Lagen om läkemedelskommittéer uppstod inte ur intet. Det hade under lång tid funnits frivilliga läkemedelskommittéer och läkemedelsråd som va-rit verksamma på olika sätt i landet. Läkemedelsreformen och den nya lag-stiftningen kan därför både ses som en formalisering av något redan på-gående och början på något nytt, ett explicit styrförsök av läkarna på deras eget område. För att förstå på vilket sätt lagen om kommittéerna och stan-darderna kanske skulle göra skillnad, behövs en del sägas om läkemedels-kommittéernas historia, från den tidigaste organiseringen fram till den nya lagen.
De tidiga sjukhusbaserade kommittéerna på 1930- och 1940-talet: läkemedelsförsörjning och säkerhet i fokus
Både SOU 1995:122 och SF1999 tecknar bilden av läkemedelskommittéer och standarder som en idé med grund i frivilliga läkemedelskommittéer, som kom att bildas på olika sjukhus ett par decennier in på 1900-talet. Det finns olika datum för när de första kommittéerna uppstod. Vanligen hän-förs tidpunkten för de hän-första läkemedelskommittéerna till 1930-talet. An-ledningen till denna första kommitté ska ha varit olyckan på Maria sjukhus 1936 i Stockholm, där förväxlingen mellan en flaska lokalbedövningsmedel
och ett kvicksilverpreparat ledde till fyra patienters död (Socialstyrelsen 2001).
En annan anledning till att läkemedelskommittéer började bildas ska ha varit en strävan efter bättre kontroll på vilka läkemedel som borde använ-das lokalt. Både Danderyds och Umeå sjukhus ska till exempel ha standar-diserat sitt sortimentet i slutet av 1930-talet. Redan 1938 berördes fenome-net med att försöka få kontroll över och begränsa antalet läkemedel och beredningar som användes på sjukhus, då en kungörelse detta år utfärdades där frågan om standardisering av läkemedelssortimentet vid sjukvårdsin-rättningarna explicit föreslås:
direktionen med apoteksinnehavaren må avtala om åtgärder i syfte att möjlig-göra önskvärd standardisering av på sjukhuset använda läkemedel (SF 1999, kapitel 17:302).
Det äldsta kända exemplet på en läkemedelsstandard av ovan slag, utfor-mad som en lista över godkända läkemedel, är från Danderyds sjukhus 1941 (Jenteg och Persson 1996) och som kuriosa kan nämnas att det åt-minstone finns ett exemplar bevarat på Kungliga biblioteket i Stockholm. Oavsett vilket exakt datum organiseringen av antalet läkemedel på sjukhus börjar, finns två tidiga skäl att utläsa från det magra materialet. Det ena skä-let handlar om behovet av ökad säkerhet i läkemedelsanvändningen så att inga onödiga förväxlingar mellan läkemedel och substanser görs. Det andra handlar om behovet av en effektiv läkemedelsförsörjning, något som kan ha varit extra aktuellt under krigsåren (1939–1945).
Karolinska sjukhusets läkemedelskommitté på 1960-talet (ny teknik gör entré)
Början på en mer systematisk organisering av läkemedelskommittéer för-knippats ofta med 1960-talet och Karolinska sjukhusets läkemedelskom-mitté i Stockholm. Två av eldsjälarna bakom denna komläkemedelskom-mitté var apote-karen Börje Alm respektive internmedicinaren Lars-Erik Böttiger, som båda ansåg att ett begränsat sortiment av läkemedel inom sjukhusets väggar skulle ge en säkrare hantering inom vården (SF 1999, kapitel 17, Barkman et al 1966). Idén spred sig och vid slutet av 1960-talet hade kommittéer
bil-dats vid ett stort antal sjukhus i landet (Barkman et al 1966, Agnhage och Nordlund 1974).
Men det finns också en annan förklaring till läkemedelskommittéernas bildande än olyckor, krigsår, säkerhetsfrågor och eldsjälar. Enligt SF 1999 var en förutsättning för 1960-talets läkemedelskommittéer tillgång till god statistik. Sett så var det inte bara säkerhetsfrågor och eldsjälar som möjlig-gjorde att Karolinska sjukhusets läkemedelskommitté bildades på 1960-talet, utan bildandet sammanföll också med framväxten av en ny teknisk era, den automatiska databehandlingen som ökade möjligheten att föra sta-tistik över stora volymer (SF 1999, kapitel 17).
