Blicken på kroppen och det självdisciplinerade subjektet

Makt uppfattas oftast som något någon har över någon annan. Föräldrar har makt över sina barn, polis har makt över de brottslingar som grips, chefer har makt över sina anställda. Men makt verkar också på ett mera dolt och raffinerat vis, genom att individen styr sig själv och sin inställning. Denna självstyrande inställning är inlärd genom sammanhang individen formats av och benämns governmentality (Foucault, 2000; Lindgren, 2006; Bartholds-son, 2008; NilsBartholds-son, 2008). Vi styrs exempelvis i skola och arbetsliv, till att ”vilja” vara nyttiga, ansvarstagande, samarbetsvilliga individer med ”rätt in-ställning”. Vi lär oss ”passa in” i de normer som framstår som sanna, goda och eftersträvansvärda för det stora flertalet.

Denna form av maktutövning är särskilt raffinerad eftersom den får individer att själva styra sig, eller anpassa sig till normer. De förstår nor-merna som en självklarhet. Genom att leva efter vedertagna normer kan vi positionera oss som normala. Dessa normer förmedlas till individerna via institutioner, procedurer och regelverk och har i grunden ekonomiska och politiska ambitioner. Att forma en population som smidigt uppfyller det som makteliten tycker sig ha nytta av. I kölvattnet följer en hel uppsjö av kunskapsområden som syftar till att få människors självstyrning att fungera smidigt och effektivt. Discipliner som pedagogik, psykologi, medicin, juri-dik, ekonomi är kuggar i detta maskineri (Foucault, 2000).

När en förgivettagen föreställning möter motstånd och omförhandlas i någon mån sker ett skifte i vilka värderingar som kommer att dominera som ett resultat av processen. Motstånd kan i denna avhandling ses som val av positioner som kan uppfattas bryta med vad eleverna uppfattar är ett rådande ideal. Det sker en form av rubbning av föreställningar om vad som förstås som exempelvis sant, gott, rätt och normalt.

man/kille beter sig respektive hur en kvinna/tjej beter sig, som finns och återskapas i samhället omkring dem, via familj, skola, tv, reklam, fritidsak-tiviteter, religiösa samfund med mera. De har också med sig bilder av vad dans är (till exempel, balett, street, folkdans, bugg). Människor styr sig själva för att passa in i sin omgivning (Foucault, 2000; Butler, 2007, 2011). Foucault (2009) beskriver hur den panoptiska blicken, ger en illusion av att subjektet är betraktat. Denna illusion får subjektet att själv reglera sina handlingar så att de samspelar med de förväntningar som finns på subjektet. Detta är en form av makt, som inte utövas genom explicita lagar och regler utan som snarare får ses som ett raffinerat system av värderingar och normer som subjektet själv underkastar sig. Denna typ av styrning benämner Foucault governmentality. Butlers teorier tar avstamp i Foucaults idégods och intres-serar sig för hur denna utifrån kommande blick får oss att kategorisera oss relativt en tvåkönsmodell. Min utgångspunkt, givet detta, är alltså att elev-erna i denna avhandlingsstudie har en föreställning om hur de bör agera i dansundervisning för att inte bryta med normer och riskera sin sociala position. De styr sina rörelser med hänsyn till förväntningar och normer, som finns inbäddade i den heteronormativa kontext som de är en del av, och som påverkar deras genusidentiteter.

Young (2000) ger i sin forskning en bild av flickors och kvinnors rörel-ser, som hon menar uttrycker hur de i sina kroppsliga rörelser och positio-ner är präglade av gränser. Gränser som inte får överträdas, och som bottnar i upplevelser av ängslan, osäkerhet och tvehågsenhet. I allmänhet verkar kvinnor som grupp underskatta sin fysiska förmåga, vilket lämnar plats för mäns möjligheter att ta initiativ, plats och agera med full kraft. Kvinnor är inte lika öppna i och med kroppen som män. Män svänger armarna i vidare cirklar och rör sig mer vertikalt upp och ner än kvinnor. Män står och sitter oftare bredbent, medan kvinnor håller benen ihop och armarna tätt utmed kroppen. Young beskriver hur kvinnor i normalfallet begränsar sina rörelser till en kroppsdel, håller tillbaka, avvaktar och inte är så aktivt fokuserade mot ett specifikt mål utanför kroppen. Här menar Young att flickan/kvin-nan har en mer splittrad position än pojkar/män som subjekt. Hon har en svårighet att vara fullkomligt närvarande eftersom det alltid finns en objek-tifierande blick på vad hon gör. Young menar att denna utifrån kommande blick granskar och bedömer, vilket leder till att kvinnor och flickor ser sig själva som rörelsens objekt snarare än dess upphov. Det betyder att många kvinnor och flickor upplever att ”agensen” ligger hos rörelsen snarare än hos dem själva.

Det kvinnliga varat lever i rummet som för det första slutet eller begränsande, för det andra som dubbelt och för det tredje upplever sig kvinnan som placerad i rummet (Young, 2000, s. 269).

När det gäller rummets tillgänglighet för män och kvinnor, finns också andra skillnader. Kvinnor föredrar avskildhet, mindre och mer tillslutna platser. Män riktar sig utåt, öppnar upp platser, nyttjar stora utrymmen och dras inte för publika sammanhang (Young, 2000; Walkerdine, 1998).

Det rum som är fysiskt tillgängligt för den kvinnliga kroppen är oftast större än det rum hon faktiskt tar i bruk (Young, 2000, s. 270).

