Under intervjustudierna skrev jag löpande PM baserat på enskilda inter-vjuer, observationer eller textmaterial som underhand sammanfattats och tematiserades. Vissa teman som först framstod som viktiga fick successivt minskad betydelse medan andra framträdde som mer centrala. Detta sätt att successivt så långt möjligt tematisera utifrån ett framväxande empiriskt material inspirerades av Glaser och Strauss (1967) och är en huvudkompo-nent i metoden Grundad Teori. Dilemmat mellan ämbetsmannasidan av läkaryrket och rollen som livmedicus är ett exempel på ett sådant tema.
En avvikelse från Glaser och Strauss strikt empiriska metod ligger i att jag gjorde en omfattande brevidläsning, av termer, medicinhistoria, media mm för att kunna orientera mig i läkarvärlden och förstå vad de läkare jag träffade pratade om. En annan avvikelse från den strikt baserade empiriska hållning Glaser och Strauss förespråkade, är att jag använde olika förhåll-ningssätt i olika delar av avhandlingsarbetet, baserat på vilken fråga jag sett som nödvändig att fördjupa och vilken data jag bedömt som lämpligast för att besvara och fördjupa sådana framväxande frågeställningar. I likhet med hur till exempel Söderberg (1992) använde Grundad Teori i sin studie, har teori och teoretiska resonemang varit centrala också i mitt empiriska arbete. Både i arbetet med att formulera forskningsfrågan och i att teoretisera kring och tolka det empiriska materialet i relation till forskningsfrågan på ett så robust och rikt sätt materialet och tiden medgivit.
34 Delar av arbetet med att analysera tidigare reglering har också skett i samarbete med Ebba Sjögren (se Lagrelius och Sjögren 2004).
Ett fenomenologiskt förhållningssätt
I några avseenden har även ett fenomenologiskt förhållningssätt haft ett inflytande. Ett uttryck för detta är att jag inledningsvis inte bara såg på standarderna som en stimulus som orsakade responser, utan som ett feno-men i egen rätt vars innehåll och egenskaper jag inte kunde ta för givna. En annan aspekt på ett fenomenologiskt (och inte bara tolkande) förhållnings-sätt är att jag studien igenom betraktade det läkarna skrev och sa om stan-darderna som meningsbärande för dem, något som återspeglade deras upp-levelser och uppfattningar om standarderna, sig själva och de bör de strävade efter. Ett fenomenologiskt förhållningssätt kom också till uttryck genom att jag auskulterade på vårdcentralerna, var med dem i arbetet med patienter, på vidareutbildning, i pauser, möten mm i syfte att åtminstone till någon del nå en robust intersubjektivitet med dem. Jag önskade se något av distriktsläkarvärlden ur deras perspektiv (jämför Husserls livsvärldsbegrepp, Husserl 1992) genom att uppmärksamma samma saker som dem på ett så inlevelsefullt sett jag förmådde (Shütz 1967, samt Shütz 1967 refererad i Heritage 1984, kapitel 3).
Ytterligare en aspekt av det fenomenologiska förhållningssätt jag sökt följa i den empiriska delen av avhandlingsarbetet som gäller mina möten med läkarna och deras värld, var att ta mina egna reaktioner och upplevel-ser i mötet med det jag studerat på allvar och så förutsättningslöst som jag förmådde möta förståelsehorisonten hos de läkare jag träffade. Att för-nimma, och möjligheten att använda sig av dessa förnimmelser i sökandet efter kunskap i vetenskapliga sammanhang kan kritiseras, inte minst utifrån vetenskapsteoretiska utgångspunkter då det ytterst handlar om på vilken grundval vi kan hävda att vi vet något. Med utgångspunkt i medvetande-forskning menar jag emellertid att vi i viss mån kan lita på vår intuition (i brist på bättre ord) när det gäller att bedöma riktigheten i det vi upplever (Damasio 2002, Kolb och Whishaw 2008). Detta medveten om att en intui-tiv förståelse och upplevande vid någon del i avhandlingsarbetet också måste kunna explicitgöras, motiveras och prövas.
