M ODERN LITTERATUR
S TENDHALS MODERNISM
Det finns ett stendhalskt scenario i Merleau-Pontys filosofi: å ena sidan låter han Stendhal representera en realistisk tradition som sviker sin upphovsmans ansats att återvända till erfarenheten och å andra sidan framhåller Merleau-Ponty honom som en anti-traditionell författare som i strid med sin tids konventioner söker efter ett nytt uttryck för den värld som han upplever omkring sig. Här är Stendhal samtidigt ”modern” och ”klassisk” och det är därför Merleau-Ponty ömsom ställer honom i motsats till Proust och Valéry, ömsom vid sidan av dem. Stendhal är en konventionell författare på grund av de konventioner som han själv skapat, traditionell i termer av en tradition som han själv instiftat.
Sara Danius diskuterar utifrån Stendhal den påstådda motsättningen mellan modernism och realism. Hon skriver att den realism som påstås vara modernismens antagonist vid en närmare skärskådan snarare är dess embryo:
Kort sagt: 1800-talsrealismen ger det sinnliga ett egenvärde. Eller för att uttrycka det lite annorlunda: realismens genombrott innebär ett genombrott för estetiseringen av den seriöst syftande berättande litteraturen. Ser man det så, ja, då kan man gå ytterligare ett steg och säga att realismen inleder den sinnliga vändningen inom den moderna konstens område.325
Det nya med realismen, skriver Danius, var att den vill visa ”hur saker och ting är, inte hur de borde vara” och även om ”en sådan konstnärlig ambition” kan framstå som en självklarhet idag så var det då ”en mindre revolution.”326 I det här avsnittet undersöks hur Stendhal diskuterar motsättningen mellan klassisk och nyskapande konst. Han opererar med en motsättning som är slående lik Merleau- Pontys, men där den realistiska prosa som han själv kallar romantik innebär en nyskapande litteratur i motsats till ett klassicistiskt skrivande. På sin tid var Stendhals realism en revolution mot de konventioner som föreskrevs litteraturen, så till den grad att han
325 Sara Danius, Den blå tvålen, Bonnier, Stockholm, 2013, s. 114. 326 Ibid., s. 103.
uttrycker ett medlidande med sin samtids ”klassiker”: ”Vilken skillnad mellan 1785 och 1824! Under två tusen år som vi har känt till världshistorien, har kanske aldrig en så plötslig revolution i vanorna, idéerna, övertygelserna inträffat.” 327 Mot det förfinade, konventionsbundna litterära språk som klassicismen använde sig av sätter Stendhal romantikernas romaner och han framhåller på ett närmast manifestartat sätt den romantiska litteraturen i Racine et
Shakespeare.
Det som framför allt förnyar den romantiska litteraturen, skriver Stendhal, är dess fria förhållande till tid och till plats. Istället för att följa fransk-klassicismens konventioner som begränsar ett drama till en enda plats och handlingens tidsrymd till tjugofyra timmar, så skriver romantikerna dramer som varar längre och som utspelar sig på flera platser.328 När formreglerna ändras kommer även innehållet att ändras. I den stund som litteraturen fritas från klassicismens regelverk öppnas ett helt nytt rum av möjliga teman för den: ”våra tragedier kommer inte vara mer rörande, de kommer att handla om en stor mängd nationella ämnen vilka Voltaire och Racine var tvungna att avstå från”.329
Stendhal skriver att alla stora författare var nyskapande: ”ALLA STORA FÖRFATTARE HAR VARIT SIN TIDS ROMANTIKER”330 för klassiker är de människor som ”ett sekel efter deras död, kopierar dem istället för att öppna sina ögon och härma naturen”.331 Det som skiljer romantikerna från klassikerna är att romantikerna skildrar sin tid, den värld de lever i, medan klassikerna skriver en konventionell litteratur om människor och miljöer som hämtats i den litterära konventionen. Trots att Molière är en av fransk-klassicismens förgrundsgestalter så var han ”romantiker 1670, för hjärtat var befolkat av Oronter, och provinsslotten av mycket missnöjda Alcester”.332 Till och med de romerska konstnärerna var romantiker för ”de representerade det som, på deras tid, var sant, och följaktligen
327 Stendhal, Œuvres complètes. Bd. 37, Racine et Shakespeare, texten är fastställd av Pierre
Martino, Genève, 1970, s. 91: ”Quel changement de 1785 à 1824 ! Depuis deux mille ans que nous savons l’histoire du monde, une révolution aussi brusque dans les habitudes, les idées, les croyances, n’est peut-être jamais arrivée.”
328 Ibid., s. 80.
329 Ibid., s. 99: ”nos tragédies seraient plus touchantes, elles traiteraient une foule de
grands sujets nationaux auxquels Voltaire et Racine ont été forcés de renoncer”.
