F ENOMEN OCH VARA
U TVECKLINGEN AV M ERLEAU P ONTYS FILOSOFI Två av de viktigaste rösterna i diskussionen om utvecklingen a
Merleau-Pontys filosofi är Renaud Barbaras och Françoise Dastur. De bidrog bägge till att Merleau-Ponty återupptäcktes i Frankrike i början av 90-talet, och Barbaras beskrivning av utvecklingen av Merleau- Pontys filosofi har blivit närmast kanonisk för den franska receptionen. Barbaras framhåller Merleau-Pontys filosofi som en serie av brott medan Dastur väljer att betona en kontinuitet. Eftersom Merleau-Ponty utvecklar sitt tänkande i en kritik av sina tidigare texter, samtidigt som han alluderar på dem och ständigt återvänder till tidigare resonemang, går det att finna stöd för båda teserna.
Enligt Barbaras sker det ett brott i Merleau-Pontys tänkande under arbetet med La prose du monde, ett brott som Merleau-Ponty inte själv avsåg men som framtvingades av undersökningarna av uttryck. Merleau-Pontys forskning innebär tre separata delar, en varseblivningens fenomenologi, en uttrycksfilosofi och en ontologi. Perioden i början av 50-talet blir i denna läsning till en väg ut ur ett dualistiskt tänkande, den möjliggör en ontologi men måste själv överges för att den senare ska kunna fullbordas.65
Medan Merleau-Ponty 1952 fortfarande betonar kontinuiteten med sina tidigare verk, utgör anteckningarna till Le visible et l’invisible ett radikalt brott: det är alltså under skrivandet av La prose du monde som han upptäcker otillräckligheterna hos Phénoménologie de la perception och som ett nytt perspektiv tar sin början, ett perspektiv som bekräftas under de följande åren och som kommer att leda till Le
visible et l’invisible. Uttrycksfilosofin som först tänktes som en förlängning och ett fullföljande av varseblivningens fenomenologi, frilägger i själva verket rummet för en ontologi.66
65 Barbaras, op. cit., s. 69. Se vidare s. 86 och s. 98.
66 Barbaras, op. cit., s. 69: ”Alors qu’en 1952 Merleau-Ponty souligne encore la
continuité avec ses travaux antérieurs, les notes du Visible et l’invisible font état d’un rupture radicale; c’est donc au cours de la rédaction de La prose du monde qu’il découvre les insuffisances de la Phénoménologie de la perception et que prend naissance une nouvelle perspective qui, s’affirmant au cours des années qui suivrons, conduira au Visible et l’invisible. La philosophie de l’expression, conçue au départ comme
Barbaras skriver att Merleau-Pontys filosofi bokstavligen ändrar riktning efter PP: medan det i PP handlade om att utifrån kroppen och varseblivningen förstå uttryck och språk så kommer det därefter att handla om att utifrån uttrycket förstå världen och varseblivningen. Även om Merleau-Ponty från början avsåg uttrycksfilosofin som en förlängning av varseblivningens fenomenologi, så överger han enligt Barbaras sedan den ansatsen. Det som först var en kritik blir till ett avfärdande, då den ursprungliga avsikten omförhandlas under arbetet med La prose du monde (Världens prosa, förkortas löpande PM). Den här beskrivningen står i strid med Merleau-Pontys egen beskrivning av sina arbeten från 1952 där han skriver att de nya arbeten som påbörjats efter 1945 är ett fullföljande av de tidigare texterna. Medan uttrycksfilosofin för Barbaras utgör ett brott med det idealistiska tänkande som senare överges för en ny ontologi, så framhåller Dastur istället en kontinuitet.
Dastur undersöker i Chair et langage utvecklingen av Merleau- Pontys filosofi från La structure du comportement till Le Visible et l’invisible (Det synliga och det osynliga, förkortas löpande VI) och fokuserar framför allt på två viktiga teman: köttet och språket. Hon beskriver en rörelse från köttet till språket, som samtidigt innebär en rörelse från Husserl till Heidegger. Hon framhåller att temat kring kroppslighet och kött kommer från Husserl medan diskussionerna kring uttryck och språk för Merleau-Ponty närmare Heidegger.67 I Merleau-Pontys sena texter ser hon en ontologi som till stora delar är besläktad med Heideggers och en språkfilosofi som även den är starkt influerad av Heideggers filosofi. Dastur läser Merleau-Pontys kurs från 58-59 ”La philosophie aujourd’hui” som ett vittnesmål om ett släktskap med Heideggers tankar i Unterwegs zur Sprache. Merleau-Ponty började läsa Heidegger på allvar först 1958, medan hans undersökningar av språk tog form långt tidigare. Därmed riskerar hon att projicera in en influens i ett tankegods där den inte fanns närvarande. Det ser vi särskilt tydligt i ULL och PbP där Merleau-Ponty gör sina mest utförliga undersökningar av språk, samtidigt som Heidegger är frånvarande som referens. Istället utarbetar han sin språkförståelse i närläsningar av Saussure, Proust, Valéry, Stendhal, Goldstein och många fler.
Eftersom Merleau-Ponty introducerade fenomenologin för många läsare i Frankrike så riskerar han att bli läst som en
prolongeant et accomplissant la phénoménologie de la perception, libère en réalité l’espace d’une ontologie.”
