M ODERN LITTERATUR
K LASSISK OCH MODERN VÄRLD
Uppdelningen mellan klassiskt och modernt sträcker sig utöver litteraturen. Även den värld som uttrycks genom litteraturen omvandlas när våra uttrycksformer för den förändras. I Causeries, ett radiokåseri 1948, gör Merleau-Ponty en uppdelning mellan en klassisk och en modern värld. 298 Den moderna världen är ofärdig, ofullständig, främmande mystisk, medan den klassiska världen går att genomlysa med begrepp och avskilda idéer.
Man måste konstatera att i själva verket har de moderna (jag ber en gång för alla om ursäkt för vagheten i denna sorts uttryck) varken klassikernas dogmatism eller säkerhet, oavsett om det handlar om konst, om kunskap eller om handling. Den moderna tanken
295 Ibid., s. 52: ”Stendhal fait l’éloge des idéologues” respektive ”compromet ses vues
sur les relations expressives de l’âme et du corps, de l’économie et de la civilisation en les formulant dans le langage du spiritisme.”
296 Ibid., s. 52: ”Tout s’est passé longtemps comme s’il existait entre la philosophie et
la littérature, non seulement des différences techniques touchant le mode d’expression, mais encore une différence d’objet.”
297 Ibid., s. 53: ”l’introduction en France de la philosophie existentielle pour définir
toute vie comme une métaphysique latente et toute métaphysique comme une explicitation de la vie humaine”.
298 Ett radiokåseri som sändes i kanadensisk radio, publicerad som Causeries 1948, op.
erbjuder en dubbel ofullständighet och tvetydighet som gör det möjligt att tala om nedgång eller dekadens, om man så vill. Vi uppfattar alla vetenskapens verk som provisoriska och ungefärliga medan Descartes trodde att han en gång för alla kunde härleda lagarna för kroppars sammanstötning från Guds attribut.299
Den moderna världen är en värld som vi framställer och uttrycker på ett mindre dogmatiskt och mer tvetydigt sätt. De kategorier och dualismer genom vilka vi definierat världen destabiliseras och inför oss träder en värld som är svårare att definiera. Det moderna måleriet och den moderna litteraturen vittnar inte om en osäkerhet eller ofullständighet hos författaren, utan i slutändan om en ofullständighet hos världen. Det är inte så att författaren står inför en tydlig värld inför vilken han tvekar om dess adekvata uttryck, utan även världen själv är ofullbordad, ofullgången. Som exempel diskuterar Merleau- Ponty den värld som framställs i Prousts romansvit På spaning. I Prousts verk består det ofullkomliga inte i skildringen, utan i den värld som skildras.
I Andromake vet såväl åskådaren som pjäsens aktörer att Hermione älskar Pyrrhus, medan ingen, varken författaren, protagonisten eller läsaren kan avgöra om Marcel egentligen älskar Albertine. 300 Den värld som det klassiska dramat utspelar sig i är en välkänd värld, med känslor och dramer vi känner igen och lätt kan definiera, men i Prousts värld kan inte ens berättaren lära känna sig själv. Prousts berättande är klart, men skildringen blir ändå tvetydig, därför att han skildrar en tvetydighet hos världen. Om den moderna konsten karaktäriseras av en ofullständighet är det alltså inte ett tillkortakommande utan för att den söker uttrycka en värld som är
ofullständig, en känsla som är tvetydig och en människa som inte kan
genomlysa sig själv.301 Kanske är det så, skriver Merleau-Ponty, att detsamma var fallet för de klassiska konstnärerna. Kanske är det så att deras verk bara framstår som entydiga och begripliga därför att vi blivit så familjära med dem att de lärt oss att förstå världen genom dem:
299 Ibid., s. 63 f: ”Il faut reconnaître en effet que les modernes (une fois pour toutes,
je me suis excusé de ce qu’il y avait de vague dans ce genre d’expression) n’ont ni le dogmatisme, ni l’assurance des classiques, qu’il s’agisse d’art, de connaissance ou d’action. La pensée moderne offre un double caractère d’inachèvement et d’ambiguïté qui permet, si l’on veut, de parler de déclin ou de décadence. Nous concevons toutes les œuvres de la science comme provisoires et approchées alors que Descartes croyait pouvoir déduire, une fois pour toutes, les lois du choc des corps des attributs de Dieu.”
