K IASM K IASMA

Skildringen av kiasmen i VI är ett av de teman som Merleau-Pontys filosofi kommit att bli mest förknippad med. Det är en gåtfull tematik där tolkningarna går isär. Den får en helt central roll i hans sena ontologi, som ett sätt att på nytt förstå varat. Helena Dahlberg undersöker Merleau-Pontys förståelse av varat i VI och Naturkurserna. Hon beskriver hur Merleau-Ponty tänker varat på ett sådant sätt att: ”varats motsättningar varken accepteras eller överskrids utan får sin plats”.413 _{Dahlberg beskriver hur Merleau-} Ponty i sin sena ontologi tänker kroppen och världen som ett dubbelt omslutande och dubbelt deltagande:

I Merleau-Pontys ontologi delar sig kroppen i två genom att den tar del av världen, blir värld, samtidigt som också världen delar sig och blir del av kroppen. Mellan kroppen och världen finns denna dubbelöverkorsning som kan beskrivas som en kiasm, detta dubbla omslutande som samtidigt är ett dubbelt deltagande.414

Det är omdiskuterat i forskningen om han söker harmoniera motsättningar eller om han söker upprätthålla dem samtidigt som han förenar dem. Barbaras beskriver Merleau-Ponty som en ”ny Leibniz” och menar att han med kiasmen förespråkar en tingens företablerade harmoni.415 _{Emmanuel de Saint Aubert framhåller istället hur kiasmen} innebär ett intrång (empiétement) och upprätthåller en oförsonlighet i föreningen.416

I Naturkurserna, som skrevs samtidigt som VI beskriver Merleau-Ponty det dualistiska tänkandet som delar upp varat och världen i motsättningar för en ”ontologisk diplopi”, ett dubbelseende som inte förmår sammanföra de två bilderna till ett djupseende.417 Problemet med det dualistiska tänkandet är att det ser världen genom två olika synfält utan att lyckas sammanföra dessa två fält till en enad bild. 418 _{I sitt sena tänkande söker han sammanföra dualiteterna i en} synbild, liksom ögonen förbinder de två olika bilderna till en. 419 _Syftet

413 _{Dahlberg, Vad är kött?, op. cit., s. 84.} 414 _{Ibid., s. 81.}

415 _{Barbaras, op. cit., se ss. 263 ff.}

416 _{Saint Aubert, Le scénario cartésien, op. cit., ss. 193-240.}

417 _{La Nature. Notes, cours du Collège de France, texten är fastställd av Dominique Séglard,}

Seuil, Paris, 1995, s. 371.

418 _{Ibid. Se även Dahlberg, Vad är kött, op. cit. s. 33.} 419 _{Ibid. Se även Dahlberg, Vad är kött, op. cit., s. 33 f.}

med föreliggande kapitel är att visa hur han genom begreppsparet kiasma-kiasm söker åstadkomma en filosofi som förmår överkorsa de motsatta termerna till en enda synbild.

Kiasman introduceras i Merleau-Pontys filosofi i ”L’homme et l’adversité” 1951 genom ett citat av en kärleksskildring hos Valéry som beskriver två blickars möte.420 _{I ULL diskuterar Merleau-Ponty} på nytt samma citat:

”Detta utbyte, ordet är riktigt, genomför under en mycket kort tid en transposition, en metates, en kiasma av två ’öden’, av två synvinklar. Därigenom utförs en sorts ömsesidig, samtidig inskränkning. Du tar min bild, mitt framträdande, jag tar din. Du är inte jag, eftersom du ser mig och eftersom jag inte ser [mig]. Vad jag saknar, det är detta mig som du ser. Och för din del, vad du saknar, det är dig som jag ser. ” (Tel Quel I s. 42)421

I Valérys text handlar det om två blickars möte i en kärleksskildring, men Merleau-Ponty tar den till intäkt för hur förhållandet till den andre kan förstås som en kiasma:

