Grupp 2: Slagsmål och springande fritt i rummet

Fabian, Fredrik och Fridolf kämpar med sin motivation och sin danskom-position. Två av pojkarna har varit tveksamma till att alls ingå i projektet och den tredje har också markerat sin skepsis mot dans. Fredrik har ofta placerat sig utanför samlingen som varit en mötesplats inför dansen, som för att demonstrera sitt missnöje och sin önskan att inte delta. Även Fabian, som visserligen tar spontant initiativ till dansanta rörelser med engagemang i situationer när han rör sig runt i idrottssalen, har svårt att inordna sig i dansundervisningen. Detta är den grupp av elever som inledningsvis visat störst motstånd mot att ingå i projektet, men som ändå valt att göra det. Miner och gester mot kameran både innan lektionen börjar, och i samband med diagonalövningar har ofta initierats av just dessa tre pojkar.

Pojkarna gör en dans där våldsrelaterade rörelser återkommer. De tycks behärska grundläggande förflyttningssteg men vissa sekvenser präglas av en upprepning av rörelser och dynamik. I dansen görs överraskande växlingar av positioner där några av pojkarna provar rörelser som inte dominerar i deras dans. De väljer att också inkludera humoristiska och lekfulla inslag. I ett kort samtal med killarna efter att jag filmat deras dans konstaterar Fabian att ”det är en dans med mycket fight i”. ”Halva procenten är fight” menar han. Fridolf menar också att ett lämpligt namn på dansen kunde vara ”Dödardansen”.

Sekvens A

De står bredbent, stadigt upprätta i en liten cirkel och riktar kraftfulla slag mot varandras ansikten, till den dramatiska, dova pulsen. De är synkroni-serade och har kontinuerlig ögonkontakt. Rörelserna är distinkta, armarna utsträckta och händerna hårt knutna. Cirkeln ger ett kamratligt intryck, trots de brutala inslagen.

Sekvens B

I sekvens B väljer pojkarna, att stå kvar i samma formation som de använde i sekvens A och arbeta med samma sorts rörelse hela sekvensen. De tycks inspireras av den orientaliska musiken. Med handflatorna mot varandra rörs armarna från sida till sida samtidigt som pojkarna böjer handlederna. Den lilla cirkelformationen får nu en mjukare inramning när spirande, slingrande rörelser letar sig upp och ner mellan pojkarna.

Fredrik går med engagemang in i rörelsen där han på ett tydligt vis gör små vertikala vågformade rörelser med händerna tätt hållna mot varandra. Rörelsen fortplantar sig i armarna, ner genom bål och höftparti, till en arti-kulerad och förfinad, mjuk rörelse.

Fabian ler lite generat in i kameran när han med viss tveksamhet gör denna rörelse, som om han inte riktigt känner sig bekväm eller inte finner inspira-tion på samma vis som Fredrik. Fredrik ler lite illmarigt mot Fabian och in i kameran som för att pröva rörelser gentemot andra.

Sekvens C

Pojkarna dansar runt i cirkel och gör trummande rörelser framför kroppen. De varierar fritt olika förflyttningssteg vilket ger ett intryck av att pojkarna behärskar dessa olika förflyttningssteg rent tekniskt, men inte anser sig be-höva göra någon överenskommelse om vilka steg de ska använda vid vilken tidpunkt. Förflyttningen i sig blir viktigare än hur förflyttningen utförs. Var och en gör således sina egna val, eller låter det ”bli som det blir”.

Sekvens D

Sekvens D är en fri och lekfull sekvens där pojkarna tar stor plats i anspråk, när de springer längs kort- och långsidorna och i stora cirklar. De använder till och med gymnastikbänkarna, som inkluderas i deras springande och initiativ tas till olika hopp och snurrar, på ett fritt och osystematiskt vis.

Fridolf springer runt i hela idrottssalen, med de andra bakom sig. Denna ”Följa John” del varvas med improvisation, där pojkarna dansar fritt omkring varandra. Musiken är mycket dynamisk och pendlar i intensitet och Fridolf fångar upp musikaliska nyanser och omsätter dem i dansrörelser.