300 Ibid., s. 64 f. 301 Ibid., s. 65.
När man talar med oss om det klassiska verket som ett fullbordat verk, så bör vi påminna oss om att Leonardo da Vinci och många andra lämnade verk ofullständiga, att Balzac ansåg att ett verks kända mognadspunkt var odefinierbar och erkände att man till och med kan säga att arbetet, som alltid kan fortgå, bara avbryts för att lämna någon klarhet åt verket, att Cézanne, som betraktade hela sitt måleri som en approximation till det han sökte, flera gånger likväl ger oss en känsla av fullbordan eller perfektion. Det är kanske en retrospektiv illusion – eftersom verket är för långt ifrån oss, för annorlunda från oss för att vi ska ha förmågan att återta det och fullfölja det – som gör att vi tycker att vissa målningar har en oöverträffbar fullhet: målarna som gjort dem såg hos dem bara ett försök eller misslyckande.302
Det klassiska framstår som enkelt för oss därför att det framställer en värld som vi redan ”lärt känna” därför att vi lärt känna den genom de ”klassiska” uttrycken. Deras verk framstår som solida och självklara därför att vi betraktar dem i efterhand, när vi inte längre ser deras tvetydighet och deras möda med att formulera världen. Den klassiska konsten framstår som tydligare därför att den har fått oss att lära känna världen på det sätt som konsten framställer den. Det innebär att vi inte bara formulerar världen genom våra uttryck för den, utan i en mening skapar världen genom vårt sätt att uttrycka den. Den värld vi känner är inte en värld som finns under eller bortom våra uttryck för den, utan en värld som vi endast kan känna genom dessa uttryck. När de sedimenterats och tas för givna framstår de som en värld i sig, som framträder på ett givet sätt oberoende av oss.
Initialt karaktäriserar Merleau-Ponty det klassiska uttrycket som ett traditionsbundet, konventionellt uttryck av världen. Under resonemangets gång undergräver han motsättningen och visar istället hur även de ”klassiska” var moderna vid sitt genombrott. Det är först när de kommit att etableras och i och med den tradition de blivit upphov till som deras uttryck framstår som konventionella avbildningar. Själva skapade de konventionerna, genom ett brott med tidigare uttryckssätt. Det är just därför att vi lärt oss deras uttrycksformer, och lärt oss att tolka världen genom dem som de
302 Ibid., s. 69: ”Quand on nous parle de l’œuvre classique comme d’une œuvre
achevée, nous devons nous rappeler que Léonard de Vinci et beaucoup d’autres laissaient des ouvrages inachevés, que Balzac tenait pour indéfinissable le fameux point de maturité d’une œuvre et admettait qu’à la rigueur le travail, qui pourrait toujours être poursuivi, n’est interrompu que pour laisser à l’œuvre quelque clarté, que Cézanne, qui considérait sa peinture entière comme une approximation de ce qu’il cherchait, nous donne cependant plus d’une fois le sentiment de l’achèvement ou de la perfection. C’est peut-être par une illusion rétrospective – parce que l’œuvre est trop loin de nous, trop différente de nous pour que nous soyons capables de la reprendre et de la poursuivre - que nous trouvons à certaines peintures une plénitude insurpassable: les peintres qui l’ont faite n’y voyaient qu’essai ou échec.”
framstår som enkla avbildningar av världen. När de en gång etablerades var de tvärtom revolutionerande nya sätt att närma sig världen på.