Entusiasm och förhoppningar:
Läkemedelskommittéerna 1966–1981
Vid mitten av 1960-talet hade ett tjugotal kommittéer bildats på olika sjuk-hus i landet och i början av 1970-talet hade antalet ökat till ca hundra kommittéer. Det var flera faktorer som gjorde att läkemedelskommittéerna skulle komma att uppmärksammas. En viktig faktor var artikeln i läkartid-ningen 1966, om framgångarna med Karolinska sjukhusets läkemedels-kommitté. En annan faktor var sannolikt den uppmärksamhet som en rap-port från Handelshögskolan 1974 skulle få (Agnhage och Nordlund, 1974). Rapporten visade att sjukhus som hade fungerande läkemedelskommittéer hade en mer kostnadseffektiv läkemedelsanvändning än andra sjukhus (ibid). Rapporten förefaller att ha blivit flitigt citerad, och bidrog därmed till att skapa förväntningar på kommittéerna också från administrativt och poli-tiskt håll. Lite senare samma år hade kommittéerna fått en sådan väletable-rad status att riktlinjer för organisation och verksamhet blivit inskriven i medicinalväsendets författningssamling (MF 1974:83), dock utan att kom-mittéer på något sätt blivit ett obligatorium. Under senare delen av 1970-talet förefaller aktiviteten i kommittéerna emellertid ha minskat .
Vid 1980-talets början, omnämns kommittéerna på nytt som en av få instanser som tillhandahöll oberoende läkemedelsinformation och därmed utgjorde en motvikt till den dominerande industriproducerade information-en. Kommittéerna beskrevs som:
...de enda organ som idag finns allmänt förekommande på regional och lokal nivå och som har till direkt uppgift att arbeta med läkemedelsfrågor på en mer övergripande och samordnande nivå (RRV 1981:446).
I Riksrevisionsverkets utvärdering från 1981 rekommenderades därför att kommittéerna gavs en roll i arbetet för effektivare läkemedelsanvändning, såväl medicinskt som ekonomiskt. Förhoppningarna om vad kommittéerna skulle kunna åstadkomma tycks således ha blossat upp från tid till annan, för att därefter falna.
Misslyckanden och nya förväntningar: läkemedelskommittéerna 1981–1995
Det var Hälso- och sjukvårdsutredningen, HSU 2000, som fick till uppgift att ta fram förslag till det åtgärdspaket som blev Läkemedelsreformen. I arbetet med detta gick utredarna igenom en rad tidigare utredningar, bland annat 1983 års läkemedelsutredning och 1992 års läkemedelsförsörjningsut-redning där vikten av att den industriproducerade läkemedelsinformationen gjordes tillgänglig på ett överskådligt sätt togs upp. Som visats ovan hade också Läkemedelskommittéerna vid olika tillfällen tidigare nämnts som en av få instanser utanför läkemedelsindustrin som arbetade specifikt med lä-kemedelsinformation.
Men förhoppningarna på vad kommittéerna skulle kunna göra hade gång på gång grusats. I Riksrevisionsverkets rapport från 1981 ställdes en rad frågetecken upp med anledning av att regionala skillnaderna i läkeme-delsanvändning genom statistiska metoder nu blivit möjliga att uppmärk-samma. I samband med detta uppmärksammades också skillnader i de olika läkemedelskommittéernas organisation och aktivitet. Alla kommittéer var inte lika framgångsrika. Faktum var att alla kommittéer inte ens var aktiva.
Några år senare kom Socialstyrelsen med en utvärdering av läkemedels-kommittéernas verksamhet. Rapporten utmynnade i många bör och många skall för hur läkemedelskommittéernas verksamhet fortsättningsvis borde bedrivas (Socialstyrelsen 1985:2). Utredarna uppmärksammades emellertid också det faktum att kommittéerna inte var författningsreglerade, något de ansåg borde åtgärdas. Likaså uppmärksammade utredarna att kommittéer-nas bakgrund i frivillighet medförde brist på resurser. Tidsbrist och brist på
finansiering hindrade intresserade läkare från att delta. Med bättre organi-sation, mer resurser och tydligare uppdrag hade emellertid Socialstyrelsens utredare 1985 stora förhoppningar på vad kommittéerna skulle kunna ut-rätta.
Tidigare ändå, vid 1969 års läkemedelsförsörjningsutredning, hade ett förslag om att ge läkemedelskommittéerna en budget motsvarande en viss del av läkemedelskostnaderna lagts fram (SOU 1994:110: 197, 201). Ytterli-gare en utredning från Riksrevisionsverket 1986 spann vidare på samma tema. Läkemedelskommittéerna ansågs ha potential att via informations-förmedling kunna påverka läkemedelsanvändningen om bara kommittéer-nas organisation och uppdrag tydliggjordes och fler kommittéer blev verk-samma (RRV 1986:446).