67 Andrew Inkpin använder istället Merleau-Pontys undersökningar av spåk för att
kommentator till Husserl eller Heidegger.68 Saint Aubert framhåller just detta problem: ”Risken är då att man återupplivar en Husserl, ibland till och med en Heidegger, lite för merleau-pontyanska, samtidigt som de saknar Merleau-Pontys specificitet”.69 Därmed har originaliteten i hans tankar skymts bort, då de har bokförts som husserlska eller heideggerska. Omvänt har det resulterat i att Husserl i Frankrike blivit läst på ett sätt som kraftigt influerats av den merleau- pontyanska filosofin. 70 Intrycket förstärks av Merleau-Pontys sätt att skriva, vilket ofta införlivar andra tänkare genom att projicera den egna filosofin på dem. Det som framstår som en kommentar är i själva verket en vridning av dennes termer mot en mening som mer stämmer överens med den filosofi genom vilken han närmar sig den. Rudolf Bernet beskriver hur det för hela hans generation är svårt att säga var Merleau-Pontys läsning av Husserl, Heidegger eller Sartre börjar och slutar: ”Det är sant att för många av oss är det svårt att säga vad vi är skyldiga Merleau-Ponty: till den grad influerade han vår läsning av Husserl, av Sartre och till och med av Heidegger.”71
68 Exempelvis Françoise Dastur ser i Merleau-Ponys sena texter en ontologi som till
stora delar är besläktad med Heideggers och en språkfilosofi som enligt henne är starkt influerad av Heideggers. Hon läser Merleau-Pontys kurs från 1958 ”La philosophie d’aujourd’hui” (i Notes des cours au Collège de France 1958-1959 et 1960-1961, texten är fastställd av Stéphanie Ménasé, Gallimard, Paris, 1996, ss. 33-157) som ett vittnesmål om ett släktskap med Heideggers tankar i Unterwegs zur Sprache (Neske, Pfullingen, 1959), Dastur, op. cit., s. 209 f.Emmanuel de Saint Aubert undersöker Merleau-Pontys läsning av Heidegger utifrån korpusen av opublicerade arbetsanteckningar och visar att han började läsa Heidegger på allvar först 1958, se Vers une ontologie indirecte. Sources et enjeux critiques de l’appel à l’ontologie chez Merleau-Ponty, Vrin, Paris, 2006, ss. 103-113. De texter jag undersöker från början av 50-talet är skrivna innan Heidegger blir en viktig influens, och de vittnar istället om en rad andra influenser.
69 Saint Aubert, Du lien des être aux éléments de l’être, op. cit., s. 27 f: ”Le risque était alors
de restituer un Husserl, parfois même un Heidegger, un peu trop merleau-pontiens, tout en manquant la spécificité de Merleau-Ponty.”
70 Rudolf Bernet beskriver Merleau-Pontys påverkan på hela hans generation av
filosofer. Se Bernet ”Le sujet dans la nature. Réflexions sur la phénoménologie de la perception chez Merleau-Ponty” i Marc Richir och Étienne Tassin red., Merleau-Ponty, phénoménologie et expérience, Jérôme Millon, Grenoble, 2008, s. 58: ”Mais il est non moins vrai que pour beaucoup d’entre nous, et pour la communauté philosophique dans son ensemble, le souvenir de ‘ce qu’il a lui-même voulu et dit’ s’est trop vite estompé. Le meilleur hommage que notre génération puisse rendre à ce penseur qui a marqué d’une manière aussi décisive nos premiers pas dans la pensée philosphique, c’est donc de relire ses écrits. Une telle démarche n’est pas seulment récompensée par une meilleure compréhension de ce que nous devons à Merleau-Ponty, mais aussi de ce que la phénoménologie toute entière et jusque dans son questionnement le plus contemporain, a reçu et peut encore recevoir de lui.” Se även Saint Aubert, Du lien des êtres aux éléments de l’être, op.cit., s. 27 f.
71 Bernet, op.cit., s. 57 f: ”Il est vrai que pour beaucoup d’entre nous, il est difficile de
dire ce que nous devons à Merleau-Ponty : tant notre lecture de Husserl, de Sartre et même de Heidegger et de Derrida fut influencée par lui.”.
Både Barbaras och Dasturs tolkningar skrevs när ett avsevärt mindre material av Merleau-Pontys texter fanns tillgängligt, och de rekonstruerar hans tänkande utifrån texter med långa tidsintervall emellan sig. De utgår bägge framför allt från de sista texterna och vänder sig tillbaka från den sena ontologin för att se på de tidigare texterna i backspegeln utifrån det sena tänkandet. Det nya material som blivit tillgängligt på senare år låter oss nyansera alternativen mellan kontinuitet och brott.
Emmanuel de Saint Aubert har rekonstruerat en stor del av Merleau-Pontys tänkande utifrån det opublicerade materialet. 72 Trots att Saint Auberts undersökning är omfattande och inbegriper en stor del av Merleau-Pontys kurser och arbetsanteckningar, så innehar undersökningarna av litteratur och språk endast en marginell roll i hans rekonstruktion. I det här kapitlet ser vi hur kritiken av det tidigare tänkandet kristalliseras i en kritik av den tidigare språkförståelsen. I PP förstår Merleau-Ponty språket utifrån den kroppsliga gesten, och i nästa avsnitt undersöks detta sätt att närma sig språket närmare.