REFLEKTIONER KRING DELSTUDIE 1

Grundskolan har ett uppdrag att arbeta med att bryta traditionella könsrol-ler 29 (Skolverket, 2006, 2010). Denna studie kastar ljus över aspekter av hur detta uppdrag tar sig uttryck i pedagogisk praktik. Det är två grundskolors dansundervisning som studerats, för att specifikt synliggöra hur villkoren för genussubjektivitet i dansrörelser kan förstås.

Resultaten visar hur pedagogerna bemödar sig om att blanda flickor och pojkar i formationer, samlingar och uppdelningar. Föreställningen om att flickor och pojkar ska sitta bredvid varandra och arbeta ihop tycks väl förankrad i denna praktik. Tidigare forskning beskriver hur kollektiv själv-styrning får individer och grupper att inordna sig i normer (Foucault, 2000; Lindgren, 2006; Bartholdsson, 2008; Nilsson, 2008), vilket ges exempel på här. Både Sara och Sonja parar ofta ihop flickor och pojkar, och talet om tjejer och killar går igen i båda praktikerna. Här bidrar danslärarna verbalt och genom fysisk placering att rikta uppmärksamhet mot elevernas kroppar snarare än mot deras genusidentitet.

Frågan är varför danspedagogerna ägnar så mycket möda åt att katego-risera flickor och pojkar med utgångspunkt i deras antagna och bestämda kroppar. Dels verkar det ligga inbäddat i vissa sociala danstraditioner, där man dansar i par, att man dansar ”dam” eller ”herre”. Andra dansgenrer, exempelvis balett och showdans gestaltar berättelser där män och kvinnor framställs som väsensskilda (Hanna, 1996; Olsson, 1999; Thomas, 2003; Rie-tenburg, 2010; Hebert, 2015 ). Arvet från vissa dansgenrer får därmed en

29. Könsroller är en term som används i grundskolans styrdokument. Vid studiens ge-nomförande var det Lpo94 (Skolverker, 2006). Jag föredrar att använda termen kön-spositioner.

konserverande effekt i de studerade praktikerna. Dels kan det ha att göra med inordning och strukturella villkor. Dans är en marginaliserad aktivitet i skolan (Skolverket, 2006, 2010; Lindqvist, 2007; Nordaker, 2009) och för danspedagogerna gäller det därför att legitimera sitt arbete som en självklar del av denna praktik. Ambitionen att ”skolanpassa” dansundervisningen bi-drar till att danspedagogerna för vidare föreställningar och normer som är levande i skolan, snarare än att bryta med dem. Att organisera elever med utgångspunkt i kön, är i de danspraktiker jag studerat vanligt och oproble-matiserat och innebär således också att man faktiskt också till viss del frångår det uppdrag man har.

Resultaten pekar också på hur flickor och pojkar är de två kategorier som det talas om och några ytterligare alternativ framstår inte som möjliga. Detta styr elevernas sätt att själva förhålla sig. Eleverna definieras som flickor

eller pojkar och det förefaller finnas ett implicit antagande om att elevernas

genusidentitet överensstämmer med de biologiska kroppar eleverna har. Här kan en form av normaliseringsprocess sägas äga rum genom att det fram-står som normalt att vara flicka eller pojke. Den kropp man lever i villkorar därmed hur elever förväntas identifiera sig, ordna sina rörelser, sina manér, preferenser och beteenden (Butler, 2007, 2011). Andra alternativ än att som ”flickkropp” identifiera sig som flicka och att som ”pojkkropp” identifiera sig som pojke verkar alltså inte möjligt. Utgångspunkten vilar på en biologisk diskurs utan att hänsyn tas till att det inom gruppen pojkar respektive inom gruppen flickor finns stora variationer (Connell, 2005; Connell & Messer-schmidt, 2005; Butler, 2007, 2011). En heteronormativ förväntan på eleverna ligger inbäddad i praktiken, vilket också tidigare forskning pekat på (Ras-mussen, 2006; Larsson, Fagrell & Redelius, 2005; Lindqvist, 2010; Hellman, 2012). I skolmiljön, som ju ska motverka traditionella könsroller och inte diskriminera någon på grund av sexuell läggning, blir detta problematiskt då andra konstellationer än heterosexuella relationer och binära könspositio-neringar inte ges utrymme. Detta riskerar att marginalisera elever som inte kan eller vill leva upp till heteronormativa ideal.

