M ODERN LITTERATUR
V ARFÖR OCH HUR SKRIVER MAN ?
Sartres andra fråga ”Varför skriver man?” formulerar Merleau-Ponty om till ”Varför och hur skriver man?”. För den klassiska attityden är det här inget problem eftersom den vilar på en idealistisk språksyn. Kommunikationen är redan i förväg ”utförd i ett tingens språk.”369 Dess uttryck förstås inte som skapande, utan tror sig kunna vila på betydelser som finns givna i förväg:
1) Hur Varför och
hur skriver man? Kommunikationens dvs. språkets paradox, Det är inte längre tingens språk - Det skapar det universella Det är inte längre betydelsens, yttrandets medel. Här påbörjas det
samtidiga förverkligandet av vad vi menar och hur. Automatisk skrift = övning för att frita det tal som själv för med sig sina avsikter och inte får dem från <viljans> intelligens 370
368 ULL, ark [128](XIV3): ”Les héros sont présentés se parlant, car c’est ainsi qu’ils
peuvent s’exposer leurs possibles <dans l’action>, il y a ceci oui, mais… c’est ainsi qu’ils peuvent apparaître comme des êtres non faits, mais à faire, qui se prévoient, et pour qui la prévision de soi est un élément du soi *”.
369 ULL, ark [16](I2): ”Pas de problème de la communication: elle est faite d’avance
dans un langage des choses.”
370 ULL, ark [23](II1): ”2) Comment Pourquoi et
comment écrit-on? Paradoxe de la communication i. e. du langage Il n’est plus langage des choses – Il fait l’universel.
Il n’est plus moyen de la signification, énoncé. En lui se met en route à la fois ce que nous voulons dire et comment. Écriture automatique =
I den stund som det litterära språket tänks som skapande, blir det till ett problem hur vi överhuvudtaget kan göra oss förstådda genom det.371 Hur är det möjligt för ett skapande, subjektivt uttryck att bli intersubjektivt tillgängligt? I och med att språket är ogenomskinligt även för författaren, så kan han inte använda det som en teknik eller ett medel. Resultatet av det som han skriver undgår honom och även om han har ett mål med det han vill skriva så kommer han att ledas framåt genom sitt skrivande. Författaren överblickar inte händelseförloppet:
Ingen nyckel till det som sker – Utan [det handlar om] att visa perspektivens mångfald – Undersökning av romanesk teknik; berättelse, roman som väsentligen är en undersökning av nya förbindelser mellan författaren och vad han säger: med berättandet om en svunnen sak i 1a person (skildring), följer möjligheten att
bedöma det (”berätta filosofiskt” Stendhal)372
Det leder till en separation mellan det som författaren vill säga och det som han faktiskt säger. Medan författaren för Sartre använder språket så innebär litteraturen för Merleau-Ponty att författaren samtidigt används av språket. När han försöker styra det i en viss riktning så blir han samtidigt själv styrd av krafter han inte besitter och inte ens har kännedom om. 373
Uttrycket av princip indirekt: Mallarmé språket är inte ett provisoriskt substitut för tingen, utan tvärtom vad som omvandlar dem till deras mening. Det finns alltså inget direkt uttryck som benämner tinget självt (redan Stendhal: Armance babilanismen visas såsom dold).374
exercice pour délier parole qui porte en soi ses fins et ne les reçoit pas d’intelligence <de volonté>”
371 ULL, ark [20](I6).
372 ULL, ark [19](I5): ”Pas de clef de ce qui se produit – Mais montrer pluralité des
perspectives – Recherches de technique romanesque; récit, roman qui est essentiellement recherche de nouveau rapports [sic] entre l’écrivain et ce qu’il dit: raconter à la 1re personne une chose révolue (récit), avec par suite possibilité
d’apprécier (‘raconter philosophiquement’ Stendhal)”.
373 Även Sara Danius pekar på Stendhals avståndstagande från litterär stil: ”Stendhals
stilideal var antiretoriskt och därför också i viss mening antilitterärt. Han eftersträvade enkelhet, klarhet och korthet, och brukar ofta beskrivas som den snabba flyktens författare.” Se Danius, op. cit. s. 110.
