F ENOMEN OCH VARA
S PRÅKETS PROBLEM
I början av 50-talet närmar sig Merleau-Ponty istället språket genom den litterära språkanvändningen. Det problem som han ställer med avseende på språket liknar det han beskriver i PP med motsättningen
97 MSME, ark [17](I1),
”II. RÉFÉRENCE À [sic] TRAVAIL SUR LA PERCEPTION
Nous avons essayé une analyse du monde perçu qui le dégage dans ce qu’il a d’original par opposition à l’univers de la science ou de la pensée objective.
Mais cette analyse restait tout de même ordonnée à des concepts classiques tels que: perception (au sens de position d’un objet isolable, déterminé, considérée comme forme canonique de nos rapports avec le monde), conscience (en entendant par là pouvoir centrifuge de Sinn-gebung qui retrouve dans les choses ce qu’elle y a mis), synthèse (qui suppose éléments à réunir) (par exemple problème de l’unité des Erlebnisse), matière et forme de la connaissance.”
mellan ett talat och ett talande tal: nämligen att språket döljer sin egen verksamhet inför oss och att det efteråt framstår som om tanken redan fanns färdig innan den uttrycktes. Språkets retrospektiva illusion kommer sig av att vi, när vi betraktar språket alltid gör det retroaktivt och studerar ett språk som redan etablerats. I kursen ”La conscience et l’acquisition du langage”98 formulerar han språkets problem såhär:
Ordet förverkligar idén och ser sedan till att glömmas bort: det lyckade språket och den lyckade tanken utgör en enhet. Språket är dunkelt just i sin funktion att göra allting annat klart. Man kan inte observera det, endast utöva det, det är omöjliga att gripa direkt.99
När uttrycket väl en gång uttryckts framstår det som att det uttryckta föregick sitt uttryck: ”en gång utsagt, framstår saken som om den alltid varit utsagd”.100 Lisa Folkmarson Käll beskriver hur språket, då det uttrycker något inte bara mörklägger sin egen verksamhet utan även mörklägger det som det inte direkt kastar ljus på. I den meningen så avslöjar och gömmer språket världen i samma rörelse. Det som avslöjas, avslöjas på bekostnad av det som göms undan.101 Vi återfinner en dubbel rörelse i Merleau-Pontys filosofi där det språk som gör sig till uttryck för erfarenheten ständigt behöver omformuleras för att inte endast täcka över den med tomma formler. Det är utifrån det dubbla förhållandet mellan språk och erfarenhet som det litterära språket blir centralt.
Även i PM återkommer han till hur språket suddar ut sin egen verksamhet och gömmer sig själv för oss. De etablerade uttrycken presenterar sig själva som om de var givna innan de kom till uttryck och efteråt framstår det som om uttrycken redan rymde den mening de uttrycker. Det är denna retrospektiva illusion som gör att vi måste närma oss språket indirekt. Ifall vi vänder oss direkt till språket så ställs vi inför de redan etablerade språkliga betydelserna. Merleau- Ponty vill istället gripa språket utifrån det språk som är på väg att etablera sig, utifrån de betydelser som ännu inte lagts fast. Meningen hos det språk som håller på att formuleras består inte av ord som svarar mot en bestämd betydelse utan är ”en lateral eller oblik mening som slår upp mellan orden, ett annat sätt att skaka om språk- eller
98 ”La conscience et l’acquisition du langage” i Psychologie et pédagogie de l’enfant. Cours de
Sorbonne 1949-1952, Verdier, Lagrasse, 2001, ss. 9-88.
99 Ibid., s. 11: ”Le mot réalise l’idée et se fait oublier: langage et pensée réussis ne font
qu’un. Le langage est obscur dans cette fonction qui est de rendre clair tout le reste. On ne peut l’observer, seulement l’exercer, il est impossible à saisir directement.”
100 Ibid., s. 11: ”une fois dite, la chose est comme si elle avait toujours été dite”. 101 Käll, op. cit., s. 66.
berättelseapparaten för att få den att ljuda på ett nytt sätt”.102 I PM närmar sig Merleau-Ponty därför språkets uttrycksförmåga utifrån det litterära språket. Vad är det som ger det litterära språket dess särställning? Litteraturen tänks som ett indirekt språk vilket uttrycker mellan raderna, genom att visa fram mellan orden. Författaren arbetar ”liksom vävaren” från ”avigsidan: han har bara att göra med språket, och det är på det viset han plötsligt finner sig omsluten av mening”.103 Det litterära språket är mer tvetydigt än direkta uttrycksformer, och det är på samma gång en brist och en tillgång för det förlorar i exakthet men vinner i en skapande förmåga. Stendhals Rött och svart hålls fram som exempel på litteraturens förmåga att skildra indirekt genom sin stil.104 Ett direkt språk använder sig av tydliga definitioner, det avgränsar sina ords betydelser och därmed minskar det risken för missförstånd men samtidigt även för språkliga erövringar. Ett språk som istället lämnar outtalat, som avhåller sig från att säga ut vad det menar och lämnar en tvetydighet gör sig sårbart, men genom denna sårbarhet möjliggör det en erövring av nya betydelser. Just för att det lämnas luckor och dunkel, för att läsaren får fylla ut tomrummen mellan orden, så kan nya betydelser skapas. I det litterära språket ser han ett erövrande språk, ett språk som skapar nya betydelser av de tidigare etablerade.