Förhållandet till självet [är] lika främmande som förhållandet till den andre: invecklade i varandra: mitt förhållande till min kropp går igenom den andre: vad jag inte ser av min kropp, det ser han, vad han inte ser av sin, det ser jag. Det är hos mig som den andre fulländas och hos honom som jag fulländas. Ett utbyte genom blickar och i synnerhet den blick som ser mig i ögonen och som ger mig tillbaka det som blicken på min kropp berövat mig422

I mötet med den andre kompletterar vi varandra för han ger mig det hos mig som undflyr mig själv. Vi är invecklade i varandra och ömsesidigt beroende av varandra. Han får mig att se det hos mig själv

420 _{Signes, s. 294.}

421 _{ULL, ark [43](III11): ”’Cet échange, le mot est bon, réalise dans une temps très}

petit, une transposition, une métathèse, un chiasma de deux “destinées” de deux points de vue. Il se fait par là une sorte de réciproque limitation simultanée. Tu prends mon image, mon apparence, je prends la tienne. Tu n’es pas moi, puisque tu me vois et que je ne vois pas. Ce qui me manque, c’est ce moi que tu vois. Et à toi, ce qui manque, c’est toi que je vois.’ (Tel Quel I p. 42)” Merleau-Ponty citerar Valéry Tel Quel i, Œuvres, II, s. 490-491. Citatet är något modifierat, Valéry skriver: ”Tu n’es pas moi, puisque tu me vois et que je ne me vois pas.” På franska kan man säga ”unir sa destinée à quelqu’un” om att gifta sig, vilket Valérys användning av ordet destinée här kan anspela på.

422 _{ULL, ark [43](III11): ”Rapport à soi aussi étrange que rapport à autrui: impliqués}

l’un dans l’autre: mon rapport à mon corps passe par autrui: ce que je ne vois pas de mon corps, il le voit, ce qu’il ne voit pas du sien, je le vois. C’est en moi qu’autrui se complète et en lui que je me complète. Échange par le regard et particulièrement le regard dans les yeux, qui me rend ce que le regard sur mon corps me volait” Merleau- Ponty citerar Paul Valéry, Œuvres, I, op. cit., pp. 923-930 (Réflexions simples sur le corps).

som jag själv inte kan se. En del av mig finns hos honom och han ger mig tillbaka mig själv: jag lånar mig till honom och mottar mig själv tillbaka. På så sätt är det kroppens utsida som öppnar mig mot den andre, och det faktum att jag undflyr mig själv som gör sammanflätningen möjlig.

Ett djupgående band till den andre alltså: en del av mig är hos honom. Men om det sålunda inte längre finns någon sidoställning, så finns det ingen identitet eftersom den andre har det av mig som jag inte har. Sålunda är man varken själv eller två, utan sig själv hos den andre och den andre hos sig själv - ”Ingen skulle kunna tänka fritt om inte ögonen kunde lämna de andra ögon som skulle följa dem. Så fort blickarna fäster sig vid varandra, så är man inte längre helt och hållet två och det är svårt att förbli själv” (Tel Quel I p. 41).

423

Vi kompletterar oss hos varandra: våra blickar på varandra korsas med varandra, och ger oss ett gemensamt seende där vi är seende- sedda. Vi är varken helt oss själva eller helt hos varandra, vi är inte två separata själv men inte heller en enhet, utan sammanflätade utan att vara sammansmälta. Det är just den här sortens förening som är så väsentlig för Merleau-Pontys sätt att tänka motsättningar. Det handlar om en förening som inte upphäver den ursprungliga skillnaden utan som tvärtom förutsätter den. Själva sammanförandet betingas av att det finns ett avstånd mellan de som sammanförs, och detta avstånd upphävs aldrig utan föreningen blir möjligt just genom det. Merleau- Ponty använder begreppet kiasma för att tänka en rad olika motsättningar, och i slutändan får det en generaliserad betydelse där det ger honom verktygen för att medla mellan motsättningar.