Fridolf går plötsligt in i ett mycket nyansrikt snurrande, där han tar sats med armar och lyfter benet i vad som får ses som en piruett, med en rundad arm, lätt lutat huvud och ena benet lyft till knät. Hans rörelser ser ut att harmo-niera väl med varandra i denna sekvens, som skiljer sig från uttrycket han i övrigt väljer, som om han helt plötsligt provade nya nyanser och dynamik. Sekvens E

Nu tilltar engagemanget och pojkarna iscensätter ett regisserat slagsmål, till den metalliska pulsen. I denna sekvens ingår en dynamisk interaktion, där pojkarna har ögonkontakt och responderar på varandras rörelser genom att falla, huka sig och vrida huvud och bål. En förmåga till inlevelse och hän-ryckning visas i en orgie av spark och slagrörelser. Rörelserna görs växelvis med stillastående pauser, där de fryser rörelserna i statyer. Det rika rörelse-materialet talar för att de antingen har övat in en komplicerad sekvens som de memorerat eller att de improviserar dessa rörelser i stunden, men har förberett ett slags repertoar som de plockar ur.

Vid ett tillfälle riktar Fabian och Filip samtidigt varsin spark mot var-andras skrev. Dessa sparkar följs av att de gör en muskulär sammandragning av bålen så att ryggen kurvas, samtidigt som de för sina händer mot sitt res-pektive skrev och gör en grimas. Pojkarna gestaltar hur de förvrids i smärta. De faller baklänges mot golvet, samtidigt som de småler.

Den dramatiska sekvensen som präglats av slag och sparkar bryts sedan tvärt när pojkarna kastar sig in i ett kamratlig och vänligt samspel. Bilderna ovan visar hur de väljer att återgå till en placering i liten cirkel där de, stående bredbent, ”låtsastrummar” från sida till sida. Var och en gör sina rörelser oberoende av de andra, men växlar sida i relation till musiken.

Sekvens Fb

Cirkeln öppnas nu kvickt och pojkarna vänder sig mot mig som står med kameran i hand. Just här tycks pojkarna ha tänkt sig att de riktar sig mot en publik, vilket är ett nytt inslag i deras val av formation, som om de först mot slutet har blivit tillräckligt bekväma för att inkludera en åskådare. De gör en lite humoristisk rörelse där de ser ut som om de lyfter varandra i håret samtidigt som de häver sig på tå. De bjuder nu in mig att delta genom att ögonkontakt skapas och jag får en känsla av att de känner sig stolta över sin prestation.

Analys

Att pojkarna i exemplet ovan kollektivt väljer att röra sig genom att iscensätta våld kan tolkas som en ambition att positionera sig på ett sätt som ska ge erkän-nande. Deras rörelser kan kännas igen från arenor som hobbys, idoler, filmer och dataspel. Det är dessa arenor de har tillgång till för att tolka och göra dans samt skapa berättelser som både känns igen och som kan representera dem.

Connell & Messerschmidt (2005) talar om symboliska relationer, som drar upp riktlinjer för vad som är möjligt utan att uppfattas som avvikande i relation till sin kropp. Eleverna justerar sina kroppar på sätt som visar att de är medvetna om gränser som de riskerar att överskrida. Fredrik visar exem-pelvis en medvetenhet om att han är på djupt vatten genom att le illmarigt. Han vågar ändå ge sig hän i mjuka böljande rörelser som kan uppfattas som ”tjejiga”. Fabian tycks också medveten om detta vågspel och förhåller sig mer stel i sin gestaltning, och visar med detta att han har viss distans till den böljande rörelsen.