330 Ibid., s. 92: ”TOUS LES GRANDS ÉCRIVAINS ONT ÉTÉ ROMANTIQUES DE LEUR TEMPS.”
331 Ibid., s. 92 f: ”un siècle après leur mort, les gens qui les copient au lieu d’ouvrir les
yeux et d’imiter la nature, qui sont classiques”.
332 Ibid., s. 92: ”était romantique en 1670, car la cour était peuplée d’Orontes, et les
rörande för deras landsmän.”333 medan Ludvig XIV:s skulpturer var klassiska därför att de inte ”liknar någonting av det som man ser i deras tid”334
Det innebär att romantikerna för Stendhal är de som skapar nya uttryck för den tid och den värld som de lever i. De uttryck som sedan etableras till en konvention kommer vi att ta alltmer för givna, vi lär oss att möta världen genom dem och att sammanblanda världen i sig med våra konventionella uttryck för den. Det är därför det krävs en tradition som ständigt bryter upp mot sig själv, en tradition av nya generationer ”moderna” som bryter upp mot tidigare generationer av ”klassiker”, vars uttryck sedan kommer att stelna och sedimenteras och fordra en ny generation ”moderna” i vars ögon förra seklets modernister hunnit bli ”klassiker”. I samspelet mellan de ”moderna” och ”klassiska” framträder en traditionstanke som inte bara, liksom Husserls, kräver ett ständigt reaktiverande, utan som kräver ett ständigt uppbrytande och omtagande av sig själv.335 Den måste destabilisera sig själv och söka närma sig världen på nytt under sina egna konventioner varje gång dessa blivit alltför hårt etablerade.
Det är inte så att de moderna lär oss att se världen som den egentligen är därför att vi missförstått den tidigare, utan därför att det krävs att vi ständigt på nytt omtolkar och omskapar den. Det moderna uttrycket destabiliserar traditionen och återerövrar världen under de konventioner vi lärt oss att tolka den i termer av. Skapandet av nya uttryck innebär ett återerövrande av den värld som uttrycks. Från början utgjorde även det klassiska uttrycket ett skapande uttryck, och det är först när det traderats till vana och slentrian, som det presenterar oss för en värld som vi på nytt behöver erövra för att förstå.
A
VSLUTNINGMerleau-Ponty beskriver en skillnad mellan en modern och en klassisk konst som inte handlar om konsthistoriska epoker. Istället handlar det om människans sätt att uttrycka sin värld inför sig. Det klassiska uttrycket är ett konventionellt uttryck medan det moderna uttrycket griper världen på nytt och omformulerar den. När de ”nya” uttrycken etablerats blir de till en tradition som möjliggör en ny sorts ”klassiker”. Till slut kan de komma att framstå som objektiva uttryck för världen, inte därför att de återger den objektivt utan därför att vi lärt oss att uppfatta världen genom dem. Det innebär att även våra ”klassiker” var ”moderna” när deras uttryck först instiftades. Både det
333 Ibid., s. 100: ”ils représentèrent ce qui, de leur temps, était vrai, et par conséquent
touchant pour leurs compatriotes”.
334 Ibid., s. 100: ”ne ressemblaient à rien de ce qu’on voyait de leur temps”. 335 Se beskrivningen av Husserls traditionstanke ss. 105 f.
klassiska och det moderna uttrycket innebär från början skapande uttryck för den erfarenhet som konstnären har omkring sig och det är först när uttrycken hon skapat blivit så etablerade att vi tar dem för världen i sig som de framstår som objektiva. Om vi istället omtolkar den klassiska konsten utifrån det nya band till världen som den moderna konsten lär oss, så framträder även den klassiska konsten som ett skapande uttryck för en tvetydig värld. Modernismens utmaning, som även var Stendahls och da Vincis utmaning i deras samtid, är att på nytt uttrycka världen inför oss i kategorier som vi inte redan har lärt känna.
Den ”klassiska” litteraturens dubbla ställning blir särskilt framträdande hos Stendhal. För Merleau-Ponty gestaltar Stendhal å ena sidan en klassiker i förhållande till den modernistiska litteraturen och å andra sidan en ”modern” författare i förhållande till de litterära konventioner som han själv bröt sig fri från. I nästa kapitel undersöks närmare Merleau-Pontys närläsning av Stendhal.
– 6 –
VAD ÄR LITTERATUR?