Homonymer som hämtar en betydelse ur naturvetenskapliga beskrivningar av kroppsliga fenomen och en betydelse ur poetiska skildringar intar en särställning i Merleau-Pontys filosofi. Han ser i de fysiologiska skeendena en betydelse som går utöver den de ges inom sitt naturvetenskapliga ramverk, men som samtidigt inte är metaforisk. Ett annat ord som han använder på ett liknande sätt är

enjambement. Liksom kiasma är ordet dubbeltydigt på franska och bär

på både en vetenskaplig och en poetisk betydelse. Den vetenskapliga betydelsen benämner kromosomernas överkorsande generellt i meiosen och den poetiska betydelsen innebär att man i en vers har

423 _{ULL, ark [43](III11) f: ”Donc lien profond avec autrui: une partie de moi est en}

lui. Mais si ainsi il n’y a plus juxtaposition, il n’y a pas identité puisqu’autrui a de moi ce que je n’ai pas. Ainsi on n’est ni seul, ni deux, mais soi-même en autrui et autrui en soi – ‘Personne ne pourrait penser librement si les yeux ne pouvaient quitter d’autres yeux qui les suivraient. Dès que les regards se prennent, l’on n’est plus tout à fait deux et il y a de la difficulté à demeurer seul’ (Tel Quel I p. 41). ”Citatet avser Paul Valéry, Tel Quel i Œuvres, II, op. cit., s. 490.

meningsbrytningar som inte sammanfaller med radbrytningarna. På svenska säger man överkorsning om den genetiska betydelsen och versbindning eller enjambement om den poetiska betydelsen. I hans filosofi är ordet viktigt för att tänka överkorsningar mellan motsättningar. Både hos kiasman och hos enjambement finns en samtidig fysiologisk och retorisk betydelse av överkorsning, som fångar upp de motsättningar som på olika sätt löper genom Merleau- Pontys filosofi, nämligen motsättningen mellan språklig och sinnlig värld.

På franska och engelska har ordet kiasma även en genetisk betydelse, det används om det stadium i meiosen då de homologa kromatiderna hos vardera homolog kromosom i ett kromosompar överlappar varandra.424 _{De vetenskapliga betydelserna karaktäriseras} båda av att de inte beskriver ett vanligt överkorsande utan ett dubbelt sådant. Den genetiska kiasman är liksom synnervskorsningen en överlappande dubbelöverkorsning som gör det möjligt för dess resultat att gå utöver de delar som korsas, och skapa en helhet som består av dem och ändå överskrider dem.

I några av Merleau-Pontys sista anteckningar skildrar han filosofin som kiasmernas kiasm: en kiasm av å ena sidan den fysiologiska och å andra sidan den retoriska kiasmen, vardera tillämpad på respektive det synliga och det språkliga fältet.425 _{I en} arbetsanteckning från november 1960 skriver han:

Den STORA SAMMANFATTNINGENS sammanfattning. Frågan, liksom kiasmen av den som är där och det som är (…). Synens kiasm = att se sig själv, upplevelsen av det synligas tillbakagripande (contreprise) på mig (…) tystnad-tal-kiasm (…). Cirkularitet, inkräktande, kiasm, samtidighet (…) filosofin är inte

424 _{Kiasma är den överlappning som sker i meiosen (den celldelning då könsceller}

bildas, i motsats till mitos då vanliga celler bildas) mellan de homologa kromatiderna i de bägge olika kromosomerna i varje kromosompar (när cellen delas organiseras allt dess genetiska material i 23 kromosompar, där varje kromosom består av två kromatider som ligger i kors över varandra), när de byter genetiskt material med varandra. Vi har ärvt den ena kromosomen i varje kromosompar från vardera föräldern, och i kiasman blandas vårt genetiska material från modern med vårt genetiska material från fadern. Kromosomerna kommer strax efter att dras isär och separeras för att bilda fyra haploida celler (dvs. könsceller som endast består av halva vårt genetiska material). Om inte denna överlappning skedde och föregick kromosomernas överkorsning så skulle vår arvsmassa vara liksom sammansatt av 8 kromatider som kunde korsas på olika sätt, men inte förändras vid fortplantningen. Den genetiska kiasman är liksom synnervskorsningen en överlappande dubbelöverkorsning, som gör det möjligt för dess resultat att gå utöver de delar som korsas, och skapa en helhet som består av dem och ändå överskrider dem.

