, Gallimard, Paris,}

2005, [1940], s. 231.

348 _{Ibid., s. 17.} 349 _{Ibid., s. 22 ff.}

350 _{Ibid., s. 357: ”qui est à la fois constitution et néantisation du monde”.} 351 _{Ibid., s. 360.}

352 _{Sartre, Qu’est-ce que la littérature, op. cit., s. 17 f (sv. övers. s. 15). Detta gäller prosan,}

av poesin menar Sartre att man inte kan begära ett engagemang. Där används orden som ting och inte som tecken.

Merleau-Pontys kritik av Sartre handlar inte om de termer denne ställer upp som motsättningar och han strävar inte efter att förena motsättningarna i en enhet. Kritiken handlar istället om att Sartre inte lyckas medla mellan motsättningarna. Mot Sartres dualismer sätter Merleau-Ponty ett dialektiskt tänkande som förbinder de åtskilda termerna med varandra utan att undertrycka motsättningen. Han söker upprätta en dialektik där han samtidigt behåller och bestrider, bevarar och övervinner Sartres dualismer.

Både Sartres motsättningar och Merleau-Pontys kritik är symptomatisk för deras dialog. Hans sätt att kritisera Sartre i ULL visar oss ett mönster som återkommer i kritiken av Sartre i VI. I det senare verket gör han gällande att Sartres filosofi är en negativitetsfilosofi som inte förmår tänka förhållandet mellan varat och intet därför att den etablerar en alltför hårddragen motsättning mellan dem. Helena Dahlberg beskriver hur Merleau-Pontys kritik av Sartre framför allt riktar in sig på att han inte förmår tänka kommunikationen mellan subjekt och ting, vara och intet, medvetande och världen.354 _{Dahlberg beskriver hur Merleau-Ponty i}

VI söker en filosofi som kritiserar dualismer utan att falla in i en

”monism”:

För Merleau-Ponty rör det sig om att finna en förståelse av varat som inte låter det falla ut i två av varandra oberoende delar (en ”dualism”), men som inte heller låter det sammanfalla till en enda substans (en ”monism”) utan som tvärtom förstår varat både i dess helhet och i dess åtskillnad.355

Vi ser i ULL hur Merleau-Ponty mot Sartres frågor ställer upp just en ”dualism” och en ”monism”: motsättningar som antingen är oförsonligt separerade eller oupplösligt förenade. Medan han i VI direkt kritiserar Sartre för att pendla mellan monism och dualism, separation och sammanfallande på grund av sin avsaknad av dialektik, så är kritiken i ULL indirekt, maskerad som ett klassiskt och ett modernt tänkande. Det innebär att den kritik som direkt formuleras i

VI förbereds i ULL och undersökningen av litteratur bereder vägen

för kritiken av Sartres ontologi.