Vad innebär det litterära skrivandet? Merleau-Ponty formulerar sin förståelse av litteratur i ett svar på Sartres Vad är litteratur? i kursen
Recherches sur l’usage littéraire du langage (Undersökningar av den litterära språkanvändningen, förkortas löpande ULL).336 Kursen består av två delar där den första utgör en närläsning av Valéry och den andra delen en närläsning av Stendhal. Med Stendhal undersöker Merleau- Ponty litteraturens förmåga att skriva fram en sanning i erfarenheten. Han beskriver en litterär metod där erfarenheten skildras genom ”små sanna faktum”. Erfarenhetens detaljer ”utfogas ur det verkliga” och på så sätt gestaltas den inför oss.337
Genom undersökningen av Stendhals skrivande formulerar Merleau-Ponty en indirekt kritik av Sartres syn på litteratur. 1947 skrev Sartre en rad artiklar i Les Temps modernes, under rubrikerna ”Vad innebär det att skriva?”, ”Varför skriver man?”, ”Vem skriver man för?” och ”Författarens situation”, vilka kom att ges ut sammanställda det följande året i boken Vad är litteratur?.338 Sartres text är hårt tesdriven och förespråkar en engagerad litteratur.
I ULL riktar Merleau-Ponty en indirekt kritik mot Sartre genom att parafrasera och omformulerar dennes frågor. Han ställer, liksom
336 För en presentation av kursen, se ”Material”.
337 ULL, ark [127](XIV2): ”petits faits vrais”, och ark [126](XIV), ”désinséré du
‘réel’”.
338 Sartre, Jean-Paul, Qu’est-ce que la littérature?, Gallimard, Paris, 2005, [1948] (Vad är
litteratur?, sv. övers. Mario Grut, Partisanförlag, Mölndal, 1969), boken består av fyra essäer som publicerades separat under 1947 i Les temps modernes.
Sartre den övergripande frågan ”Vad är litteratur?”, och bemöter den sedan genom tre underfrågor: ”Vad skriver man?”, ” Varför och hur skriver man?” och ”Vem skriver?”. Merleau-Ponty besvarar dessa frågor genom att beskriva hur en ”klassisk” och en ”modern” författare skulle besvara dem.
Trots Stendhals ställning som realismens portalfigur definierar Merleau-Ponty Stendhals skrivande i motsats till en ”realistisk” skildring. Han skriver att realismen avlägsnar sig från den verklighet som den säger sig vilja beskriva: den passerar vid sidan av det verkliga genom att begränsa sig till endast yttre beteckning: “till tingens skal, istället för att gå ända till den sinnliga världens paradoxala struktur”.339 Det är motsägelsefullt att han läser Stendhal som en motpol till realismen, då få författare är så förknippade med realismen som litterär genre. Den ”realism” som han kritiserar är inte realismen som litterär genre, utan en realism som utesluter det imaginära från det verkliga, och upprättar täta skott mellan dem. Denna karaktäristik träffar knappast någon realistisk författare men däremot Sartres engagerade litteratur. I motsats till ”realismen” upprättar Stendhals skrivande en dialektik mellan det verkliga och det imaginära och det är just avsaknaden av en sådan dialektik som Merleau-Ponty förebrår Sartre.
En stor del av såväl Sartres som Merleau-Pontys filosofi tar form i dialogen mellan dem, en dialog som ständigt pågår och där adressaten ofta är maskerad. Kursen ULL hålls precis i brytningen med Sartre och den föregriper kritiken av Sartre som Merleau-Ponty formulerar i VI. I det senare verket kritiseras explicit Sartres ontologi för sin oförmåga att tänka varat. En oförmåga som sägs bero på att han inte kan upprätthålla ett förhållande mellan varat och icke-varat utan pendlar mellan att låta dem sammanfalla i en monism och att helt separera dem i en dualism.
Både Merleau-Ponty och Sartre tar avstamp i Valérys skrivande om litteratur. Merleau-Pontys ”litterära metod” förenar sig på flera plan med den poetik som Valéry skildrar. Båda ser i litteraturen ett framskrivande av den erfarenhet som skildras. Den verkliggör erfarenheten och skriver fram en sanning i den.
Det har skrivits mycket om de flesta andra aspekter av dialogen mellan Merleau-Ponty och Sartre, men knappast något rörande just litteratur. Det kan bero på flera saker. En viktig faktor är att kursen
ULL publicerades först 2013, en annan är dess anteckningskaraktär
och en tredje att Sartre inte direkt adresseras. I föreliggande kapitel undersöks hur Merleau-Ponty formulerar ett svar på Sartres text genom en indirekt kritik.
339 PbP, ark [123]v(2): ”à enveloppe des choses, au lieu d’aller jusqu’à structure
I det första avsnittet diskuteras hur kritiken av Sartre i ULL kan förstås i relation till Merleau-Pontys senare kritik av Sartres ontologi. I det andra avsnittet redogörs för Sartres texter i Vad är litteratur?. I de tre följande avsnitten visar jag hur Merleau-Ponty parafraserar och diskuterar Sartres frågor genom en närläsning av Stendhal. Merleau- Ponty söker då svar på frågorna: ”Vad skriver man?”, ”Varför och hur skriver man?” respektive ”Vem skriver?”. I det sjätte avsnittet beskrivs hur Merleau-Ponty utvecklar en ny litterär metod utifrån Stendhal.