374 ULL, ark [20](I6): ”L’expression est par principe indirecte: Mallarmé le langage
n’est pas substitut provisoire des choses, mais au contraire ce qui les change en leur sens. Donc pas d’expression directe qui nomme la chose même (déjà Stendhal: Armance le babilanisme est montré en tant que caché).” I Stendhal roman Armance har protagonisten förlorat sin sexuella förmåga till följd av en olycka, vilket aldrig sägs ut, utan antyds genom romanen. Se Armance, Paris, Seuil, 1969.
Som exempel lyfter Merleau-Ponty fram Stendhals första roman,
Armance, en kärleksskildring där huvudpersonens sexuella förmåga
antagligen förstörts på grund av en olycka. Detta sägs aldrig ut explicit i romanen men ligger mellan raderna som dess huvudintrig. Den exemplifierar litteraturens förmåga att skriva mellan raderna, att beteckna genom att inte skriva ut, eller att tala genom att tiga.
Här kan ett implicit svar på Sartres hållning utläsas: författaren använder inte språket, han besitter det inte och han kan därför inte använda det till att förmedla ett budskap. Litteraturen är inte politisk för den formulerar världen inför oss innan vi kan formulera politiska ståndpunkter om den, den använder sig inte av språket utan används även av det och kan inte tala om ett budskap eftersom den själv inte kan föregripa resultatet av sina uttrycksakter.
V
EM SKRIVER?
Både Sartre och Merleau-Ponty strävar efter att återinrätta verket i den levande erfarenhet som det skrevs ur. Bägge kritiserar en tendens att placera litteraturen på en historisk parnass och skapa en fetisch av författaren. Sartre försöker motverka detta genom att skriva in författaren som ett politiskt subjekt i en levande samtid som möter ett potentiellt politiskt kollektiv i läsarna. För Merleau-Ponty får frågan om författarens förhållande till verket en helt annan innebörd. Den handlar i grunden om den skrivande människans förhållande till det liv denne skriver om. Vad händer med vårt sätt att erfara världen när vi gör erfarenheten till ett tema för skrivande? Frågan ”Vem skriver?” handlar för Merleau-Ponty inte om författarens förhållande till sin publik, utan om hans förhållande till sitt verk.
3) Vem skriver? Författarens och människans paradox. Att skriva och att leva.
Detta problem är närvarande redan i det föregående: finns det en litteratur som inte är en specialitet utanför livet, ett mycket särskilt sätt att leva, liksom{ill.} eller varje yrkes <med sina vanställande brister>, som är ett livsmedvetande och inte en särskild variation av den intressestyrda tekniken För den Andre [la technique
intéressée du Pour Autrui ]? Författaren förblir han (och läsaren, den
bildade) förblir de människor eller blir de besatta?375
375 ULL, ark [27](II5): ”3) Qui écrit? Paradoxe de l’auteur et de l’homme. Écrire et
vivre. Ce problème déjà présent dans ce qui précède: y a-t-il une littérature qui ne soit pas une spécialité hors de la vie, une manière de vivre très particulière, comme celle du {ill.} ou de chaque métier <avec ses vices déformants>, qui soit une conscience de la vie et non une variété particulière de la technique intéressée du Pour Autrui? L’auteur reste-t-il (et le lecteur, le lettré) restent-ils des hommes ou deviennent-ils des maniaques?”