Young förklarar att kvinnor utgår från att rummets möjligheter inte är för henne att ta i bruk utan avgränsar själv rummet och därmed sina rörelser i det. Vidare finns en åtskillnad mellan mål och förmåga som ger den försik-tighet i rörelser, som ovan beskrivits. Den placerade kvinnan ser sig som en kropp i ett rum, alltså betonas här objektifiering istället för agens. Här finns också en känsla av att vara satt på plats, vilket gör att kvinnor inte rör sig för att möta ett objekt, som till exempel en boll, utan inväntar att det närmar sig.

Flickor/kvinnor förstås ofta som homogena grupper med liknande er-farenheter och förutsättningar (som skiljer dem från män/pojkar) och som påverkar kroppsliga rörelser exempelvis i sport, lek och vardagssituationer (Young, 2000; Butler; 2007, 2011). I sina rörelser lär sig flickor att föra sig som flickor, vilket ger dem en social position som just flickor. De visar med sina kroppar att de lärt sig att anpassa sig och erhåller status för detta bete-ende. Femininitet har ristats in i kroppen.

Den kvinnliga kroppens uttryck är emellertid inte bara negativt och beror inte bara på bristande träning, även om det är en viktig orsak. Det finns en positiv kvinnlig stil, ett sätt att föra och röra kroppen som flickan lär sig i takt med att hon börjar uppfatta sig själv som flicka. Den unga flickan tillägnar sig särskilda feminina beteenden – att gå som en flicka, lägga huvudet på sned som en flicka, stå och sitta om en flicka, gestikulera som en flicka och så vidare. Hon lär sig aktivt hålla tillbaka sina rörelser (Young, 2000, s. 274).

Kategorin kvinnor förstås som en slags massa, där skillnader visserligen finns, men där en gemensam erfarenhet som hänger samman med den bio-logiska kroppen ändå är ett förenande inslag. Sättet att ”stänga” kroppen

härrör från kvinnors kroppsliga utsatthet, från rädslan att bli ofredad eller utnyttjas sexuellt mot sin vilja. I situationer där man inte längre styr, som när man blir utnyttjad, ofredad eller våldtagen, har den egna agensen beskurits eller helt fråntagits en. Man blir ett objekt, en kropp, som andra förfogar över. Subjektet kämpar mot att bli utsatt genom att helt enkelt i handlingar, i rörelser, minska risken för att framstå som ett objekt. Kvinnor vakar över sig själva, genom att begränsa sig rörelsemässigt, genom att inte framstå som tillgängliga i vardagsrörelser (Young, 2000; Butler, 2007, 2011). De lär sig att uppträda så att de uppfattas som kvinnor/flickor och de lär sig att skydda sig genom att inte framstå som tillgängliga, lätta att ta i bruk, att erövra. Denna blick förvandlar flickan från ett agerande subjekt till ett betraktat objekt, i andras såväl som i sina egna ögon.

Samtidigt menar Fredrikson & Roberts (1997) att objektifieringen av kvinnor och flickor ibland förskjuts från ett agerande där man skyddar sig och begränsar sig till att istället aktivt framställa sig själv som ett sexuellt objekt. Det blir då fråga om att förstå sig själv som yta, som hur man ”tar sig ut” för en betraktare. Den yttre blicken på ens person blir internaliserad, kvinnan betraktar sig själv utifrån och använder speglar och andras reaktio-ner för att justera sitt beteende, sitt sätt att kroppsligen framstå. Kvinnor och flickor arrangerar artefakter som hår, kläder, smink och accessoarer, men även sitt fysiska framträdande. De rör sig och poserar på ett sätt som ska behaga och som ska bli attraktivt att vila ögonen på (Walkerdine, 1998). De uppnår detta genom att höfter och bröstparti framhävs och genom att röra sig mjukt, smidigt och följsamt. Snärtiga och isolerade rörelser ger ibland ett sexigt och exotiskt intryck medan böljande och pockande rörelser skapar spänning och förväntningar.

Kvinnor och flickor lär sig att betrakta och bedöma sig själv och var-andra utifrån de ideal de har omkring sig. Det blir således inte bara mäns blickar på kvinnor utan även en manlig blick, genom kvinnor/flickor, som styr flickor och kvinnor att föra och röra sig. Kvinnan uppfattar sig själv som objekt snarare än subjekt och formar sig för att bli ett (av män) eftertraktat objekt. I detta antagande finns en heteronormativ föreställning inbyggd. Vad kvinnor har att vinna på att framställa sig som objekt är att de visar att de anpassar sig till den ordning som ett manligt öga på kvinnokroppen utgör och genom det framstår de som attraktiva kvinnor/flickor (Fredrikson & Roberts, 1997; Walkerdine, 1998; Young, 2000). Detta torde omfatta också flickor och kvinnor som inte definierar sig som heterosexuella, eftersom de lever i och präglas av en patriarkal struktur oavsett sina sexuella preferenser.

För att utgå från Foucaults (2009) governmentality begrepp så blir de egna preferenserna helt underordnade den förväntan som den panoptiska blicken på den fysiska kroppen för med sig. Självstyrandet verkar i den riktning där den dominerande makten finns, så att de egna preferenserna formas i rela-tion till hegemoniska ideal. Som jag tidigare varit inne på tillskriver Foucault subjektet viss agens och därmed möjlighet att göra motstånd (Hall, 2004; Foucault, 2009).

Risken med denna objektifierande blick är att det subjektiva, det inre upplevandet, förmågan att ”känna inifrån” inte framstår som viktig. Detta re-sulterar i ökad psykisk ohälsa som kan leda till ätstörningar, depression och sexuella problem (Fredrikson & Roberts, 1997). Ett aktivt inifrån kännande, ett upplevande att kroppen och dess erfarenheter skulle kunna ge kvinnor och flickor tillgång till sig själva som subjekt, istället för att disciplineras och disciplinera sig själv till att framstå som objekt. Detta vill jag mena är lika an-geläget att ha i åtanke i relation till de villkor som omgärdar pojkar och män.