Samtidigt finns en omvänd normaliseringsprocess, där det rörelsema-terial som presenteras av pedagogerna inte gör skillnad på pojk- och flick-elever. Dansrörelser av skiftande kvaliteter, förväntas utföras av alla elever, oberoende av om de ger intryck av att vara flickor eller pojkar. Här görs eleverna, genom kroppsligt utövande i dans, till elever med en bredd i sina rörelserepertoarer, en bredd som inkluderar vad tidigare forskning beskrivit som både normativt feminina respektive normativt maskulina

dansrörel-ser (Hanna, 1996; Gard, 2006, 2008, 2010; Rietenberg, 2010; Hebert, 2015; Migdalek, 2015). Genom dessa handlingar bidrar lärarna till att ett varierat dansmaterial tränas, så att eleverna ges möjlighet att omförhandla stereo-typa iscensättningar av flickighet respektive pojkighet i dans. I de lärarstyrda momenten ligger det således nära till hands att hävda att kategorierna flicka och pojke verbalt delvis återskapas men samtidigt luckras dessa upp i de dansrörelser som pedagogerna presenterar.

Elevernas respons på lärarnas handlingar och uttalanden skiftar givet-vis, men reproduktion av normativa ideal framträder tydligt. Eleverna intar, vad som ter sig som, pojkpositioner och flickpositioner i det rörelsematerial de möter genom lärarnas försorg såväl som i egna initiativ. Rörelser där betoning läggs på kraft, energi och platstagande ses ofta som maskulina och rörelser där till exempel långa linjer, kontroll och följsamhet framträder ses ofta som feminina enligt tidigare forskning (Gard, 2006, 2010; Lindqvist 2010; Olsson, 1999). Dessa föreställningar syns också i hur barnen tolkar instruktionerna. Genom att eleverna huvudsakligen reproducerar stereotypa positioner, så blir en konsekvens att icke typiska flickor och pojkar mar-ginaliseras. Exempelvis väljer pojkarna i åk 5 en ”cool stil” som generellt begränsar deras rörelserepertoar. På så vis undviker de vad tidigare forsk-ning beskrivit som normativt feminina dansrörelser (Sayers, 1993; Hanna, 1996; Wigert, 1999; Young, 2000; Stinson, 2005 a; Gard, 2006, 2008, 2010; Lindqvist, 2010; Rietenberg, 2010; Hebert, 2015; Migdalek, 2015). Detta val tycks vara självklart för pojkarna men det innebär samtidigt att elever med en avvikande lekamlig stil inordnar sig snarare än bidrar till en ökad mång-fald av rörelser och kvaliteter.

Resultatet visar att delvis ovana och okända rörelser tycks bära med sig möjligheter för eleverna. Den tekniskt komplexa och akrobatiska sekvensen där eleverna ska tappa kontrollen en kort stund är ett exempel på mate-rial som lyckas fånga intresset hos flertalet elever. Det är inte helt ovanligt att just teknikträning i estetiska ämnen ifrågasätts då denna del av under-visningen ofta ansetts minska elevernas motivation (Stinson, 2001; Purcell Cone, 2009). Här framträder dock en bild som visar att dansteknisk träning har potential att erbjuda attraktiva inslag i undervisningen och engagera många av eleverna. Att också den sorts elever som Lindqvist (2010) benäm-ner ”pojk-pojkar” 30 ger sig hän, visar att just denna sekvens har en attrak-tionskraft som inte alla sekvenser har. Genom att man skiftar nivå, till att

befinna sig på golvet, tappa kontrollen och rulla runt så erbjuds eleverna ett inslag som bryter med vad som dominerar i praktiken. Oftast arbetar man stående uppradade, men nu rullar och ramlar man plötsligt runt på golvet. Här vidgas danspraktiken till att också omfatta estetiska preferenser som har en råare, oborstad och mer okontrollerad framtoning och därmed blir dessa rörelser också en del av elevernas kroppsliga praktik. Dessa ideal, som är framträdande i exempelvis modern och nutida dans, utmanar formspråk som huvudsakligen bygger på kontroll, uppåtsträvande och lätthet (McFee, 1996; Thomas, 1996, 2003; Olsson, 1999).

