MED FOKUS PÅ KROPP

Jag har valt ut några konkreta pedagogiska situationer som visar hur det går till när undervisningens innehåll integreras med idéer om struktur och kategorisering. Kategoriseringar får konsekvenser för praktiken och de del-tagande aktörerna, och påverkar vem som kan göra vad. Att fokusera på hur elever, både flickor och pojkar, styrs och organiseras i rummet för att dansa, är ett exempel på detta. Nedan lyfts några typiska situationer fram.

5.2.1 ”Regel Nr 1; Tjej, kille, tjej, kille, tjej”

Av resultaten framgår hur undervisningen ofta inleds med en samling, där eleverna och Sonja sitter tillsammans i en ring på golvet. Hur eleverna ska sitta är föremål för diskussion. Detta blir tydligt redan första lektionen när eleverna är på väg att slå sig ner i ring tillsammans med dansläraren. Sonja och elevgruppen är nya för varandra och nu är det dags för första samlingen med gruppen, inför kommande danstermin. När alla sitter ner i ring startar Sonja upp samlingen med följande uttalande;

Första regeln, innan jag presenterar mig: (Paus) Tjej, kille, tjej, kille, tjej. Sonja lägger huvudet menande på sned och ler lite som för att säga, ”ni vet, så som det alltid brukar vara.”

Elevernas mumlar, någon stönar lite uppgivet ”Åååhhh” och så flyt-tar de runt så att de sitter varannan flicka och varannan pojke.

Ett liknande exempel framträder när eleverna och Sonja har samlats i ring på golvet för att börja tredje lektionen. Sonja tittar på Eva som sitter bredvid henne och säger med lite menande röst.

Eva, jag tycker jättemycket om att sitta bredvid dig, men det går inte… för du är tjej (gör en lurig min och lutar på huvudet). Eva flyttar utan protest till en annan plats.

Det framstår som viktigt att flickor och pojkar ska sitta bredvid varandra, och att det inte är lämpligt att flickor sitter bredvid flickor. Det lyfts fram som så viktigt att det måste diskuteras innan Sonja presenterar sig med namn för eleverna och så självklart att det inte går att ifrågasätta. Ingen gör det, utom möjligen en elev som uppgivet stönat ”ååhhh”. Elevens ”ååhhh” tolkar jag som ett uttryck för att hen är lite trött på denna välbekanta regel men inte avser att försöka bryta mot den, bara konstatera att den är tröttsam. Som att det egentligen är lönlöst att protestera. Att Sonja tycker om Eva kan omöjligt motivera att de kan sitta bredvid varandra eftersom Eva, precis som Sonja, är tjej. Något måste göras och Eva uppmanas att byta plats, så fort det kon-staterats att det föreligger ett problem med placeringen.

Sonjas skämtsamma ton och mimik kan tolkas som en sorts distans till det hon styr upp. Som om även hon är lite trött på regeln men att den även för henne framträtt som så självskriven att den inte går att ifrågasätta, som om alla måste vika sig under denna naturlag. Min tolkning blir att Sonja vill skapa distans till det hon nu iscensätter, där hon visserligen vill få eleverna att agera i viss riktning men samtidigt framställer hon detta krav som nå-got hon själv inte förordar. Foucault (2000) talar om governmentality när individer eller grupper styr sig själva till anpassning i relation till normer och värderingar snarare än att följa uttalade regler. Sonjas agerande vittnar om en sådan sorts självstyrning som får också implikationer för elevernas genusskapande.

Konsekvensen av placeringarna blir att eleverna kategoriseras huvud-sakligen utifrån de kön de förutsätts ha. Inte utifrån exempelvis ögonfärg,

skostorlek, färg på tröjan, favoriträtt eller längd. Det framstår som om flickor och pojkar anses komplettera varandra och därför bör placeras i relation till varandra. Flickorna konstrueras här som en sorts fendrar 20 som ska fungera stötdämpande mellan pojkarna. Att alla flickor inte fungerar så väl i denna position, och att många pojkar inte behöver krockförbyggande kuddar, för-bises. Min tolkning blir att det i denna pedagogiska kontext finns en diskurs som gör det fullt rimligt och oproblematiskt att ordna aktiviteter på ett så-dant vis att man sitter, står eller arbetar kille/tjej. Det tycks vara en norm som planterats hos både lärare och elever, att kategorisering utifrån biologiskt kön är självklart. Antingen ska man blandas eller inte blandas. Det framstår inte som att Sonja och eleverna egentligen tycker att det är viktigt, utan snarare för att de vill gardera sig mot pekpinnar utifrån.