Samtidigt är pojkarnas sätt att rusa, hoppa och ”fara fram” över en stor yta kännetecknande för pojkars sätt att röra sig enligt tidigare forskning (Wi-gert, 1999; Gard, 2006, 2008, 2010; Lindqvist, 2010). Till stor del dansar de utan att uppenbart anpassa sina rörelser till musiken (sekvens D). Från att ha haft en avspänd relation till musiken går dock Fridolf plötsligt in i en intrikat dans. Han ser ut att njuta av rörelser som har en helt annan karaktär än vad våldstemat, som återkommer i dansen, har. Här är det piruettliknande rörelser som improviseras fram, och han skiftar därmed subjektsposition. Rörelserna görs med en tröghet och tyngd och en känsla av slowmotion infinner sig.

Snurrar med lyft ben och höjda armar görs ibland för att göra sig löjlig över i synnerhet balett, men Fridolf väljer här att gå in i rörelsen. Visserligen lite håglöst, men ändå på allvar. Även Fabian gör vid något tillfälle ett graciöst hopp. Min förståelse av deras tvära kast är att de influeras av musiken som erbjuder dem möjligheten att prova nya positioner genom sina rörelseval. Att det som annars kan kännas tjejigt, som att snurra och välja inramande arm-rörelser nu plötsligt blir möjligt även för Fridolf och Fabian. Det förefaller som om de finner något attraktivt i det icke våldsbetonade, men det är ändå något uttråkat och oengagerat över utförandet. Antingen för att de ogillar den graciösa kvaliteten, eller för att de gör motstånd mot den kvinnligt kodade symboliken, som de lockas in i av musiken.

Från att ha haft en avspänd relation till musiken så blir pojkarna i sek-vens E väldigt synkroniserade med musiken. Här fascineras jag av deras

ti-ming i slag och sparkrörelser som de riktar mot varandra. Det verkar dels finnas ett behov av att göra ett visst motstånd mot dansundervisningen, som tidigare forskning beskrivit som feminint kodad (Stinson, 2005 a; Riesner, 2008). De iscensätter sitt motstånd genom att välja rörelser och rumsan-vändning som tydligt kan länkas till normativ maskulinitet. Ett motstånd som säkrar deras position som pojkar, utan att de riskerar att uppfattas som oengagerade eller ”flickiga”. Dels lockar musiken pojkarna att välja dessa slag och sparkrörelser. Men intrycket jag får är att musiken ”gör pojkarna” i högre utsträckning än vad pojkarna” gör dans”.

När pojkarna riktar sparkar mot varandras skrev byggs en slags gemen-skap upp, där det finns en gemensam erfarenhet av smärta kopplad till skrevet. Här blir pojkars styrka men också deras utsatthet och sårbarhet framträdande samtidigt. Genom att göra just denna rörelse lyfter de in betydelsen av den biologiska kroppen, och med den, den manliga reproduktionsförmågan och lyckas på så vis tydligt markera sina positioner som pojkar i dansen. Leendet som sprider sig över läpparna talar för att kopplingen till skrevet samtidigt är genant och att det i sig är lite riskfyllt att lyfta fram detta, på eget initiativ.

I sista sekvensen återkommer temat smärta, när pojkarna skämtsamt och synkroniserat drar varandra i håret. De ler samtidigt som de mimar ett ”aaajjj” och häver sig på tå, som för att lindra den gestaltade smärtan. Den humoristiska anstrykningen bidrar till att konstruera en form av distans, men ändå visar pojkarna att de har egna erfarenheter av att uppleva smärta. Posi-tionen pojke ter sig som sammanflätad med erfarenhet av smärta och en vana att ingå i sammanhang där grabbigt våld förekommer.

Att de just i den sista sekvensen väljer att rikta sig mot mig, som utgör deras publik ser jag som intressant. Dels kan det vara så att det fokus på den fysiska kroppen som en åskådares granskande blick bidrar med har känts skrämmande för pojkarna fram tills nu. Dels blir det humoristiska inslaget lite som en kraftfull spark i en öppen dörr om ingen ser den. Pojkarna bjuder alltså in en åskådare men väljer samtidigt rörelser som har en relativt blyg-sam omfattning i rummet, som bygger på upprepning och som får dem att förefalla som rätt oförargliga, våldet till trots.