Frågan om författarens förhållande till verket innebär inget problem för den klassiska attityden, för där står författaren utanför verket som en kvasivetenskaplig berättare medan författaren i den moderna litteraturen istället blandas samman med verket. I läsningen av Stendhal upprättas ett dialektiskt förhållande mellan författarens liv och skrivande, mellan ett imaginärt och ett verkligt själv. I berättandet hittar författaren på sig själv åt sig själv och därmed blir han mer sann. Den uppdiktade författaren är ärligare:
Vad Stendhals frågor om honom själv betyder, Henri Brulards vem är jag: de betyder att det inte finns någon kännedom om ett verkligt själv, det finns bara kännedom om ett levt själv. Varje ansträngning för att nå ett verkligt själv är analys, förfalskade detaljer. Den enda användbara ansträngningen gentemot sig själv är projektionen av detta själv i verken.376
Stendhal är mer sig själv när han inte skildrar det han minns utan det som han drömt om och han kan nå sig själv genom att framvisa sig själv i verken: ”Ärligheten = att lära sig sig själv i fragment där man har varit sig själv. Att göra sig likvärdig detta.”377 I och genom sina verk framställer författaren sig så mycket som någon annan att han konstituerar en ny personlighet åt sig som omvänt återkastas på hans sätt att leva:
Just Dagboken visar oss, i Louasonaffären, namnet ansträngningen för att ta sig ut ur denna labyrint: labyrinten hos ett själv som man försöker att vara och alltså inte är, av en medveten icke-tillgjordhet som därför är tillgjord, av medvetandet som både hatar sig själv och njuter av sig själv: rollen är skapad i den mån som den är spelad, improviserad och inte förberedd, och ärligheten icke- överensstämmelsen med en roll, utan ett skapande av sig själv utav sig själv. Valéry kanske inte läste Journal eller H. Brulard. Det finns en Stendhal som gjort så stora framsteg i självkännedomen att han övergett denna självkännedoms övermått som förfalskande.378
376 ULL, ark [138]v(XIII3): ”Ce que veulent dire les questions de Stendhal sur lui-
même, le qui suis-je de Henri Brulard: elles veulent dire qu’il n’y a pas de connaissance du soi-réel, il n’y a que connaissance du soi-vécu. Tout effort pour accéder au soi-réel est analyse, détails falsifiés. Le seul effort utile envers soi est la projection de ce soi dans les œuvres.”
377 ULL, ark [136]v(XIII1): ”La sincérité = s’apprendre soi-même dans fragments où
on a été soi. Se rendre égal à cela.”
378 ULL, ark [114](III8): ”Précisément le Journal nous montre, dans l’affaire Louason,
le nom l’effort pour dépasser ce labyrinthe: le labyrinthe d’un soi-même qu’on cherche à être et que donc on n’est pas, d’une non-affectation consciente et donc affectée, de la conscience comme haine de soi et comme jouissance de soi: le rôle est créé à mesure que joué, improvisé et non pas préalable, et la sincérité non-conformité à un rôle, mais création de soi par soi. Valéry peut-être, ne lisait pas le Journal, ni H.
Stendhal ger sina impulser och intryck en medveten form som görs mer och mer fulländad för varje verk. Han byter ut sig själv mot en uppfunnen personlighet som gradvis blir hans modell, en modell som han i sin tur formar sitt levande jag efter. Det litterära skapandet av ett själv innebär tillkomsten av ett själv som inte fanns dessförinnan och som förverkligas därigenom. Författaren blir uppfunnen i samma rörelse som han uppfinner. Livet blir till litteratur, och litteraturen förverkligar det liv som den springer ur. Här omvänds Sartres resonemang: det är inte så att författaren skapar ett verk med ett visst innehåll, utan snarare skrivs författaren fram genom verket och skapas av verket.
Sammantaget utgör Merleau-Pontys resonemang ett svar på Sartres Vad är litteratur?. Sartre undersöker litteraturen utifrån en rad tydliga uppdelningar: mellan imaginärt och verkligt, litterärt uttryck och uttryckt värld, författare och verk. Merleau-Pontys kritik avser inte så mycket Sartres slutsatser som förutsättningarna för hans resonemang och han avtäcker resonemangets premisser för att visa att entydigheten hos termerna endast lämnar Sartre inför två alternativ: ett sammanfallande eller ett isärfallande av motsättningarna. I närläsningen av Stendhal rubbar han grunden för bägge hållningarna, liksom de tilltänkta motsättningar som skapar hållningarna. Därmed skapar han verktyg för att gå bortom dem mot ett tänkande som frigjort sig från motsättningarna.
Det som är utmärkande för litteraturen är dess imaginära dimension samt det indirekta adresserandet. Vi kommer sanningen närmare i litteraturen just i kraft av dess overklighet och indirekta skildring, kommunikationen med den andre blir mer autentisk, därför att det är ett indirekt och imaginärt tilltal och författaren kommer sig själv närmare genom att hitta på sig själv. På så sätt besvarar Merleau- Ponty Sartre, men han går längre än till att endast ge ett svar på Sartre. När litteraturen tänks som ett skapande uttryck, när skildringen både skapar och omskapar det skildrade, när språket är ogenomskinligt för författaren och författarens subjektiva erfarenhet skildras, hur ska litteraturen då förstås? Han formulerar genom en närläsning av Stendhal en litterär metod, en metod som handlar om hur litteraturen, genom sitt sätt att gestalta erfarenheten skriver fram en sanning i den.