Grupp 1: Inälvor, musik och akrobatik

Peter, Pontus, Pierre och Patrik kommer ofta till danslektionerna iklädda fotbollströjor i glansig nylon, med stora siffror eller logotyper tryckta på mage och rygg. Den här gruppen pojkar hänger ihop och de ägnar sig ibland åt bollspel och fysiska lekar under rasterna.

En av pojkarna, Patrik har en ledande roll i klassen. Han yttrar sig ofta under lektionen på ett självklart sätt. Hans energi bidrar också till att skapa legitimitet för dansen i klassen. Samtidigt finns en slags trevande inställning som han delar med sina kamrater. De är ”idrottskillar” och de framträder som fysiskt skickliga, men i mötet med en konstform som dans skapas en viss osäkerhet. Här befinner sig pojkarna på djupt vatten. De balanserar mel-lan att framstå som fysiskt kompetenta men ändå inte tangera gränserna för vad som kan uppfattas som ”tjejigt”.

Under gruppens dans varierar de sin rumsanvändning. De börjar sin dans i idrottssalens ena hörn, där det ligger en tjockmatta som förankrar pojkarna i en idrottskontext. De tar stor plats i anspråk när de går och springer ut i stora cirklar i rummet men i de avslutande sekvenserna har de placerat sig nära varandra invid väggen där de en lång stund förblir sit-tande och liggande. Detta innebär att dansen kan ses som två olika delar, en där rummet tas i anspråk och en där de ligger och sitter nära varandra i rummets ena hörn.

Sekvens A

En dyster stämning lägrar sig i rummet när pojkarna bär in Pontus, som är helt slapp i kroppen, till musikens tunga, dova puls. De bär honom i en stor halvcirkel och lägger honom på golvet. Där låtsas de sedan att de brutalt hug-ger ut inälvor ur hans kropp med distinkta slag, skär och dragrörelser mot och från bålen. ”Den döde” visar med hela sin slappa kroppshållning på ett engagemang i sin roll och även våldsbrukarna går in för sitt uppdrag med stor inlevelse och tydlighet i rörelserna. Att kunna framställa våld och död med engagemang tycks viktigt för pojkarna. Men plötsligt sker ett tvärt kast. Sekvens B

Dansen förändras från ond, bråd död och nu är det istället kamratligt mu-sicerande som gestaltas, när eleverna låtsas spela flöjt till den orientaliska popmusiken. De ger ett uppsluppet ”karnevalsliknande” intryck. Här skapas ett brott med den dystra stämning som nyss rått. Samtidigt blir karnevalstå-get som en manifesterande del av en rit, där en kropp nyss skändats brutalt. Sekvens C

Tempot tilltar tills eleverna springer i en cirkel samtidigt som de gör trum-mande rörelser i luften framför sig, till den afrikanska trummusiken. De väljer att fokusera på tempot i springandet och lägger mindre vikt vid hur de utför armrörelserna. Detta talar för att hur rörelser görs inte anses så angeläget för pojkarna. De passerar tjockmattan och där gör de i förbi-farten kullerbyttor, volter och hjulningar. Tempot är högt och rörelserna är akrobatiska, avancerade och fyllda med energi. Kropparna känns som kastade upp i luften när de tumlar runt innan de med tyngd tar mark. Här sker ett brott mellan det magiskt luftburna och det mänskliga i att befinna sig på marken.

Sekvens D

Strävan efter höjd kvarstår och pojkarna formar en slags pyramid. Patrik och Pierre står bredvid varandra på alla fyra och Pontus och Peter ställer sig på deras ryggar och balanserar en lång stund. Återigen blir det vertikala inslaget tydligt, med en strävan uppåt från Pontus och Peter som förankras i den mjuka mattan.