Ett tolkande förhållningssätt
Med ett tolkande förhållningssätt avser jag min strävan att försöka att dels bedöma det skriftliga källmaterialets vederhäftighet och dels försöka sätta
det i ett sammanhang. Förutom att flitigt konsultera Läkarboken och medi-cinska lexicon för att kunna hänga med i fackuttryck och jargong, jag läste till exempel på om de medicinska tillstånd standarderna syftade till att re-glera förskrivningen för, Ont-i-magen och Depression, prenumererade jag också på Läkartidningen och Dagens Medicin för att hålla mig någorlunda ajour med debatten. Min utgångspunkt var att ta de intervjuades utsagor om vilket som helst ämne, som ett uttryck för respondenternas uppfatt-ningar, representativa för personen ifråga där och då och berättande när det gäller personen själv (se empiatibegreppet i Jarrick och Söderberg 1999). Att den bild av läkarna och deras situation som jag beskrivit ska vara för-ankrad i det läkarna själva berättat. Då och då ställdes jag emellertid inför abstrakta påståenden eller faktapåståenden som inte kunde verifieras med egna exempel. Ibland uppfattade jag det till och med som att läkarna åter-gav en slags vandringssägner som mer handlade om urtypspatienter än egna erfarenheter. Detta har jag tolkat som spår av en mer övergripande diskuss-ion på professdiskuss-ions- och samhällsnivå och inte som fakta (Jarrick och Sö-derberg 1999).
I det tolkande perspektivet ligger också en kontinuerlig pendling mellan del-helhet (Ödman 1979), att det enskilda måste prövas utifrån samman-hanget samtidigt som sammansamman-hanget inte får göra våld på enskilda data. Detta ledde dels till att jag försökt att vara observant på temporala aspekter, likheter och skillnader mellan nuläge, tidigare uppfattningar och förhållande och senare utveckling för det jag studerat och velat säga något om (Ödman 1979, Yin 1984, Alvesson och Sköldberg 1994). Dels till att jag under bear-betningen av data gjorde successiva prövningar av mina slutsatser.
Särskilda omständigheter
Det finns två specifika förhållanden i själva intervjusituationen och i tolk-ningen av data som jag avslutningsvis finner det viktigt att nämna. Att komma från Handelshögskolan för att fråga om läkares val av läkemedel i en tid när ekonomi är på mångas läppar, innebär en risk för att i någon me-ning styra läkarnas resonemang i riktme-ning mot sådant som är förenligt med ekonomiskt tänkande. Med tanke på att tidigare studier gjorts med liknande förutsättningar (se Nilssons redogörelse för tidigare studier av läkare och administrativa reformer (Nilsson 1999) och att dessa studier visat ett
obe-roende från läkarnas sida gentemot liknande ekonomiska frågeställningar, tror jag dock inte att min påverkan i dessa avseenden varit så stor. Min be-dömning är att jag i introduktionen av både mig och studien, på gruppnivå gjort det tydligt för läkarna att studien inte avsett att vara normativ.
Ett annat förhållande var hur jag skulle hantera upptäckten att jag då och då lämnade min observerande position och istället började fundera över varför patienten överhuvudtaget var där, en frågeställning som jag i efterhand märkte att de läkarna jag intervjuade och observerade och då gav uttryck för. Som kontrast till denna oavsiktliga bias blev jag en tid efter stu-dien av distriktsläkarna, allvarligt sjuk. Från att fråga mig varför patienterna kom dit när de inte hade något medicinskt problem, undrade jag istället hur läkarna kunde inbilla sig att någon kom dit utan upplevd ohälsa. I syfte att hantera dessa upptäckter och därmed få distans till både mig själv som pati-ent och det empiriska materialet i delstudie två, prövade jag själv på rollen som behandlare perioden 2006–2007, under handledning under 1.5 års tid baserat på teori som utvecklats för analys av omedveten mellanmänsklig kommunikation och parallella processer (främst genom studier i psykoana-lytisk teori, senare även neuropsykologi, utvecklingspsykologi samt soci-alpsykologi på Stockholms Universitet).