Om detta är sant har det ”moderna” medvetandet inte upptäckt en modern sanning utan alla tiders sanning, som bara är mer synlig idag och förd till sin högsta krets. Och denna största klarsyn, denna mer fullständiga erfarenhet av bestridande är inte en försämrad mänsklighets bedrift: den är utförd av en mänsklighet som inte längre lever, som den länge gjort, genom några arkipelager eller några bergsuddar, utan konfronterar sig med sig själv runtom hela världen, riktar sig själv till sig själv helt och hållet genom kulturen eller böckerna… 303
Det klassiska framstår som givet för de moderna i efterhand. Inför sig själva stod även de inför ett tolkningsarbete av en tvetydig värld, med frågor utan givna svar och deras verk framstod som ofullbordade. Därmed står den moderna konsten inför samma problem som den klassiska en gång gjorde och det som tycktes prägla vår samtid är i själva verket ett problem som varje samtid brottats med: problemet med hur vi ska förstå ett uttryck som vi inte i förväg fått tolkningsnyckeln till. Den moderna konsten framstår som tvetydig, som ofullbordad, därför att vi ännu inte lärt känna den värld som den uttrycker, vilket i sin tur beror på att de moderna uttrycken ännu är i färd med att formulera denna värld inför oss. Istället för att framhålla det moderna på bekostnad av det klassiska kan de tänkas som beroende av varandra i ett sampel där det ”klassiska” utgör en konventionsbunden konst medan det ”moderna” utgör en konst som är i färd med att etablera nya konventioner.
Varför använder sig Merleau-Ponty av begreppen det ”klassiska” och det ”moderna” om han ändå destabiliserar och omförhandlar dem? Han tar vid i en föregående generations intellektuella diskussion och distinktionen är inte någonting han själv inför, utan någonting han tar stöd i för att nyansera. Det innebär även att de moderna, då han skriver, inte är samtida, det har redan hunnit passera ett halvsekel mellan de moderna romaner han skriver om och hans eget skrivande.
En av de tänkare Merleau-Ponty kritiserar är Jacques Rivière. Han var, i egenskap av ledare för La Nouvelle Révue Française (NRF)
303 Ibid., s. 69 f: ”Si cela est vrai, la conscience ”moderne” n’aurait pas découvert une
vérité moderne, mais une vérité de tous les temps, seulement plus visible aujourd’hui et portée à sa plus haute gravité. Et cette plus grande clairvoyance, cette expérience plus entière de la contestation n’est pas le fait d’une humanité qui se dégrade: c’est le fait d’une humanité qui ne vit plus, comme elle l’a longtemps fait, par quelques archipels ou quelques promontoires, mais se confronte à elle-même d’un bout à l’autre du monde, s’adresse elle-même à elle-même tout entière par la culture ou les livres…”
mellan 1919 och 1925, en av de mest tongivande litteraturkritikerna i Frankrike under det tidiga 1900-talet. Rivière beskriver den klassiska litteraturen som ett objektivt uttryck och den moderna som ett rent subjektivt uttryck. Han förespråkar en återgång till klassicismen därför att modernismens rena återspeglande av subjektet är en återvändsgränd. Merleau-Ponty kritiserar Rivières ståndpunkt: ”- Ja, men efterkrigstiden 1918 skulle inte, som J. Rivière och NRF trodde, leda dem till avvecklingen av denna litteratur och en återgång till klassicismen”304. Den moderna litteraturen innebär istället knytandet av ett nytt band till världen: “Säg alltså inte subjektiv litteratur, utan en ny knutpunkt mellan författaren, det synliga och det som han har att säga.” 305 Karaktäriseringen av den moderna litteraturen som subjektivt uttryck har skrivits fram av företrädare för den klassiska litteraturen. Det är inför en klassiker som tar avstånd från de moderna som de framställs som subjektets självuttryck. Om vi istället närmar oss såväl den klassiska som den moderna litteraturen utifrån det nya band mellan människan och hennes uttryck för världen som den moderna litteraturen lär oss, kommer vi hos bägge finna ett kreativt uttryck som varken är subjektivt eller objektivt.