Nu följer en stillsam sekvens där pojkarna övergått till ett slags skådespel. Patrik har en ledande roll och han ser ut att hålla i en bok och föra ett sam-tal med kamraterna som omger honom. Återigen hittar pojkarna en väg att hålla sig inom anvisningarna men ändå tangera gränserna för vad som i vardagliga sammanhang kan förstås som dans. Skådespelet leder in i en ny sekvens där de parvis halvspringer runt i en stor cirkel i armkrok. Spring-andet avslutas med att de alla lägger sig på tjockmattan, på rygg med benen vinklade mot väggen.

Sekvens E

Pulsen i musiken är långsam och pojkarna bemödar sig om att följa den, vil-ket ger ett engagerat, annorlunda och välrepeterat intryck. Det blir effektfullt men ändå stillsamt, när de samspelt markerar musikens puls mot väggen. Det blir samtidigt påtagligt hur liten yta de tar i anspråk när jag låter blicken glida ut över den stora idrottssalen som nu är i stort sett stilla och tom. Lig-gandet på tjockmattan bidrar till intrycket av begränsning, som om de med sina kroppar väljer bort rummet och inriktar sig på väggen.

Sekvens Fa

Trampandet med fötterna sker nu i ett högre tempo, på varje pulsslag (4/4 takt) och de lägger till en hand/arm rörelse på första taktslaget. De fattar händerna i kors med knutna nävar, som om de håller i trumpinnar. Enga-gemanget tilltar när de fokuserar på gestaltningen av trumspelandet, som om rörelsen blir en kroppslig kopia av ljudet, inte en fri tolkning av det. Det ger ett intryck av att musiken låser fast pojkarna snarare än öppnar upp för variation. Här rör de sig mot gränslandet mellan dans och ”icke dans”, i detta fall en kroppslig gestaltning av musicerande.

Denna kombination av fot och handrörelser pågår tills musiken föränd-ras och pojkarna sätter sig upp. Ryggarna stöttas upp av väggen bakom, men kropparna ser ändå lite krumma ut mot det mjuka underlaget. Just lutandet ger en bild av lojhet och distans och en identifikation med positionen ”rock-trummis”, snarare än med en uppsträckt dansarhållning. Pojkarna sneglar lite på varandra för att stämma av att de är i fas med varandra, som om de vill befästa en slags gemenskap. I tempoökningen som nu följer intensifieras imitationen av musicerande.

Sekvens Fb

Snabba klappar varvas med en rörelse som liknar den som trombonspelare gör när de justerar draget. Mattan suger ner pojkarna mot golvet och de tycks nöjda med denna rätt stillasittande position. Återigen finner pojkarna en väg att utföra rörelser men med en koppling till något som inte huvudsakligen förstås som dans, utan snarare som musicerande.

Analys

Av det empiriska materialet framgår att pojkarna i den här gruppen har valt att inleda sin dans med en teatralisk, dramatisk scen där skändning av en död kropp gestaltas. I sekvensen samspelar pojkarna aktivt och med stort allvar. Tankarna går till bilder av aggressivt handlande som kan förekomma i våldsspel och actionfilmer där män ofta framställs som våldsamma och dominanta. Genom denna gestaltning av aggressiv maskulinitet förflyttar sig pojkarna till en arena utanför danssalen. Denna arena kan tolkas ge dem möjlighet att gå in i positioner som förknippas med maktutövning och kraft-mätning, men ändå utföra den uppgift de här ombetts arbeta med. Kanske blir deras handlande ett sätt att skapa ”alibi” i dansen, då de genom sitt spe-cifika val av dans också kan markerar gräns mot femininitet.

Delar av deras dans kan också kopplas till en mer teknisk aktivitet, där en redan död kropp förflyttas och skändas. Det dödliga våldet behöver såle-des aldrig iscensättas explicit utan pojkarna låter mig förstå att våld ägt rum, och att de sannolikt förorsakat kamratens död. De gör sig således inte skyl-diga till själva avrättningen inför mina ögon och lyckas på så vis balansera en ambition att vara maskulina med positioner som inte förefaller alltför ond-sinta. Nu är det istället en förflyttning av en kropp och avlägsnanden av organ

som sker, ett mer praktiskt arrangemang. En slags reducering av det brutala som ändå ramar in sekvensen, och som gör det hela lite mer rumsrent.