Franck Robert skriver att Merleau-Ponty undersöker litteraturen för att med litteraturen undersöka övergången från varseblivning till idé, från det sinnliga till idealitet.105 Robert framhåller hur Merleau- Ponty i PbP skildrar litteraturen som en plats där sanningen bryter fram i det sinnliga:
Det är talande att denna kurs följs av en betraktelse över det litterära språket, det vill säga även över skrivandet, det vill säga även, kanske – det är åtminstone hypotesen som vi skulle kunna pröva här - inte bara över skrivandet såsom en enskild uttrycksform, eller som det sinnligas särskilda uttryck, utan lika mycket såsom möjlig plats för sanningens frambrytande; som en passage till meningens idealitet eller universalitet.106
102 Signes, s. 58 (sv. övers. s. 136), modifierad översättning: ”un sens latéral ou oblique,
qui fuse entre les mots, - c'est une autre manière de secouer l'appareil du langage ou du récit pour lui arracher un son neuf”.
103 Signes, s. 56 (sv. övers. s. 134), modifierad översättning: ”Comme le tisserand”
respektive ”l'écrivain travaille à l'envers: il n'a affaire qu'au langage, et c’est ainsi que soudain il se trouve environné de sens”.
104 Se PM, ss. 19 ff.
105 Robert, ”Ecriture et vérité”, op. cit., s. 149.
106 Ibid., s. 149: ”Il est significatif que ce cours s’accompagne alors d’une méditation
sur le langage littéraire, c'est-à-dire aussi sur l’écriture, c'est-à-dire aussi peut-être – c’est du moins l’hypothèse que nous pourrions mettre à l’épreuve ici – sur l’écriture en tant non seulement que forme singulière d’expression, et d’expression du sensible
I ULL, och PbP fördjupar Merleau-Ponty de undersökningar han påbörjat i PM. I ULL beskriver han hur litteraturens indirekta sätt att närma sig världen kan skriva fram en sanning i erfarenheten och i PbP undersöker Merleau-Ponty övergången från sinnlig erfarenhet till våra idealiseringar av den. Talets problem handlar om att förstå denna övergång utan att förlägga det sinnligas verklighet eller mening bortom den sinnliga framträdelsen. Om vi ska gripa ett vara som öppnar sig för oss i erfarenheten, utan att förlägga det bortom erfarenheten måste vi kunna språkliggöra det med ett språk vars maskor inte är abstrakta begrepp. Vi behöver ett språk som avpassar sig efter den erfarenhet det griper, som uttrycker dess mening och inte sorterar in det i redan färdiga begreppsliga fack. Det är just ett sådant språk som Merleau-Ponty finner i litteraturen.
A
VSLUTNINGMerleau-Ponty kritiserar i efterhand PP för att bli fast i en idealistisk vokabulär. Han skriver att det tidigare verket inte visar på bandet mellan varsebliven och språklig värld, och därmed inte heller på varseblivningens förhållande till sanning och vara. Det är för att avvärja denna kritik som han vid Collège de France föresätter sig att komplettera sina tidigare verk med en undersökning av språk som ska leda fram till en teori om sanning. Det sker genom undersökningar av det litterära språket och har förberetts av undersökningarna i PM.
I det litterära skrivandet finner han ett första språkliggörande av världen, som kan redogöra för övergången från varseblivning till språk. Undersökningarna av litteratur i början av 50-talet har en central roll för att förstå utvecklingen av Merleau-Pontys filosofi, för de formuleras som ett direkt svar på den kritik som han riktar mot sitt tidigare tänkande och ytterst syftar de till att på nytt förstå förhållandet mellan det vara som framträder för oss i varseblivningen och våra språkliga uttryck för det. Målet är att kunna ge en ontologisk förankring åt de fenomenologiska undersökningarna i PP.
en particulier, mais en tant également que lieu possible d’émergence de la vérité, passage à l’idéalité ou à l’universalité du sens. En ce lieu, pourrait bien se trouver l’une des formes possibles de sublimation du sensible, ainsi porté à une vérité idéale ou universelle.”