425 _{Notes de lecture pour Le visible et l’invisible ark [186], november 1960, citerad av}

Saint Aubert i Le scénario cartésien, op. cit., s. 164: ”La philosophie est chiasme des chiasmes”.

mer att gå in i sig själv än att träda ut ur sig själv - Den är Vara genom utstrålning – Varken modell eller kopia – Kiasm eller gravitation (…). Filosofin = kiasmernas kiasm, den centrala kiasmen426

I en annan arbetsanteckning återkommer han till frågan om filosofin som en kiasm av kiasmer:

Filosofin = kiasmernas kiasm – Inte endast mer generell än dem, utan att gå till hjärtat av alla kiasmerna, att finna deras mörka djup, stiga längre ner i dem, och genom detta även överskrida alla tomrums-frågor (…) mot en frågornas fråga som är verksam i alla frågors hjärta (…). Det är alltså en hel livsapparat som återvänder till sig själv, ett grepp som är återtaget av livet men som vet om det (…) och som är just greppet om detta återtagande.427

Det är endast den första av dessa kiasmer som fått en mer utarbetad form i det publicerade manuskriptet. I VI, i den form som texten fått, har filosofins kiasm tappat en av sina innebörder och bara behållit den ena av de två hälfterna: den förstås utifrån den retoriska betydelsen men med avseende på synen. Det lämnar oss med en ontologi som tycks grundad på seendet, förstått genom en abstrakt metafor för överkorsningar. Om vi på nytt fångar upp den andra betydelsen möts vi av en ontologi som dubbelöverkorsar den synliga och den språkliga världen genom att tänka en synens retorik och en poesins optik som överlagrar varandra. Här antyds en ontologi med ett djupseende som seendet i VI saknar.

Det är för att överkomma ett dualistiskt tänkande som Merleau- Ponty formulerar kiasman. De dualismer som han arbetar med tillskriver han framför allt Descartes och den cartesianska traditionen. Merleau-Ponty står i ett dubbelt förhållande till Descartes, ett förhållande av implicita skulder och explicit kritik. I nästa avsnitt

426 _{Notes de lecture pour Le visible et l’invisible, ark [182] november 1960, citerad i Saint}

Aubert, Le scénario cartésien, op. cit., s. 164, not 1: ”Résumé du GRAND RÉSUMÉ. La question, comme chiasme de celui qui en est et de ce qui est (…). Le chiasme de la vision = se voir, épreuve de la contreprise du visible sur moi (…) chiasme silence- parole (…). Circularité, empiétement, chiasme, simultanéité (…) la philosophie n’est pas rentrer en soi plus que sortir de soi - Elle est Être par rayonnement - Ni modèle ni copie - Chiasme ou gravitation (…). La philosophie = chiasme des chiasmes, chiasme central”.

427 _{Notes de lecture pour Le visible et l’invisible, ark [181]v november 1960, citerad av}

Saint Aubert i Le scénario cartésien, op. cit., s. 164: ”La philosophie = chiasme des chiasmas - Non pas plus général qu’eux, simplement, mais aller au cœur de tous les chiasmas, trouver leur cœur de ténèbres, descendre plus bas en eux, et par là même dépasser les questions-lacunes (…) vers une question des questions qui fonctionne au cœur de toutes (…). C’est donc tout l’appareil d’une vie se retournant sur lui-même, prise qui est ressaisie par la vie mais qui le sait (…) et qui est justement saisie de ce ressaisissement.”.

undersöks detta dubbla förhållande till Descartes närmare. De förenas i en gemensam ansats att använda sig av seendet för att förstå vårt förhållande till världen. I det följande avsnittet undersöks hur Merleau-Ponty, i en närläsning av Valéry, närmar sig språket i analogi med seendet.