Pojkarna har också valt att inlemma volter, kullerbyttor, rondater och byggandet av en pyramid där de balanserar på varandra, i sin dans. Här är det rörelser med kraft och fart och en strävan att befinna sig i luften som bärs fram. Att röra sig vertikalt och att inkludera akrobatiska inslag brukar förknippas med maskulinitet (Gard, 2010; Lindqvist, 2010). Genom att fram-häva just dessa egenskaper, visa styrka, virilitet och manlighet positionerar pojkarna sig nära vad Connell (2005, 2009) och Connell & Messerschmidt (2005) kallar ett hegemoniskt maskulinitetsideal. Här förutsätts implicit en motpart, ett komplement, en kvinna som tillskrivs en annan position, som en diskret fond mot vilken männen briljerar. När kvinnan ses som ett under-ordnat komplement till mannen iscensätts en heteronormativ föreställning (Butler, 2011). Här har eleverna valt att inlemma just akrobatiska inslag, vilket ger dansen en maskulin prägel och på så vis markeras en dualistisk och heteronormativ förståelse.

Pojkarna behåller gärna ett visst innehåll en längre stund oberoende av musikaliska variationer inom den pågående sekvensen. Frågan är om det är elevernas preferenser, att de tilltalas av ett mindre varierat upplägg, som är orsak till pojkarnas val, eller om det finns andra förklaringar? Min tolkning är att valet att upprepa rörelser kan förklaras på två sätt. Dels rör det sig om pojkarnas kompetens. Tidigare forskning har belyst att många pojkar till skillnad från många av flickorna, saknar rika källor med dansrörelser som de kan ösa ur (Walkerdine, 1998; Stinson, 2005 a; Migdalek, 2015). Det blir således en svårighet att variera sig. Dels kan just närheten till flickornas mer varierade danser, som dessa elever ser under projektets gång, innebära att de finner det säkrast att avsiktligt inte variera sig. Upprepningarna blir så-ledes ett sätt att positionera sig som pojke. De deltar, de gör vad som krävs men varierar sig med måtta. De lyckas på så vis hantera ett dilemma, och positionerar sig både som elever och pojkar, utan att ta några större risker. Våldstemat och de akrobatiska inslagen blir en slags understrykningar, för att klargöra en icke feminin position.

Pojkarna har valt att i vissa delar ta relativt stor yta i anspråk, när de springer runt parvis och enskilt. De använder visserligen inte hela idrotts-salen, men de tar sats och använder kraftfulla hopp och akrobatiska moment som ger en dynamisk nivåanvändning. På så vis tar de plats i moment som kan ses som ”pojkiga” (Mc Robbie, 1989; Wigert, 1999; Hellman, 2012; Lars-son, 2012, b). De väljer också i sista halvan av dansen att ta ett begränsat

utrymme i anspråk när de ligger på tjockmattan. Att de valt trumspel, med accentuerade slagrörelser kan ses som ett genremässigt säkert val. Trummor förekommer, i den form som eleverna gestaltar dem, oftast i pop och rock genrer. De har inte valt att imitera fiol eller tvärflöjt, när dessa instrument hörs i musiken 32. De har dessutom också valt att kopiera trumrörelserna rakt av, utan att utveckla detta till något mer ”eget”, vilket talar för att de inte finner det angeläget att variera sig eller att de saknar förmågan att göra det. De visar också på så vis att det är musik, inte dans som de vill gestalta. Musiktematiken erbjuder pojkarna en möjlighet att förskjuta kravet på dans mot en mer musikalisk aktivitet.