Såväl pojkar som flickor tar upp och imiterar kamraters initiativ när maskulinitet görs, vilket talar för att alla elever ser det som möjligt att inves-tera i denna typ av rörelser. Däremot visar resultatet en trögrörlighet i motsatt riktning. Rörelser och ageranden som förknippas med normativ femininitet verkar mer sällan tas upp av pojkarna. Genom dessa handlingar, som vanligt-vis förstås som oskyldiga och som elevers egna val, iscensätts normer som har sitt ursprung i underordning och dominans av kvinnor, flickor och feminitet (Young, 2000). Flera exempel på hur flickor underordnas och disciplineras framträder. Några exempel tyder dock på att flickor som försöker positio-nera sig genom att använda vad tidigare forskning beskrivit som normativt maskulina rörelser (Hanna; 1996; Olsson, 1999; Stinson, 2005 a; Rietenburg, 2010; Styrke, 2010), riskerar att ifrågasättas. Flickorna grupperar sig oftast tillsammans med andra flickor. De tycks också mer bekväma att variera sitt dansande när gruppen ges avskildhet, vilket harmonierar med den bild av flickors agerande som Björk (2010) lyft fram. Hon beskriver hur agerande i avskildhet, eller i ”egna rum” ger flickorna möjlighet att undvika att bli objektifierade. När ”egna rum” inte står till buds tycks flickorna anpassa sig till de system som pojkarna praktiserar när de samsas på samma utrymme.

Det är också möjligt att betrakta delar av resultatet som en transfor-mering av dansundervisning, som visserligen kan betraktas som lekfull, till något som snarare skulle kunna betraktas som lek. Dans är i sig ett lekande menar jag, men lek behöver inte nödvändigtvis innehålla aspekter som i vardaglig mening kan förstås som dans. McFee (1996) menar att dans inte är ”vardagliga rörelser” utan utgörs av systematiskt ordnade, tydliga och va-rierade rörelser. Transformering av dans till något som ligger i gränslandet till att framstå som rörelse i största allmänhet förefaller vara en strategi som flera pojkar använder. Denna strategi som förenar kravet på att göra en egen version av en koreografi och att samtidigt göra sig begriplig som pojke för med sig att dans omförhandlas. Från att ha varit ett centralt innehåll ges

dansen en mer perifer position. Istället lyfts musikvideons form fram, med en vokalist i centrum. Dansen blir en dekoration av musiken. Istället för en inneha huvudrollen förskjuts dansen och de dansande till en placering i bakgrunden. Genom denna handling förminskas dans och därmed till viss del normativ femininitet av eleverna.

Danslärarna ger eleverna utrymme att själv göra vissa val i undervis-ningen och då öppnar de till viss del upp för möjligheter att utforska olika positioner. Resultaten visar dock att eleverna lärt sig att betrakta sig som ”flickor” eller ”pojkar” och detta får effekt för hur de tar sitt handlingsut-rymme i bruk. Estetiska preferenser skiljer sig naturligtvis åt mellan indivi-der, men denna studie vill belysa sambandet mellan individers preferenser och de normaliseringsprocesser de är en del av. Genom att ”själva välja” positioner som motsvarar normativa förväntningar återskapas dessa snarare än utmanas. Det ”egna valet” ses därmed som mer diskursivt präglat än fritt eller eget i egentlig mening. Street och hip hop är genrer som förefaller ha en hög status bland pojkarna, i denna studie. Dessa genrer kan ses som ex-empel på populärkultur, ungdomskultur eller ”barn och ungas egen kultur” (Wigert, 1999; Marner & Örtegren, 2003; Ericsson & Lindgren, 2007).

Pojkarnas val av genre och kroppslig stil framträder här delvis som ett motstånd mot den modesta estetik (Aulin-Gråhamn, Persson & Thavenius, 2004) som kan sägas prägla dansundervisningen på de aktuella skolorna. Många av flickorna förefaller villigt inordna sig i denna dansskoleliknande verksamhet. Deras val stödjer därmed den verksamhet som Sara vill forma, och Sara och flickorna drivs här av liknande idéer om hur dansundervisning går till. Med avstamp i populärkulturella genrer tar gruppen som dansar till Beastie Boys subjektspositioner i bruk som skolan inte erbjuder dem explicit, men som verkar angelägna för några av pojkarna att iscensätta. Dansläraren medverkar till att detta motstånd kan artikuleras i denna praktik genom att ge eleverna utvidgat utrymme att själva skapa vid ett lektionstillfälle.

Delstudie 2 Dansskapande –