5.2.2 Dam och Herr – retorik och kroppslighet i interaktion

Eleverna i åk 5 håller på att lära sig en folkdans och Sara går runt och pla-cerar elever i grupper om fyra. Inledningsvis tränades vissa steg gemensamt i cirkel, men nu dansar man i mindre grupper, bestående av två par. Varje par består av en flicka och en pojke och Sara lägger mycket möda på att organisera eleverna så att de får en partner av motsatt kön och en plats i en uppställning bestående av två par. Detta tar tid och eleverna blir stående och väntar in instruktioner. Väntandet inspirerar till störande aktiviteter som Sara försöker stävja samtidigt som hon flyttar runt elever i rummet så att de blir jämna par. Stegen, som eleverna nu är ganska bekanta med, markeras 21 igenom när alla är uppställda. Ibland stannar dansen upp och Sara ger in-struktioner, enligt följande:

Killen har tjejen på sin vänstra sida

När man sedan har dansat runt, så stannar man så att killen har tjejen på sin högra sida.

Tjejer nu, och upp och upp och upp och upp och bak och bak, killar nu, och upp och upp och upp och upp och bak och bak.

20. Stötdämpande kudde som används på båtar för att hindra stötar som skadar skrovet. 21. När rörelser repeteras innan sekvensen dansas till musik. Ofta tar man då inte ut

rörelserna som man ska göra på samma vis som när man dansar. Ett slags ”struktur” läggs fast, men utförandet är inte prioriterat.

Vi börjar med att dansa framåt och tillbaka, det som vi kallar ”advance and retire.” Sen byter tjejerna plats, sen byter killarna plats.

Dansrörelserna som görs består av olika turer där man går mot och från det par som står mitt emot. Flickorna möts i en omdansning 22, diagonalt från varsitt håll innan pojkarna upprepar samma tur. Fler turer följer på varandra. De steg som görs är samma för alla elever.

Eleverna förutsätts i denna dans fungera som, och bli symboler för flickor och pojkar genom att de tilldelas en roll som ”dam” eller” herre”. Det ligger explicit ett antagande inbäddat i detta praktiserande, så som det fram-träder här, där män och kvinnor förutsätts inta komplementära positioner (Butler, 2007, 2011). Några alternativ till dessa två positioner, flicka/dam respektive pojke/herre erbjuds inte. Att det tycks så angeläget att organisera eleverna i heterogena par kan hänga samman med en tradition som fortfa-rande finns i bland annat pardans, det vill säga att man dansar tillsammans med någon av det motsatta könet. Det är således tydligt att de subjektsposi-tioner som erbjuds är kopplade till elevernas fysiska kroppar. Elevens genu-sidentitet förutsätts vara tydligt definierbar, konstant och på ett logiskt vis länkad till elevens kropp. Flickor dansar ”damer” och pojkar dansar ”herrar”. Att det skulle kunna finnas elever som inte identifierar sig med det biologiska kön hen har eller inte ser sig som inkluderade i en normativ tvåkönsmodell förefaller inte vara ett alternativ.

I dansrörelserna som görs verkar dock flickorna och pojkarna inte ut-föra rörelser som skiljer sig åt. De gör samma turer och samma rörelser. Inga särskilda sekvenser särskiljer pojkar och flickor, så i princip är det fullt möjligt att dansen utförs av fyra individer oberoende av vilka kroppar de lever i. Ändå läggs stor vikt vid att placera eleverna utifrån ett antagande att de är flickor eller pojkar och att de också identifierar sig som antingen eller. Vidare framträder bilden av att det är i talandet om, men också i den fysiska placeringen av eleverna i rummet, snarare än i dansrörelser, som åtskillnad mellan flickor och pojkar görs. Detta talar för att dansundervisningen både konserverar och luckrar upp normativa positioner som pojke och flicka, och de förväntningar som kan länkas samman med dessa positioner. Samtidigt finns en potential i att dansrörelserna i sig till viss del tycks överbrygga en stereotyp organisering som tar sin utgångspunkt i kroppen.

22. I folkliga dansgenrer, när man i par dansar runt varandra med olika armfattningar och steg.